Sångerna från 80-talet

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här

25. The Pale Fountains – ”…From across the kitchen table” (1985)
Många band och artister har en image som påverkar vår bild av dem. The Housemartins var kristna marxister och The Cure uppsminkade popgothare – det känner vi till och det förhåller vi oss till på något sätt. Vad vi vet om Dan Treacys tragiska liv kan mycket väl påverka vår syn på Television Personalities. Vår kännedom om Kevin Rowlands personlighet spelar roll när vi lyssnar på Dexys Midnight Runners, och så vidare.

För mig är The Pale Fountains inte ett sådant sammanhangsskapande band. De släppte två bra men lite ojämna album i början av 80-talet. De slog aldrig igenom, men en hel del popfans kan nog hitta någon låt eller två signerade The Pale Fountains i sina MP3-arkiv. Sångaren Mick Head gick senare vidare och startade bandet Shack.

Detta vet jag, men inte så mycket mer, och ur de flesta perspektiv är The Pale Fountains bara ett vanligt band för mig.

Vad ”…From across the kitchen table” handlar om vet jag inte. Jag uppfattar några rader här och där men har aldrig riktigt ansträngt mig att förstå vad Mick Head egentligen menar med låten. Vi har alltså att göra med ett band som jag inte har någon särskild relation till.

Men det behövs inte heller. Det är detta som gör musik så fantastiskt. Det må vara hur intressant och givande som helst att reda ut betydelser och sammanhang, men det är sällan nödvändigt. När Head med sin säregna röst – som nästan, bara nästan, slår knut på sig själv – inleder låten med ”In a cheap hotel room, the miraculous way you bucked up when I said you’re incredibly beautiful” så räcker det alldeles utmärkt.

När trumpeterna lite senare än en gång bevisar vilket fantastiskt instrument det är i poplåtar så kan jag inte bry mig mindre om någon jävla kontext. Det är musik som inte behöver ta några omvägar via intellektet för att nå hjärtat.

24. Change – ”The glow of love” (1980)
Det finns så mycket lidande och extas i popmusiken. Eller med andra ord: det finns så mycket lidande och extas i sånger om kärlek. Jag har gråtit ikapp med den olyckliga indiepopens dåliga självförtroende och den djupaste södersoulens grymma hjärtesorger. Jag har hämtat sexuell energi från rusiga riff och dansat mig lycklig till upplyftande kärleksprofetior.

Det är fint förstås, men det är egentligen inte den kärleken jag vill åt. Jag blir ofta trött på känslokickar, de gör mig utmattad. Jag vill ha frid. Något mjukt, tröstande och lugnt. Jag längtar efter en kärlek som är odramatisk och stabil. Kanske har det med vuxenhet att göra, vilket i så fall skulle förklara varför popmusiken sällan velat ägna sig åt den här typen av längtan.

Mina favoritord från “The glow of love”, titellåten från discosensationen Changes omistliga debutalbum, sammanfattar min längtan i en koncentrerad textrad: “time will always be our friend”. Att bli kompis med tiden, att sluta vara rädd för att bli äldre, att inte längre frukta att åren kommer slita på kärleken – vilken underbar känsla det måste vara!

Visst, de första verserna tyder på en hastigt uppblossad vårförälskelse men ju längre låten lider desto tydligare blir det att de lyckliga två hoppas kunna hålla ihop för evigt. Att det är Luther Vandross lena och värdiga stämma som sjunger om detta gör knappast saken sämre.

I mina öron är ”The glow of love” inte alls representativ för den förgänglighet vi ofta kopplar samman med popmusik och förälskelse. Den varma trygghetskänslan som låten skänker mig förmedlas av de underbart vänliga gitarrerna, det medkännande pianot och den lagom lyckligt puttrande basen. Det är aldrig passionslöst (stråkarna bidrar med lättare dramatik) – men det är alltid väldigt ömsint.

Jag väljer att höra ”The glow of love” som en hyllning till den beständiga kärleken, som väl ändå är den finaste av alla.

23. The Cure – ”Just like heaven” (1987)
Jag har förstått att man som fan av The Cure ska älska ”Disintegration”, med alla dess långa och svepande stycken. Jo visst, det är en bra skiva. Särskilt singeln ”Lovesong”, den kanske minst representativa låten för skivan. Det är nämligen så jag vill ha mitt The Cure: så mycket pop som möjligt. Korta, koncentrerade utfall av ren och skär energi, naturligtvis starkt präglad av bitterljuvhet.

”Just like heaven” är allt det där. Den lite mörka stämningen som The Cure är berömda för bildar här en fond för en av decenniets allra mest förtjusande synthpopunder. Jag tror det är omöjligt att räkna alla djupa kärlekssuckar som låten gett upphov till.

Jag har en vän som inte klarar av att lyssna på låten längre eftersom det gör för ont, och jag kan förstå det. Det är verkligen en låt att ha minnen till, såväl smärtsamma som underbara. Människor har så klart personliga minnen till alla möjliga låtar. Men det är lätt att föreställa sig att extra många har en inte helt okomplicerad relation till denna indieklassiker, som renodlade och maximerade allt det där som känsliga själar älskar med alternativ popmusik.

