Sångerna från åttiotalet

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 25 till 21 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 20 till 16 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 15 till 11 på Sånger från 80-talet, här.

10. Taana Gardner – »Heartbeat [Party mix]« (1981)
Det lönar sig att vara envis. Paradise Garages resident-dj Larry Levan hade redan spelat »Heartbeat« ett par gånger i rad den kvällen, och mottagandet hade varit svalt. Folk lämnade dansgolvet och klubben och gick och åt mat istället. Någon med bara en gnutta mindre självförtroende (och ego) hade antagligen sett slaget förlorat och bytt till ett säkrare kort. Dansar inte människorna gör ju discjockeyn något fel, eller hur? Så resonerade inte Larry. Han bestämde vad som var bra och inte. Ännu en gång satte han igång låten. Fortfarande ingen större reaktion. Då lät han dansklientelet få veta vad som gällde: »Jag tänker spela den här tills ni dansar.« Till slut ville ingen vara utanför dansgolvet när »Heartbeat« ljöd ur högtalarna.

Snart ringlade sig kön lång till den populära skivbutiken Vinylmania. Alla ville få tag på en kopia av Taana Gardners låt.

Kanske är det inte så förvånande att den initiala reaktionen från Paradise Garages besökare var en skeptisk sådan. »Heartbeat« är en ganska långsam låt. Men det finns något förföriskt och suggestivt som gör att man sugs in i stämningen. Låten smyger igång med några försiktiga men fast pulserande hjärtslag, för att sedan sakta växa till ett oemotståndligt discomonster. Takten ökas egentligen aldrig, men fler och fler instrument dyker upp.

Drömska syntar bildar en vacker fond till de briljanta gitarrslingorna, alltmedan ett taktfast handklappsbeat håller kvar groovet på dansgolvet. I mitten av detta står Taana Gardner själv, med sin perfekta discoröst. Hon tar plats när låten så kräver, men vet också när det är dags att luta sig tillbaka och låta musiken få träda fram i ensamt majestät.

»Heartbeat« är en perfekt balanserad och evigt hypnotisk nattpärla. Kanske kommer du inte att dansa till den vid första lyssningen, men snart kommer du bli varse om vad Larry Levan visste hela tiden: när man väl fastnat för denna discoklassiker är det omöjligt att få den ur huvudet, kroppen och hjärtat.

9. Joy Division – »Love will tear us apart« (1980)
Någon som hade tröttnat på alla uttjatade anekdoter kring Ian Curtis legend kommenterade i ett forum att »Ian Curtis ate a hotdog three weeks prior to his suicide.« Personen i fråga tyckte sannolikt att alla mytologiserande historier kring Curtis och Joy Division var irrelevanta och onödigt överskuggande. Man kan vara böjd att hålla med, men samtidigt är ju musik aldrig riktigt bara musik, och vetskapen om att »Love will tear us apart« släpptes precis före Curtis självmord har gett låten en speciell aura.

Jag tror ändå inte att det är alla dessa intressanta kringfakta som är anledningen till att jag i många år alltid har behövt sätta mig ner när jag hört låten spelas ute. Joy Divisions musik var alltid tungsint och desperat, men här – i skarven mellan Joy Division och det som skulle bli New Order – finns samtidigt en sorts värme och mjukhet. Den melodiska syntslingan är för ljus och skön för att vi bara ska drabbas av mörkerkänslor. Joy Divisions ångestfyllda desperation tycks här nästan ha övergått i vacker resignation.

Det är svårt att säga om låten gör mig mest lycklig eller ledsen. Det är som att allting omkring mig blir lite mer intagande men jag själv lite mer sorgsen. Det finns såklart något vackert i all tragik, och kärlekens tragedi är kanske den största av de alla.

Att »Love will tear us apart« har blivit bandets mest kända låt kan förutom av rena kvalitetsskäl också bero på att den lämpar sig ganska väl att spela i festsammanhang. Den är medryckande på ett sätt som ytterst få Joy Divisionlåtar är. Jag ser fram emot den dagen min kropp inte blir till spaghetti varje gång jag hör låten – då ska jag också dansa.

8. Prefab Sprout – »Appetite« (1985)
Du kan peka på hur många specifika anledningar som helst: den lilla pausen hen gör innan hen sätter kaffekoppen mot läpparna, den extatiska rodnaden som uppkommer när hen pratar om prerafaeliterna, hårstråna som alltid fastnar i hens krage, sättet hen säger »mhm« på som du inte trodde fanns – men hur fullständig du än försöker göra listan kommer den inte kunna förklara blodets intensiva rusande som sätter igång i din kropp när du ser hen.

