Fantasia

En av anledningarna till att jag ofta blir sorgsen av livemusik är att det känns som att mina drömmar går i kras. Artisterna, som i mitt huvud alltid är snälla, snygga och smarta gerillakrigare, kommer ut på scenen och visar sig i nio fall av tio att vara, well, killar. Killar som dryper av spelglädje och feeling och som saknar någon – till exempel jag – som berättar för dem vad de inte får göra. Musiker behöver en redaktör.

Och publiken är ofta drängfull.

Årets Way Out West var en trevlig tillställning. Festivalen är ofta det. Den fyller samma funktion för musik- och modevärlden som Bokmässan gör för de som är mer intresserade av gamla sportstjärnors självbiografier än av Duvchis glasklara popmusik.

Men om man nu inte råkar vara så bra på det här med att dricka sprit – eller tidigare har varit för bra, snarare – kan jag inte slita av mig det faktum att det ofta känns som att se det jag älskar stampas ned i marken. Jag föll inte handlöst förälskad i musiken för att jag hade ett behov av att veva extra med armarna, tvärtom.

Jag letade efter en plats där allting var annorlunda. Jag hittade den som fjortonåring i Eminems ordflöde och i Mike Skinners skosula.

Det finns en speciell anledning till att jag nämner just de två: Trots att de båda, ärligt talat, besitter just det drag som jag lärt mig att avsky – the sign of a gapig douchebag – förvandlades de i mitt huvud till någonting helt annat. Jag hängde upp hela mitt liv på deras klädkrokar.

En livespelning förstör oftast förtrollningen i mitt huvud. Till och med Blur, som verkligen gjorde en begåvad spelning, var lite fulare än vad de är i mitt huvud.

Jag får ofta höra på spelningar att jag borde släppa loss mer. Men vad många inte förstår är att ingenting får mitt huvud att släppa loss så mycket som musik. Jag hade varit död utan den, men lika lite som jag viftar med armarna när jag läser en bok gör jag det på en rockspelning.

Istället får jag slåss extra mycket för att behålla bilderna i mitt huvud. Ibland – när en konsert faktiskt är så bra som den borde vara – förstärks istället bilderna i huvudet. Om jag rör mig ens en millimeter kanske bilden förloras.

I mitt huvud är Damon Albarns röst lite klarare. Där är ryggen lite rakare och självsäkerheten lite påtagligare. Det är bara i mitt huvud som Blur tar det slutgiltiga steget från puben till kyrkan och blommar ut som det gospelband de skulle kunna vara.

Jag missade Kindness spelning under festivalen för att jag var tvungen att jobba, men flera personer som jag litar på beskrev spelningen som ett besök i Adam Bainbridges vardagsrum.

Bainbridge spelade några housesinglar. Längst bak i lokalen satt hans mor och hustlade några garnnystan.

Jag tycker att det låter toppen på alla sätt. Framför allt: Det låter exakt som mina inre fantasier om hur Kindness borde gestalta sin utmärkta debutskiva på scenen.

Det är anledningen till att det största ögonblicket under årets Way Out West inte inträffade på festivalen, inte heller på någon av de av Luger arrangerade klubbarna runt om i staden, utan på en villatomt i gassande solsken.

Jens Lekman hade bjudit in till en hemlig spelning inför släppet av sitt nya – och i stort fantastiska – album. En vän beskrev nyligen Jens Lekman som en artist »helt utan relevans«.

Det stämmer – men det är också att missa poängen. Ola Borgström, boss för Lekmans skivbolag Service, sa redan för flera år sedan, i en av sina sällsynta intervjuer, att Jens Lekman stod utanför hans vision om en förgänglig popmusik som exploderar i nuet.

Han såg framför sig hur han bara skulle fortsätta att ge ut Lekmans croonersånger år efter år. Jens Lekman är en sällsynt artist, en sådan att bevara till dess att livet tar slut. Han är en av de få som aldrig har behövt ett »nu«.

Medan jag satt med min bästis i gräset sjöng Jens Lekman – klädd i urblekt gul skjorta och i en liten marinblå keps – inför fyrtio knäpptysta personer som hade gjort valet att gå långt från festivalområdet – bort från ölstånd, Supremekepsar och langos – för att få höra honom sjunga några nya sånger om att somna på sin egen arm till dess att den förvandlas till någon annans.