Mixtape: Johanna Karlsson
Mixtape Mitt i en aldrig sinande ström av MP3:or från de karibiska öarna hittar Johanna Karlsson källan till sina utmärkta texter. Hon är en av landets mest begåvade skribenter, dessutom med alldeles utmärkt smak. Inför höstens Gyptian-spelning bad vi henne skriva om några av de sånger hon just nu tycker mest om.Wyclef-jean-election-time (2) by p3uptown
1. Wyclef Jean – ”Election Time”
Kolera, bara sjukdomen, inte själva bakterien, har i nuläget nått Haitis huvudstad. Utländska läkare håller koll på sin kommande arbetssituation genom att mäta uppkomstpunkten för varje patients sjuka. När kolerabakterien når stans tältläger kommer liksäcksbrist att skrivas upp på vardagsschemat över praktiska problem. Det är en månad kvar till valet. Jag dricker flytande koleravaccin inför min flygresa till röstandet. Drickvaccinet sägs ge 85 procents skydd, jag frågar en journalistkompis i Port-au-Prince om det kommer gå okej att ta sig över gränsen till all inclusive-hotellen i orörda Dominikanska Republiken ifall cityområdet sjuknar in fort och jag trillar ihop av de 15 oskyddade procenten, han önskar mig mest ett nedlåtande lycka till.
Wyclef Jeans kommande skiva ’If I Was President: My Haitan Experience’ har inget offentligt releasedatum. Jag hoppas lite på december, så att så nyskrivna dissar av valutgången som möjligt kan inkluderas. Clef har ju sedan avslaget av hans egen kandidatur inte gjort annat än hatat käpparna i presidenthjulet. Pras (som tidigt deklarerade att han stödjer den i nuläget tredje mest populära kandidaten) hade egentligen aldrig någon funktion i Fugees, biståndskändisar som Sean Penn är för beroende av kokain för att kunna ha en klar åsikt om politik och alla som avfärdat Wyclef Jean som popstjärna är dumma. På ’If I Was President: The Haitan Experience’ senast spridda låt sjunger skolbarn att allt är okej och att alla är glada. Wyclef sprider en bild av att 28 november kommer röstsedlar att regna ur solen som konfetti från himlen. Jag tycker inte att det nödvändigtvis är en korkad sak att göra i precis alla sammanhang men det ligger någonting i att om råbra Wyclef Jean-albumet ”The Carnival” var en ideologisk Karibienskiva verkar den kommande skivan vara realpolitisk, kampanjtydlig och inhouse. Är någon förvånad att skiva ett släpptes 1997 medan skiva två ringar in 2010/2011?
2. Munnen – ”Optikern”
Jag bor i Skåne, vilket jag är väldigt glad för. Det gör att Stockholmshits luktar exotiskt för mig medan gränsöverskridande hippierock, klubbar belägna på taket av ett industriellt bageri och bilar som spelar så hög soca att de råkar slira in i lyktstolpar är en vardag att rycka på axlarna åt. En gång träffade jag en stockholmsk tonårstjej som hade ganska lik house/disco-smak som jag själv. Hon försökte att lära sig mixa ihop den sortens låtar fint och berättade samtidigt att hon spelade i ett band. Eftersom det var i ett så stockholmskt sammanhang att stockholmare själva direkt ironiserat/nerdvärderat/förminskat det ner till tomma intet hade jag inte jättehöga förväntningar på bandet men när de senare besökte min hemstad för att spela live gick jag så klart dit.
Munnen hette de och de hade radat upp hemmaritade kassettband för försäljning inuti en Malmöitisk punkklubb utan ventilationssystem. Medlemmarna var unga, såg väldigt bra ut och om vi levt i en annan tid än 00-talet hade en hög musikskribenter säkert redan släpat dem till en fotostudio för att klistra upp dem på bild i varje magasin men nu lever vi inte längre i ett decennium som bryr sig om den typen av glädjeutbrott. Jag brydde mig alltså fortfarande inte särskilt mycket. Då började Munnen att spela.””Jag har lyssnat på kassetterna sedan dess och tror inte jag kan säga så mycket om dem för jag kan inte få tillbaks chocken jag kände när de ställde sig på en scen och jag var så totalt oförberedd på att det faktiskt går att förutsättningslöst dras in i en så enkel sak som en rockspelning, men jag kan säga att jag var så fruktansvärt imponerad inne i det där skånska punkrummet att om någon läsare här inte bor i Stockholm utan i Malmö så betalar jag gärna inträde åt er nu på fredag då Munnen spelar förband till något Debaserband här.
3. Buju Banton – ”Life”
Det bästa med att ha följt Haitis snara av enorma uppbyggnadsbidrag från Sandra Bullock, hjälporganisationer startade av Sean Penn som i hemlighet nekas ytterligare ansvar av amerikansk militär på grund av sitt dåliga rykte, skitsnack filmkändisar emellan, representationstävlingar amerikanska musiker emellan och inhemska vulkanutbrott av kulturella inifrånskildringar är att göra det genom Jamaica. För det första är popens plats i varje nyhetsflöde, maktförhandling och skvallerpaus så himla självklar där (Sizzla gör kampanjlåtar för enskilda kandidater i Trinidads val och livespelningar för karaktärer i Zimbabwe). För det andra är Jami, till skillnad från andra karibiska nationer med goda inhemska musikscener, alltid en fräsch informationspool att dyka ner i. Dancehall har kanske ett eller två rykten om sig att vara enkel och snabbtillverkad partymusik, men det är också ett tjockt arkiv av pappersarbete med fakta efter fakta efter fakta.”
