Den underskattade dubstep-artisten Bass Clef fångar ljudet av en stadsdel under förändring

I veckan var jag i London, och sedan alla mina bekanta har flyttat österut – Hackney Central, Clapton Pond, Dalston Junction – har jag fått anledning att reflektera över den sociala förändring som har skett i området sedan jag bodde i London i början på 2000-talet.

Liksom Brooklyn på andra sidan Atlanten (vars utveckling L.J. Davies skriver så fantastiskt om i boken ”A Meaningful Life”) har Hackney på senare tid präglats av ett ökande inflyttande av vit medelklass, inte sällan i egenskap av frilansande kreatörer med examen från St. Martins eller Royal College of Art.

Så har hyrorna stigit i taket samtidigt som gatorna hålls renare än någonsin och blommor planteras längs vägkanterna, vilket inte bara är en känsloladdad fråga bland invånarna utan också en ytterst politiskt ambivalent utveckling.

På fredagskvällen besöker jag klubben The Alibi på Kingsland Road vid Dalston Junction. DJ Assault spelar ikväll, och överallt står tjugoåriga hipsters i Norse Projects-skjortor eller Neighborhood-tröjor. Aldrig tidigare har jag känt mig så gammal i London – även om kvällens huvudattraktion förstås slår min känsla med hästlängder.

Några dagar senare tar jag buss 38 till Mare Street för att äta middag hos min goda vän Laura, som nuförtiden delar lägenhet med den djupt begåvade dubstep-artisten Ralph Cumber, även kallad Bass Clef. Vi äter nudelsoppa, softar i Ralphs studio, pratar om ljudet av tromboner, och lyssnar på Dr. Alimantados ”Best Dressed Chicken In Town”, Kraftwerks ”Ralf And Florian” och utvalda delar av Bass Clefs kommande album.

I Sverige har Bass Clef konstigt nog alltid hamnat i skymundan av sina musikaliska själsfränder på Skulldisco – Shackleton och Applebim & Peverelist – men även i England försöker han hitta en plats i den överfulla skaran av dubstepnamn. Frågar du mig är Bass Clef en av de bästa och mest intressanta artister i denna djungel, som vilken dag som helst borde uppskattas mer för sin lika smarta som dansanta musik.

För ingen annan artist fångar ljudet av Hackney lika klockrent som Bass Clef, med låtar som ”Hackney Lionheart” och ”Night on Mare Street”. Med hans tidigare album May The Bridges I Burn Light The Way liksom hans kommande material i åtanke kan jag inte nog rekommendera att klicka in på hans Myspace och lyssna på ljudet av kärleken till en stadsdel.