Sångerna från 80-talet

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 25 till 21 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 20 till 16 på Sånger från 80-talet, här.

15. Talulah Gosh – ”Talulah gosh” (1987)
Tweepop är en ganska perifer musikgenre som sällan tas på allvar fullt ut. Många popintresserade har haft någon period när de lyssnar oproportionerligt mycket på gulliga trallsånger om myggor och skolförälskelser. Men med lite distans är det få som vill hävda att det är bra på riktigt, på det där sättet som Stor Konst är. Det är ju inte ”Astral weeks” direkt.

Jag har läst någonstans att japanskan har samma ord för vacker som för ledsen, och nog är det så att vi har svårt att verkligen älska det som inte också innehåller någon tragisk dimension. Konst som är helt renons på smärta och svärta – som till exempel genomglad popmusik – fångar in en för liten del av vår upplevda tillvaro för att vi ska kunna ta till oss den helhjärtat. (Det är möjligt att några av Stevie Wonders låtar utgör undantag här, men den jäveln är ju rätt unik). Det alltför tweeiga saknar helt enkelt nödvändig tyngd. Oftast. För det finns förstås undantag.

Talulah Gosh gjorde mycket som är ganska menlöst, mycket småcharmigt skrammel som glöms bort snabbare än de cirka två minuter låtarna brukar pågå. Men där finns också pärlor. Där finns den självbetitlade singeln ”Talulah gosh” – så svidande underbar att bandet skulle vara legendariskt om det var det enda de någonsin lät spela in.

Den handlar om Talulah Gosh, en flicka som uppenbarligen lever i något slags självbedrägeri (”pretend her life’s exciting”). Som jag tolkar det drömmer hon om att vara en filmstjärna, så till den grad att hon helt fastnar i sina omöjliga fantasier. Denna dröm går i uppfyllelse i den sockersöta och osannolikt upplyftande refrängen. Men den avslutas snart med sångjagets oroliga kommentar: ”You can lie to everyone, but please, please don’t lie to me.” Sen återgår vi till versen med det långsammare tempot och det fruktlösa dagdrömmeriet.

Den extatiska glädjen håller bara några sekunder. Vi påminns om att det inte går att vara så här lycklig en längre tid – vilket får oss att njuta än mer intensivt, än mer desperat, varje gång refrängen slår till. Nu, för några sekunder, kan vi också vara filmstjärnor, nu kan vi också låtsas som att livet är spännande.

Vi passar på att njuta, för vi vet att vi snart är tillbaka i ensamheten.

14. New Order – ”Round & round” (1989)
”I don’t wanna die, without shaking up a leg or two, yeah, I wanna do some dancing too.” Om inte “Hellhole ratrace” redan hunnit bli en modern indieklassiker är det naturligtvis bara en tidsfråga innan den blir det. Girls blottande missnöjesballad är ett koncentrat av hela världens allra mest typiska popkvaliteter: den får oss att tycka synd om oss själva samtidigt som den får oss att längta bortåt och framåt. Om inte efter något fint och genuint så åtminstone efter lite förströelse. Dans, till exempel. Gott så, men just ”Hellhole ratrace” är sannerligen inte enkel att dansa till.

Det optimala vore förstås om det fanns musik som både kunde ställa frågan och komma med svaret. Musik som petar i såret bara för att omedelbart efteråt skänka lindring. Musik som lyssnar till våra grubblerier och sedan leder oss ut på dansgolvet.

New Order skapade sådan musik. Vi som älskar popmusik för att vi längtar efter disco kan i många av deras låtar få dubbel tillfredsställelse. ”Round & round” är den kanske mest öppet dansanta låten på mästerverket ”Technique”. Men den har samtidigt kvar de där lätt skeva och lidande egenskaperna vi söker oss till popmusik för att ta del av. Det blir ingen mesig kompromiss utan en fullskalig dubbelattack. ”Round & round” träffar hjärta och fötter med samma kraft.

http://www.youtube.com/watch?v=CwH8L6VCDNw

13. Valerie Dore – ”The night” (1984)
Jag förmodar att ni grubblat på samma sak som jag gjort, åtminstone någon gång: Vad hade hänt om Kate Bush – fortfarande med sin skruvade attityd och konstnärliga stil i behåll – fötts i Italien istället för England? Hur hade musiken låtit om hon tyckt det varit lättare att stava till ”disco” än ”konstpop”?

