Gammal kärlek rostar aldrig

”Ibland tänker jag att The Bear Quartet är en modell, en fungerande anarki. Praktisk socialism. Jag vet att det är skillnad. Med anarki menar jag att alla får göra precis som de vill så länge det inte inkräktar på någon annans visioner. Med socialism menar jag att vi verkar för en utopi utan att helt förstå hur denna kommer att se ut när vi väl är framme, eller vad de olika delarna har för samband. Anarki är roligt, socialism är hårt arbete men resultatet är ungefär detsamma.” (saxat från Mattias Alkbergs blogg 25/5/2010).

Den absolut största delen av de mp3:or som är dagens smak i vår globaliserade musikbloggosfär lämnar knappt något bestående intryck på mig. De ”pågår”, passerar en obemärkt, man tar knappt notis om dem. ”Vad var det där som just hände? Jaha, musik?”. En del låtar får säkert aldrig riktigt den chansen, den tiden, de egentligen är värda, andra borde man aldrig brytt sig om från början. Så finns det de där andra, de man inte kan avfärda lika lättvindigt. Artister och grupper som följt en under en lång tid, som man alltid haft en relation till, växt upp tillsammans med och kanske till och med format en på vissa sätt.

Att idag upptäcka ett nytt band som skulle ha samma funktion för mig som The Bear Quartet haft alltsedan min tonårstid känns idag rätt omöjligt. Man talar ibland om artister och band som kompromisslösa, att de har ”hög integritet” och vägrar anpassa sig till marknadens eller ens de mest hängivna fansens önskemål. The Bear Quartet är en av få grupper som konstant levt upp till detta, på riktigt. Alltid i förändring, alltid på väg någon helt annanstans. Egensinniga och nyckfulla, men samtidigt så i dagens samhälle ovanligt tydliga i vilka de är och vad de tror på. The Bear Quartet har ett hjärta och en själ och detta märks i all musik de gjort, oavsett hur ”bra” den har varit.

I höst kommer ett nytt album, deras typ femtonde, betitlat ”Monty Python” (sic). Fyra låtar finns att avlyssna här (i tio dagar!), det hela är fantastiskt bra. Jari Haapalainens gitarrer får fritt utrymme, Peter Nuottaniemi och Mattias Alkbergs lyrik är också i en klass för sig. På Alkbergs blogg kan man läsa mer om inspelningsprocessen av skivan och med ett leende på läpparna konstaterar jag också att om man får 777 kommentarer på ett enda inlägg så är man knappast den enda personen i det här landet som ser fram emot ”Monty Python”.

När de spelade på Debaser Medis i Stockhom förra hösten hävdade de att det var den sista gången de spelade låtarna från ”89” live. Om det var sant eller påhitt kan man se på någon av deras tre Sverigespelningar i sommar (Hässleholm 27/5, Stockholm 4/6 och Östersund 31/7)!