Det här med ”live”

Om det finns något som ens kan liknas vid en vedertagen sanning inom musikjournalistiken 2011 så är det detta att livespelningen är den nya platsen att samlas kring – inte skivbutiken, inte replokalen, inte demonstrationen. Det är där vi möter andra som gillar sådant vi gillar, tydligen.

Varje vecka besöker artister jag älskar Stockholm. Varje vecka tackar jag nej till att gå på en spelning med artister jag tycker om.

Varför gör livespelningar mig ofta så outsinligt uttråkad? Jag tror att svaret finns i att musik för mig så sällan har handlat om att vara en del av en gemenskap, något jag upplever med andra.

Snarare tvärtom: musik har alltid varit mitt mest privata och jag har aldrig velat ge någon annan än mig själv tolkningsföreträdet till hur den borde låta och hur den borde framföras. Det är ju det bästa med fantasier – de får vara precis som vi själva vill ha dem.

Alla de sånger jag älskar, från Birdys inspelning av ”Skinny love”, via Montauks ”Late marriage” till Bobby V:s ”Outfit”, frammanar mycket starka fantasier när jag hör dem. Fantasier om världen, sex, kärlek, politik och om sorg. Jag brukar fortfarande tänka att jag är artisten som sjunger låten, precis som när jag var tolv.
I mitt huvud är allt glasklart: varför jag sjunger just den här sången, till vem jag sjunger den, vad jag har på mig när jag sjunger eller spelar den.

Eller så handlar fantasierna bara om vad jag vill göra just under tiden som musiken spelas. Det är väldigt sällan att trängas med random kroppar i en gulblek lokal. Jag vill välja den trängseln själv.

No Ages spelning på Debaser förra hösten var ett av få ögonblick när allting stämde och upplevelsen blev massiv. Det var så intensivt: exakta rörelser mot en vägg av ljud och ljus. Det var som att befinna sig bakom en Boeing 747 vid start. Jag var fullständigt omsluten av musik.

Det var, kort sagt, precis som jag hade drömt om att No Age borde vara.

Mina fantasier innehåller aldrig dåligt ljus, konstiga byxlängder och pissfulla människor. I mina fantasier stapplar jag aldrig ut på scenen med dåligt hår och mumlar ett ogenomtänkt ”nice city but cold, huh?” till publiken utelämnad till ett ljudsystem endast utrustat med budgetbegränsningar.

Jag tycker inte att det är att kräva för mycket att jag får bestämma över popmusiken helt själv.

PS. Bilden har jag lånat av Billy. Från den bästa spelning jag har sett.