Det var den typen av frågor som fick sina definitiva svar när jag hörde ”The night” och såg musikvideon av den för första gången. Det är klart att Bushkopplingen kan tyckas rätt billig och enkel att göra när man ser Valerie Dore dansa runt i videon. Men det finns fler likheter. Den viktigaste är att musiken i båda fallen placerar sig elegant mellan personlig intimitet och storslagen teater. Eller kanske hellre: i båda lägren samtidigt.

”The night” är Milanoartisten Monica Stucchis allra första låt som Valerie Dore (hon hade tidigare sjungit i ett bluegrassband) och den gör henne direkt till en stjärna inom den evigt charmiga italo-discon. Jag är ingen expert på Valerie Dore, men jag har fortfarande inte hört något från henne som klår den mirakulöst atmosfäriska genombrottshitten. Kanske är ”The night” höjdpunkten för hela italo-discon. Fråga vad Sally Shapiro tycker. Jag tror jag skulle få medhåll.

”The night” är musiken man sätter på när man lägger sig i gräset för att titta på stjärnorna. Det låter kanske töntigt, att stirra mot himlen en stjärnklar natt. Men det är ju något människor gjort i årtusenden. Först 1984 fick den aktiviteten sitt perfekta soundtrack.

12. The Field Mice – ”Sensitive” (1989)
Diskussionen kring Sarah Records-banden brukar kretsa kring estetik, ideologi och romantik. En låt som ”Sensitive” är så extrem i sin machobefriade och kuddkramande mjukhet att man ganska lätt halkar in på samtal om vad det egentligen innebär att tycka om en grupp som The Field Mice. Frågor som vad det säger om en som person, om det är ungdomsmusik som man med nödvändighet kommer att lägga bakom sig? Är det asexuell musik (en märklig debatt i mina öron) och andra saker som kan skymma det faktum att det på ett väldigt konkret plan faktiskt handlar om väldigt skickligt utförd popmusik.

Vi har den värmande gitarrmattan som förenar drömsk pop och shoegaze minst lika bra som vad som helst av Slowdive. Vi har det försiktiga gitarrsolot – ett av de bästa, åh, verkligen ett av de bästa – som ovanpå denna svävande matta sticker små rosa nålar i själen på oss. Vi har förstås Bobby Wrattens röst som är sövande och kramgo på samma gång. Alla komponenter passar perfekt ihop. Wratten sjunger om att solnedgångar får honom att börja gråta och det känns i sammanhanget fullständigt naturligt.

Något hårdare och tuffare än så hade låtit malplacerat här.

Kanske bör vi i sann uppbyggnadsanda hålla oss borta från för mycket av sådan här självförminskande deppighet. Den lär knappast göra oss till bättre medbogare, om man säger så. Men den här typen av indiepop handlar sällan om att få oss på gott humör. Däremot kan den bidra med en sorts tröst: helt plötsligt känns det lite bättre att må dåligt.

11. The Housemartins – ”Build” (1987)
”We’re the fourth best band to ever come out of Hull.” Ja, humor hade The Housemartins förstås. I studsiga tweelåtar som ”Happy hour” befästs den godmodighet som uttalandet ger sken av. Men sen känner vi också till deras ideologiska ställningstaganden som kommer fram i sångaren Paul Heatons texter – det faktum att de sannolikt är det enda bandet som etiketterat sig som ”kristna marxister” och bandets ofta lite bitska attityd.

Inget av det här påminns jag om när jag lyssnar på den avslutande låten på gruppens andra och sista album ”The people who grinned themselves to death”. Det känns som att den handlar om något helt annat.

Det är klart att låten är politisk. Jag har inte riktigt bestämt mig för om det är en hyllning till arbetarna eller en kritik av hänsynslöst nybyggande och förstörande av gamla områden. Men det är inget som bekymrar mig särskilt mycket när jag lyssnar på ”Build”. Jag känner inte av någon underliggande aggressivitet eller sprudlande energi, jag hör ingen indignerad ilska här.

Allt jag känner är en störtflod av förtröstansfull ömhet, som knockar mig. ”Build”  är omöjlig att tröttna på eftersom det är omöjligt att tröttna på pianots värme, omöjligt att tröttna på tryggheten som låten skänker. Det är omöjligt att vara så cynisk att Paul Heatons fina ba-ba-ba-ba-build inte får oss att känna något slags… tacksamhet.

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 25 till 21 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 20 till 16 på Sånger från 80-talet, här.