Darkstar

Det finns fortfarande en myt om dansmusiken: detta att den skulle vara själlös, att den bara kan tonsätta det hårda liggandet. Hen ligger till hård näsblodstechno, men gråter till Percy Sledge. (Men faktum är ju att det ändå är bäst att ligga när det känns så här).
Well, well. Det tål att sägas igen: Den bästa dansmusiken är intelligent och själfull, men kan likaväl närhelst förvandlas till en ångvält. Det har inget med BPM att göra, men bara i rätt kontext är den kåt.

Eller för att tala med KMD och deras Figure of speech: ”But on a dancers dick, there’s a romancer of a rhyme text. The motto goes: sex, drugs and rock ’n’ roll. I prefer: love, hugs and hip hop soul”.

Nu är det ju inte sant, förutom detta att jag alltid föredrar ”hip hop soul” före rock och roll.

Det är sådant här jag av någon anledning tänker på när jag lyssnar på Darkstars nyligen släppta album på Hyperdub. ”North” heter albumet. Det har absolut ingenting med sex att göra, det är inte ens dansmusik, jag såg det bara som en ursäkt att få skriva ovanstående. Däremot har det ganska mycket med att inte ligga att göra.
Andraspåret ”Gold” är en Human Leauge-sång nedpitchad till 33 hjärtslag i minuten. ”U remind me of gold” är den bärande frasen, men det enda som sången verkligen klingar av är granit.
Under den tid som ”North” pågår är varje fantasi ersatt med torra morgonögon. Det låter som en huvudvärk som börjar mullra sekunden innan samma huvudvärk slår till, när the birds fortfarande are swayin and the trees are singing. I det avslutande spåret ”When It’s Gone” upprepar en röst ”I wont forget you” om och om igen.

I Richard Milwards bok ”Ten Storey love song” heter en av karaktärerna Johnnie. Han är hela tiden nära att förlora sin flickvän Ellen för sin oförmåga att ligga med henne. Varje dag när han är ensam, när han är pank, när han inte har något att göra, när han inte förstår vad han gör fel  – exakt så låter ”North”.

Som en dansmusikens självförnekande motsvarighet till ”At the dark end of the street”.