Bergsman

När Victoria Bergsman bestämde sig för att gifta sin tunna röst med muslimsk esoterism och Dan Lissviks tajta men utsvävande ljudvärld var det den avgjort bästa musikaliska idén i år. Hennes ”East of Eden”, som gavs ut tidigare i år, är på samma gång exotisk och helt självklart bekant.

Ungefär samtidigt med Taken By Trees andra skiva började jag lyssna på Nya Ljudbolagets enda och självbetitlade, snart 30 år gamla LP. Det var en kortlivad grupp, med medlemmar från bland andra Samla Mammas Manna och Arbete & Fritid, i ett progressivt gränsland mellan rock, jazz och folk. Och ibland låter den som en, möjligen något flummigare, förälder till den nya Victoria Bergsman. Eller varför inte bara till Dan Lissvik.

Som allra mest på andra spåret ”Immigrantlament”, där tablas, klockspel och vibrafon, klarinett och tvärflöjt, jobbar upp samma hypnotiska österlandsgroove som i Taken By Trees ”Watch the waves” eller i ”B1″ på Dan Lissviks ”7 trx + Intermission”.

I ”Brudmarsch från Orsa” har de gudomliga folktonerna, naturligtvis, en mer skandinavisk karaktär men fortfarande med samma mystiska, nästa nivå över sig.

”Längtan och förnekelse” – hela skivans absoluta höjdpunkt – är sex suggestiva minuter rökig, orientalisk jazz som på samma sätt som, säg, Hailu Mergia eller Mulatu Astatke i Etiopien tio år tidigare, tecknar bilder av disiga opiumhålor. Till en början helt skarp, med en rytmisk, repeterande cello som tydlig grundstomme, för att sedan tappa konturerna och flyta ut i allt friare trumpetfigurer.

Det fortsätter lika gränslöst. Den virvlande cellon i ”När gryningen kommer” påminner om hur Philip Glass brukar cirkulera sina stråkar; ett tolv minuters krautexperiment dyker upp och en cirkusmelodi får avsluta det hela. Där emellan enstaka textrader som ”Låt draken utav järn, lyfta dig upp, ur detta kalla liv. Tryggt i dess buk, ska du glida på solens strålar, till den stora ön i havet”. Exotiskt men helt självklart.