Klart att folk blivit svikna på diskotek till ”Just like heaven”. Klart ungdomar gett varandra sin första kyss med låten spelandes i bakgrunden. Klart att den fått vara substitut för verkliga romantiska äventyr. Jag har inga konkreta exempel att ge, men jag är helt säker på att den figurerat i sådana här situationer för många människor.

Det är en sådan låt, det hörs i varenda ton.

22. Whitney Houston – ”How will I know ”(1985)
När Whitney Houston dog tog musikjournalister förstås varje tillfälle i akt att älska henne så det syntes. Det kan därför verka beräknande att ha med henne på en sådan här lista, och ni tänker förstås att det är ännu en obligatorisk hyllning till en bortgången legend.

Nej, faktiskt inte. Det fanns en tid när ”How will I know” var en av de tre, fyra poplåtar jag höll högst. Örebro hade bytts mot Linköping och jag fyllde studentrummet med singlar av Madonna, Tina B, Cindy Lauper och tidiga Kylie Minogue. Jag tror jag hade tröttnat på ledsamhet. Det var roligare att vara glad.

När Minogue längtade efter kärleken i ”I should be so lucky” hade hon kunnat göra det på samma deppiga sätt som vilket popband som helst. Men hon fokuserade inte på att hon just nu var ensam, utan på hur otroligt glad hon skulle bli om hon fick som hon ville. En liten perspektivförskjutning med väldigt stora skillnader i resultatet. ”How will I know” gör ungefär samma sak men är helt enkelt ännu bättre.

Låten utspelar sig under den där upprymda perioden när man förälskat sig i någon men är osäker på i vilken utsträckning känslorna är besvarade. Det älskvärda är att den gnagande osäkerheten aldrig tillåts ta överhanden – hon är ju kär, och det är det viktigaste här. Låt oss ta den lilla klumpen av oro som man ofrånkomligen känner och låta den explodera i en jublande smällkaramell, typ. ”How will I know” inspirerade mig till att våga se förälskelser som något positivt.

Just ja: allt detta förmedlat genom en av de bästa rösterna man över huvud taget kan tänka sig. Så klart.

När jag lyssnar på ”How will I know” vill jag inte tänka på vad som hände med Whitney sen. Jag vill inte göra tolkningar av låten som har med problemen som kantade hennes karriär att göra. För mig handlar den här danspärlan om lycklig förväntan och förhoppningsfull glädje. Det är så jag vill höra låten och det är så jag vill minnas Whitney.

21. Pixies – ”Debaser” (1989)
När jag hör ordet ”rock” sträcker jag mig efter min revolver – detta trots att många av mina favoritband och artister tveklöst kan skyfflas in under rockbeteckningen. Sannolikt grundar sig en stor del av denna aversion på den ganska allmänna synen på rock som något macho och poserande, en syn som är svår att inte dela när man plågat sig igenom ännu ett rockklassikerprogram på VH1.

Ett enkelt faktum är ju också att sanslöst många rockband är precis så tråkiga som min revolver vill göra gällande.

Även den lite finare och kreddigare indierocken har en dålig klang i mina öron nuförtiden. Bilder av fyra allvarliga män som med pannan i djupa veck utövar något livlöst, blodlöst och könlöst experimenterande (men inte för experimentellt!) fyller mitt huvud. Eller också bilder av lätt neddrogade, slackiga Pavementkopior som framför någon halvbakt trudelutt. Lite lätt ironiskt, förstås. Hela saken känns obotligt trist.

Men när man för länge sen tröttnat på den stora mängden av rockband finns det ett som är lika underbart roligt, fräscht och uppiggande som vanligt. Pixies är rock – indierock till och med – men de ger mig samma lyckliga kick som den bästa popen, soulen och hiphopen gör.

Musiken sliter och drar, stannar upp och springer iväg, gör små hopp hit och dit, är försiktigt mjuk för att sedan bli högljudd och smått galen. Det är dynamisk rockmusik när den är som allra bäst. Att lyssna på bandet är lite som att åka berg och dal-bana utan att må illa – och aldrig känner man att det är en berg och dal-bana som vill vara störst och viktigast i världen.

Jag älskar pretentioner men hos många rockband slår det över i självgodhet. Om Pixies var dödligt allvarliga så var de det med glimten i ögat. En bisarr glimt, ska erkännas, då Black Francis texter var nästan lika märkliga som sättet han framförde dem på. Viskandes, skrikandes och gnyendes tar han oss genom resor av surrealism och utomjordingar.

Den kanske mest älskvärda och direkta rocklåten gruppen gjorde var ”Debaser”. Det är ren popenergi i punkförpackning – eller är det tvärtom? – och man är obotligt fast i lyckoruset redan efter det inledande basintrot.

När ”Debaser”  tonar ut har jag fått min dagliga dos av antidepressiv medicin. Vad jag har gjort av min revolver har jag ingen aning om.

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här