Fleetwood Mac: Säg bara att du vill ha mig

Pappa kommer inte. ”Ibland lovar pappa saker han inte kan hålla” säger mamma när jag kommer hem från min dagmamma. Det gör mig inte så mycket, jag har alltid tyckt om mamma bäst. 

Jag kan inte ha fyllt sex år än, för vi bor kvar i lägenheten i Landskrona. Jag spenderar mina dagar på dagis och hos dagmamma, medan mamma pluggar och jobbar som undersköterska. Vi har bara varandra.

Mamma kommer till Sverige 1985, jag föds fyra år senare. Släkten är kvar i Polen men vi åker sällan och hälsar på. Vi gör sällan någonting. Mamma har inte körkort och pappa har svårt att hålla löften. 

Men vi brukar ha diskokvällar.

Om mamma har haft en tuff dag i skolan eller på jobbet så vet jag nästan direkt vad som väntar mig. Jag får snällt leka inne på mitt rum, plocka undan min skål med flingor och sänka volymen på vår TV. Mamma sitter mest i köket eller ligger i sängen. Tills det nästan blir läggdags. Då åker bandspelaren fram på diskbänken. Mamma bläddrar bland kassettband, väljer en, spolar fram och trycker på play.

Ut sipprar introt till ”Everywhere”. Mamma kan inte engelska men hon sjunger med ändå. Jag älskar det, eftersom jag också får vara med. Upp i mammas famn och vi snurrar runt tills vi bubblar av skratt och skriker oss hesa på den dåliga engelskan.

Mamma får mig när hon är 26 år. Anledningen är att hon är livrädd för att bli ensam i Sverige. Så fort mamma och pappa bosätter sig här anar hon att deras förhållande aldrig kommer att funka. Mamma får ett par missfall innan jag blir till.

”Pappas fel”, helt enkelt.

När han sedan försvinner i några månader blir det inget missfall. Jag stannar kvar där inne. Ungefär samtidigt köper mamma sina kassettband. ”Tango in the night” hamnar alltid högst upp i högen. Albumet blir hennes ”bästa favoritskiva i hela världen någonsin”.

Det finns många kärlekslåtar där ute men det finns inte någon som glimrar lika ljuvt som ”Everywhere”. För det är precis vad den gör, den glimrar. Låtens första sexton sekunder skakar om hela skallen på mig tills den lekfulla basgången kickar in och Christine McVie frågar om någon kan höra henne ropa.

”I’ll speak a little louder
I’ll even shout
You know that I’m proud
And I can’t get the words out.”

Ett annat minne: Jag har precis flyttat hemifrån och min lillebror sitter i baksätet medan jag rotar i handskfacket i mammas bil. Mamma får ”Tango in the night” i julklapp av min nya pappa några år tidigare. Jag matar in skivan och ur högtalarna i bilen dånar ”Big love”.

Mamma signalerar att jag ska spola fram några spår och vi stannar vid tredje låten. Jag har blivit äldre och kan – med VG i engelska C – sjunga med utan större bekymmer. 

Min mammas engelskautveckling har stannat i köket i Landskrona. Min lillebror som är tio år yngre gastar med i refrängen. Förbryllat frågar jag lillebror hur det kommer sig att han kan låten utantill. Han svarar att ”mamma brukar lyssna på den i bilen”.  Han frågar mig samma sak och jag kontrar med att ”det var det enda som fick mig att somna på kvällarna”.

Våra diskokvällar pratar vi sällan om. Jag vet inte om mamma är generad. Jag låter det vara så. Om några dagar fyller jag tjugotre år. För tjugofem år sedan släpptes ”Tango in the night”. Nästan en vecka efter min födelsedag släpps ”Just tell me that you want me: A tribute to Fleetwood Mac”. 

Hajpen har varit måttlig och trots stora namn som bland andra Lykke Li, MGMT och Best Coast är kritkerna endast vagt förtjusta. Ingen fara, de mest typiska klassikerna som ”Landslide”, ”Dreams” och ”Silver springs” är naturligtvis med på skivan – men ingen jävel har valt att göra en nytolkning på “Everywhere”.

Detta är oförlåtligt. Fullkomligt oförlåtligt.

”Just Tell Me That You Want Me: A Tribute To Fleetwood Mac” släpptes den 14 augusti på Hear Music/Concord.