April fool’s day

”We want independent record stores to continue — they’re an important part of our musical culture.” ~ Damon Albarn till The Sun.

Det har varit mycket Damon Albarn i år. Först med den sevärda Blurdokumentären ”No distance left to run”. Sedan med årets hittills bästa album med Gorillaz. Och nu med ”Fool’s day”, det första skivsläppet med Blur sedan 2003 års ”Think tank” . Den strikt limiterade (1000 exemplar) vinylsingeln släpptes på Record Store Day den 17:e april och sålde såklart slut på fem röda, men finns att köpa på Ebay om ni har en sisådär 150-200 GBP över.

En del verkar tycka att man är en idiot för att man köper skivor fortfarande. ”De har ju inget värde”. Well, ”Fool’s day” har ett värde, ekonomiskt uppenbarligen men säkert också emotionellt för de som hann få tag på ett exemplar. Och även om man ibland kan skaka på huvudet åt alla cd-plastbitarna i hyllan, åt alla pengar man gjort av med, kan man ju också se det som så att man faktiskt varit en bidragande orsak till att just de artisterna och banden sluppit jobba ihjäl sig på något skitjobb och istället kunnat fortsätta göra det de gör bäst: musik. Skivorna är som aktier i deras skapande, utdelningen är mer fantastisk musik. Liksom att det är viktigt att köpa från de butiker och sajter man sympatiserar med än, säg, Åhlens och Cdwow, är det därför faktiskt viktigt att på något sätt ekonomiskt stödja den musiken man tycker allra bäst om. Det tål att upprepas i dessa tider.

Om själva låten ”Fool’s day” – jag gillar den jättejättemycket. Det Ray Davidska ögat för vardagspoesi har Damon alltid haft, men där han under de tidiga åren med Blur lät helt blasé och distanserad i förhållande till det han sjöng om har han nu funnit ett tilltal som bara blir mer och mer personligt och närvarande med åren. Rösten har med ålderns rätt blivit lite, lite varmare. Oavsett om han försöker dölja sig bakom en seriefigur eller olika bandkonstellationer märks detta, och det är en smula rörande.

Men jag kan heller inte riktigt se objektivt på Damon och Blur längre. Jag delade under en tid kontor med en tjugo år äldre man från Älghult. Han hade skivor från golv till tak i hela sin lägenhet och kunde allt om gammal schlager och sextiotalspop men skakade bara på huvudet när jag spelade någon nyare musikstil för honom, typ dubstep. Ett band var vi dock rörande överens om deras storhet: Blur. Han hade samlat på sig allt de släppt, alla singlarna, han ”hade ett band” med sina två pojkar med flera Blurlåtar på repertoaren (de gjorde en helt okej version av ”Coffee and TV”). Hans yngste målade en teckning där det står ”Blurrummet” på med stora bokstäver, den sitter fortfarande på min kontorsdörr. Min vän gick bort i cancer häromåret men jag tänker på honom varje gång Damon Albarn öppnar munnen.

Lyssna på ”Fool’s gold”.