Inga jamaicanska nyhetsmedier missade därför när Buju Banton, landets svartsynta maskot från Andra Moseboken, greps för kokaindistribution i Florida och bollades runt innanför det amerikanska rättsystemets galler. Månad efter månad av uppskjutna förhandlingar ledde till slut till ett beslut om att Buju visst kunde släppas fri mot borgen under tiden vi väntar på hans dom, bara han betalar en miljon sjuhundra tjugoentusen kronor. Alla jublade. Nu kanske ett par sista låtar skulle hinna spelas in innan Buju Banton slutligen spärras in? But no. Mer krångel med utvisningsbeslut i motsats till uppehållstillståndsansökningar inringat av en konflikt om livvakter att anlita under borgentiden har gjort att min favorit balladröst fortfarande hänger i Floridahäktet.
Hans lägligt släppta skiva ”Before The Dawn” kan alltså vara det sista Buju någonsin kommer att ha spelat in. Två låtar framförallt, ”Try Life” och mansversionen i snabbare tempo och jagform ”Life” gör hela hejdåskivan.
Natalie Storm-Feel Up by p3uptown
4. Natalie Storm – ”Feel Up”
Natalie Storm träffade Ward 21 genom en av hennes bästa vänninor. Tifa. Tillsammans med undermåliga artisten Timberlee bildade de trion TNT och dolde sina individuella möjligheter till framtida expertis genom ett överlojalt och onödigt gruppsamarbete. Hela tiden har det varit så fånigt tydligt för mig att Natalie är större än de andra två att jag bara räknat dagarna till TNT:s upplösning. Och nu är dagen kommen! Wooo! ’Feel Up’ är lite av ett mixtape planerat med Federation Sound som förberetts i 834567 år nu känns det som.”
Natalie Storms glidande övertoner, blandning mellan en vuxen smart kvinnlig röst och ett sorts experimenterande bebisläge kommer göra henne till en av Jamaicas största artister, I’m just saying. Ser jättemycket fram emot allt Nataliekommande, ni som vill vara med i entusiasmen kan börja med att läsa affischnamn på stan. En kommande vardagstid i något sedvanligt reggaerum kommer att Natalieföräras inom kort.
5. 2010 års bästa låt
”Soldier of Love” är inte årets mest älskade eller populära skiva. Inga bra låtar, säger mina skivsamlarkompisar. Inredningsmusik, säger mitt lands recensenter. Hur blev det såhär? Efter tio års väntan på en ny ”Lovers Rock”? Efter att smakdomare efter smakdomare, som studiokompisen Maxwell, hetsat upp förväntningarna?
Femtioåriga Sade Adu valde att göra en skiva om motsättningen mellan att vara stark och att vara kännande. Det är en motsättning hon klart och tydligt inte anser finns, därför är musiken ganska tyst men låttexterna mer spända än the tension of a break-up. Sista spåret på ”Soldier of Love” är det kortaste. Det varar inte ens i tre minuter, innehåller inte så många olika toner, ändå är det svårt att klara av en hel koncentrerad genomlyssning. Jag kan säga att ”The Safest Place” är den musik jag haft känslomässigt svårast att lyssna på under hela året. Konstigt nog påminner den mig om en karaktär vi som ibland jobbar med dancehall tvingas ha ett dagligt förhållande till – Vybz Kartel . I Kartels utgivningsfrekvens på 50 låtar per vecka (jämför med Sade Adus 50 per liv) kommer då och då kärleksförfattningar till kroppsslitna, använda, erfarna kvinnoliv och det är alltid de låtarna som slår ner mitt känslosystem mest.
Alla som haft sex 1000 gånger med 1000 olika personer förtjänar fortfarande att en 1001:e stannar kvar och älskar dem, väser tandställningsprydda Vybz Kartel och låter som att han tvättar bort uppvaknade älskares blåmärken och kroppsvätskor med en mjuk tvättlapp.
Alla som i sina liv älskat sönder saker utanför sig själva har genom det inte förlorat, utan vunnit, de har ju byggt upp världens starkaste kärleksförmåga, sjunger varsamt uppklädda Sade Adu.
I mitt hjärta. Har din kärlek funnit sitt tryggaste gömställe. Mitt hjärta har har slagits så mycket att det byggt upp vallgravar omkring sig. Dess sida är ett fält, dess sida är en bäck, dess rundningar är en vägg ingen härifrån kan bryta ner. Där innanför kan du skina. Din kärlek är på ett tryggt ställe nu. Mitt hjärta har varit med om allt. Du kan känna dig säker. Din kärlek har hittat sitt tryggaste gömställe.
6. Gyptian ”Anytime Again”
Hej Stockholm! Avslutningsvis vill jag bara säga att ni ska gå till Göta Källare i kväll. En liten kille man först trodde var nästa Jah Cure, men vars skivbolag hellre ville göra honom till nästa Shaggy, är här och det kommer bli fint, roligt, coolt och bra. Vi ses där!
Fan vilken bra och inspirerande artikel/post. Grymma låtar och texter som sätter saker i perspektiv.
Marcus2010-10-28 14:02:07Marcus: Tack! Kul att få skriva här.
Johanna2010-10-28 15:34:18Jag håller med! Det var en sån himla bra blandning sånger, och bra texter.
Lina2010-10-28 16:04:33