Så är det med kärlek och så är det med en hel del popmusik. Är Prefab Sprout oerhört mycket bättre än alla andra väloljade och sofistikerade 80- och 90-talsband? Det går att peka på små fina melodier och eleganta kompositionella lösningar och allt möjligt annat, förstås. Men när man skriver ner det på papper så framstår det inte som extremt unika egenskaper.

Dina kompisar lyssnar och erkänner att det är en mycket kapabel musikgrupp, precis som ett antal andra framstående band. De nämner Sade, The Blue Nile, Scritti Politti. Man förstår dem, men blir samtidigt lite frustrerad. Det är ju inte samma sak, säger man uppgivet.

Det Prefab Sprout har som de andra inte har är Paddy McAloon. Det är han som man förälskar sig i, det är hans värme och finurlighet som bryter igenom alla analytiska lager. Det är han som skänker musiken genuin personlighet. Paddy har en mjuk intelligens och en medkännande ådra som färgat av sig på nästan allting han spelat in, solo eller med sitt band. Faller du för det så är du fast.

Om man sen tycker att »Appetite« – en liten historia om när slösande livslust till slut måste gå över i verkligt ansvar, och ett av mästerverken på den centrala Prefab Sprout-skivan Steve McQueen – är bandets absoluta höjdpunkt eller inte är en smaksak. Den stiligt återhållsamma men ändå kraftfullt bitterljuva popen i »Appetite« är svårslagen. Men pekar du hellre på »When love breaks down«, »Doo-wop in Harlem«, »Andromeda heights« eller någon annan så är jag inte svår att övertyga. Att rangordna olika saker hos sin förälskelse är ju ändå en rätt meningslös syssla.

7. The Smiths – »There is a light that never goes out« (1986)
Morrisseyland består av välplöjd mark. Det är så många som länge har haft starka åsikter i endera riktningen när det gäller den legendariska outsiderbritten – eller bara förblivit upprört likgiltiga, om ni förstår vad jag menar – att man inte riktigt vet hur man ska skriva om hans eller The Smiths musik längre. Så mycket har sagts och så många tankar har uttryckts. Musikälskare har sin bild klar av mannen sedan länge.

Jag tänker därför inte prata om alla de där intima men storslagna känslorna som »There is a light that never goes out« är förknippad med för så många. Ni har säkert själva lyssnat på låten när ni berusade och ensamma promenerar hem från ännu en klubb ni gick till i hopp om att finna något slags kärlek, så det är ingen mening att ge ännu en version av den upplevelsen.

Jag vill istället att vi fördomsfritt lyssnar på musiken. Visst är den bra? Jag menar det bokstavligt talat: visst är den välkomponerad, stiligt arrangerad och smakfullt utförd? Det är kristallklart och vackert. Varje instrument gör sitt jobb utan att göra för mycket. Jag vill på fullaste allvar mena att »There is a light that never goes out« är lika mycket sofistipop som gråtindie. Men kalla det vad ni vill: först som sist är det helt enkelt fantastisk popmusik – utan några särskilda prefix.

6. Madonna – »Into the groove« (1985)
Rösten är det mest intressanta instrumentet. Det är klart att John Coltranes saxofon eller Neil Youngs gitarr – för att bara ge två tydliga exempel – är fyllda av lika mycket unik personlighet som vilken sångröst som helst. Men när någon sjunger händer det ändå något speciellt. Ganska mycket musik kan låta ungefär likadant, men ändå få helt olika karaktär beroende på vem sångaren visar sig vara.

Vad som är en bra röst är förstås långt ifrån självklart. Jag älskar att lyssna på Mark E Smith och Joanna Newsom trots att deras stämmor är extremt okonventionella. I vissa fall, som när det gäller New Order-sångaren Bernard Sumner, kan man inte ens säga att rösten har en sensationellt unik karaktär. Den är mest platt och på gränsen till menlös, men ändå passar den perfekt till musiken.

Madonna hade varit en bedrövlig soulartist, om man med soul menar Aretha Franklin och hennes grovkorniga kompisar. Madonnas röst har inget vidare djup, är ganska tunn och äger ingen klassisk svärta – men banne mig om det inte är en av de bästa röster inom popmusiken som jag vet. Där finns så mycket neon och storstadssexighet att det får mig att vilja spontanåka till New York varje gång jag hör henne sjunga. Ska jag plocka en favorit ur bunten av klassiska danspopsinglar får det bli den jublande »Into the groove«.

Man kan bli tonårsförälskad och barnsligt glad för mindre, men det finns ingen anledning att nöja sig med något annat när en av popvärldens mest ofelbara stämningshöjare finns tillgänglig bara ett knapptryck bort.

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 25 till 21 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 20 till 16 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 15 till 11 på Sånger från 80-talet, här.