Att skära sig själv till Fleet foxes

”Jag kan lyssna på en kille med gitarr och känna att jag vill skära mig i handlederna – på ett dåligt sätt. Jag kan lyssna på en annan kille med gitarr och känna att jag vill skära mig i handlederna – på ett bra sätt. Och skillnaden dem emellan kan vara helt omöjlig att sätta fingret på.”

Fleet foxes-sångaren Robin Pecknold står bakom ovanstående citat och det återberättas idag av skribenten Po Tidholm i Dagens nyheter.  ”Precis så skulle jag vilja beskriva det här ­ibland vansinniga uppdraget att försöka definiera olikheterna mellan alla dessa unga män i skägg” skriver Po.

Istället för att hylla Pecknolds beskrivning av skäggrocken hade jag uppskattat om Po istället hade reflekterat över att ungefär var tjugonde person i landet någon gång skurit sig för att denne mått dåligt.  I årskurs nio har en av fem unga tjejer någon gång skurit sig själv. Bland pojkar är siffran något lägre: en av tio.

“Om jag tar ett rakblad och skär mig tills det blöder mår jag bättre för stunden. Jag ersätter min inre smärta med en yttre som jag just då tror att jag kan kontrollera, och det lugnar mig. Det är som att jag skär mig för att överleva.”

Jag är inte mycket för idén att artister ska behöva ”ta ansvar”. Det gäller även sådana som befinner sig på den nivå där de hyllas med en helt egen festival i Göteborg i augusti varje år. Däremot är jag en god anhängare av att välja vilka bilder av världen vi reproducerar.   

”På ett personligt plan får det här albumet mig nästan att önska att jag var en människa i kris, för det finns så mycket i det som skulle trösta mig och förvandla simpel sorg till episka känslor”, skriver Po.

Jag sökte efter bilder att publicera till den här texten. Jag ville bildsätta vad det faktiskt är vi pratar om. Men jag kan inte förmå mig att publicera de bilder som borde publiceras här.

ja du, Po. Tänk om jag hade haft Fleet foxes till hands den gång jag fick reda på att min gymnasievän skurit sina handleder blodiga och stapplat ut till sina föräldrar? Då hade jag kunnat säga ”Lyssna på detta. Lyssna på detta och det du känner ska bli en episk känsla”.
Möjligen hade jag då framstått som okänslig och världsfrånvänd.
Men det är väl sådant man får ta, antar jag.