Björnkvartetten som inte sprängdes

The Bear Quartet har aldrig kunnat sitta still, aldrig varit rädd för att pröva nya vägar, aldrig strykt medhårs för egen vinnings skull – ”when they said sit down I stood up” som Bruce Springsteen sjunger i nån gammal låt. The Bear Quartet är punk, inte bara i sina politiska ställningstagande men också i förhållande till sitt skapande – två fingrar upp i luften, mot omvärlden, men också mot sig själva. Att följa The Bear Quartet har inte varit helt lätt, men de största ögonblicken har mer än nog kompenserat allt det där andra som inte är så storartat men ändå en oundviklig del av allt det som tillsammans utgör luleåbandets själ.

The Bear Quartet gillar heller inte att titta tillbaka, men jag måste ändå få bli lite nostalgisk här och nu: deras magnum opus ”Moby Dick” från 1997 kom vid en perfekt tidpunkt i mitt liv, den gjorde ett lika stort och outplånligt intryck på mig som, säg, ”London calling” eller Tamla Motown, som jag upptäckte ungefär samtidigt. En minst sagt kaotisk spelning på Lollipop samma år gjorde mig än mer förvirrat betagen – vad fan är det här?

Något år senare liftade jag till Nybro med lokaltidningens Barometerns semilegendariska rockjournalist Tommy Granlund för att se The Bear Quartet göra en nästan lika märklig spelning för en femton-tjugo bortkomna tonåringar som tryckte längs med väggarna i nån fritidsgård. Året därpå Hultsfred, sedan Jönköping. Jag fick aldrig se Oasis på Gino 1994 eller Blur på Glastonbury samma år men jag såg under min sena tonår The Bear Quartet spela i varenda liten småländsk håla som kan urskiljas på Google earth.
Så till 2009. Bandets trettonde album (typ) ”89” släpps i september på Adrian Recordings. De har alltså lämnat den svenska nittiotalsindiens flaggskepp A West Side Fabrication, sitt hem sedan 1992. Men så befinner sig The Bear Quartet också numera långt ifrån 90-talets tidstypiska gitarrindie. Grunden är dock omisskänlig: Mattis ljusa, lite ansträngda men känsliga sångröst, Jaris patenterade gitarrer, Peter Nuottaniemis (och Mattis) begåvade texter och Jejos följsamma trumspel på pukor och cymbaler. Opåverkat av tidens trender och musikaliska framsteg.

Tyvärr är några låtar (”Sweet beef”, ”Least loved (of the unloved)”) rätt outhärdliga excesser i metal och arenarockriff. Andra låtar är bättre, och allra bäst blir det då musiken övergår i ett lugnare, mer atmosfäriskt ljudlandskap där Mattis stämma svävar över Jaris  gitarrslingor. ”I am your sister”, ”On the map”, ”I was a weapon” och ”Carry your weight” hör till det starkaste The Bear Quartet gjort, och det vill inte säga lite. Summa summarum en bra men något ojämn skiva, men bara att det faktum att The Bear Quartet fortfarande finns och presterar stor musik efter tjugo år gör mig alldeles varm om hjärtat.

Läs en intervju med Matti och Jari om ”89” här och Mattis tankar inför skivinspelningen på MABD:s blogg här. Och se en ovanligt frispråkig i Per Sinding-Larsens inervjutrilogi Jari på PSL. http://blogg.svt.se/psl/