Sångerna från 80-talet

30. Collins & Collins – Top of the stairs (1980)
”Take me up to the top of the stairs”. Rörelseriktningen är uppåt. Det räcker inte med extatisk soul fylld av passionerade röster, välplacerade stråkar och intensivt blås. För att jag garanterat ska lätta från marken så hjälper sångarna till med texter som lyfter mig ännu ett snäpp.

Det är ett klassiskt knep som känns igen från så många andra briljanta låtar: ”Shout to the top”, ”I wanna take you higher”, ”Up the ladder to the roof”, och så vidare. Och jag faller mer än gärna för det gång efter gång. Är det något jag vill att min dansanta soulmusik ska göra så är det att förflytta mig uppåt, bort från den trista gravitationen, bort från jordens hårdhet. Närmare något högre.

I ”Top of the stairs” tar det en minut innan första refrängen. Det är ingen transportsträcka men det är då jag förbereder mig för avfärden. Jag klunkar snabbt i mig den sista skvätten öl och letar mig fram till dansgolvet, allt medan pianoriffet sakta ökar spänningen mer och mer. När refrängen slår till är jag borta, har försvunnit till en annan värld. ”We’ll get lost in the darkness”. Ännu ett klassiskt knep, vanligt inte minst inom discon. Viljan att släppa taget och glömma allt som inte har med NU att göra. Lost in music.

”Top of the stairs” framfördes först av låtskrivarduon Ashford & Simpson. Deras version är len och elegant, inte alls dum. Men det finns en opolerad glöd i Collins & Collins cover som gör den ännu mer oemotståndlig. Den får mig att vilja snöra på mig skorna och ge mig ut i natten. Kanske får någon fantastisk DJ för sig att spela ”Top of the stairs”. Jag ser då fram emot att tillsammans med andra få lätta från marken och komma en liten, liten bit närmare soulhimlen.

29. Electribe 101 – Talking with myself (1988)
”I natt smed jag tusen planer, men i morse gjorde jag som vanligt.” En liten broderad tygbit som satt på väggen hos min mormor hade dessa ord insydda. Jag var väldigt liten när jag såg den för första gången, och jag tror inte jag förstod riktigt. Jag skulle snart bli varse.

Det är så otroligt lätt att romantisera natten: mörkret, tystnaden, kärleksstunderna, de evighetslånga promenaderna ensam i skogen eller den berusade dansen som aldrig tar slut. Är vi ensamma kommer vi på idéer, funderar på livet och fullföljer tankar som vi dagtid är för distraherade för att ägna oss åt.

Är vi tillsammans med andra lever vi ut, på ett eller annat sätt. Oavsett så är det på natten som livskänslan är som starkast, vare sig det handlar om vemod, lycka eller längtan. Det är först när vi vaknar morgonen efter som vi bagatelliserar våra upplevelser och sätter oss med DN och vårt kokade ägg, precis som vanligt.

Det är därför inte så konstigt att musik som suggererar nattliga stämningar är så tilltalande. Electribe 101 var världsbäst på att skapa sådan musik. ”Talking with myself” är en av deras absolut finaste stunder. Det är melankolisk och djupblå house som visserligen är möjlig att dansa till men som passar bra mycket bättre i lurarna på väg hem från nattens vimmel.

Som en perfekt integrerad del av ljudbilden svävar Billie Ray Martins drömska röst runt: ”a wonder world… stars so bright… perfect time for loving”.

Med Electribe 101 som sällskap vill jag inte att den där långa, ensamma vägen hem från festen ska ta slut. Jag uppslukas av vaga nostalgiska minnen, av vemodiga drömmar, av tusen nattliga planer…

28. The Replacements – Androgynous (1984)
Jag hoppas inte ni ser mig som antiintellektuell nu, men för mig har den bästa poplyriken alltid utgjorts av kanske-inte-extremt-djuplodande rader som ”na-na-na-na” och, typ, ”be my baby”. Det finns naturligtvis poetiska ordsmidare inom pop, rock och hiphop som jag uppskattar lika mycket som alla andra gör. Men då handlar det nästan alltid om att förmedla en känsla, ett själstillstånd, eller att bygga upp en atmosfär av något slag.

Vad jag däremot alltid känt en viss aversion mot är musik som försöker förmedla ett specifikt, intellektuellt tankeinnehåll. Uttalat politisk musik har jag ofta svårt för eftersom det är så svårt att lyckas med (indirekt politisk musik är en annan sak). Den typen av idéer tycker jag allt som oftast förmedlas bättre på papper.

Om någon hade sagt åt mig att en låt som tydligt behandlar teman som kön och könsroller, sexualitet och identitet, skulle kunna bli en av mina favoritlåtar – ja, då hade jag sannolikt förhållit mig ytterst tveksam till sanningshalten i det uttalandet.

Men när Paul Westerberg – ni vet, han som har den där riktigt klassiska rockrösten som man ändå, av någon anledning, verkligen gillar – med största ömhet sjunger en vers som: ”Here comes Dick, he’s wearing a skirt /Here comes Jane, y’know she’s sporting a chain/Same hair, revolution /Same build, evolution /Tomorrow who’s gonna fuss?”, då kapitulerar jag direkt.

Ackompanjerad endast av piano och maraca är det omöjligt att inte drabbas av känslan i Westerbergs röst, omöjligt att inte ta till sig av orden. Det är fint och uppriktigt rakt igenom, men också varmt humoristiskt, vilket gör att det aldrig känns styltigt eller predikande.

Det är bara en historia om personer som inte är typiskt ”kvinnliga” eller ”manliga”, och som tycker mycket om varandra. Det borde inte behöva tolkas som politik över huvud taget, men som världen ser ut gör det naturligtvis det.

”Androgynous” är en hjärtskärande ballad, en dröm om en lite finare och rättvisare framtid där sådant som inte spelar så stor roll inte heller ska behöva spela så stor roll. Kärlek är naturligtvis alltid viktigare än kön. Vi borde prata mer om den biten, jobba lite mer på att bry oss om varandra på riktigt. För det känns ärligt talat som att det finns en hel del att göra där. Eller, för att citera en av de bästa raderna i låten: ”He might be a father, be he sure ain’t a dad.”

27. Lloyd Cole And The Commotions – Lost weekend (1985)
Jag är fruktansvärt konservativ i mitt musiklyssnande. Inte nödvändigtvis i vad jag lyssnar på, men hur jag lyssnar. Jag erkänner utan omsvep att jag inte på något sätt kommit över konceptet med album. Naturligtvis älskar jag att göra spellistor och blandband lika mycket som alla andra hopplösa musiknördar.

Men när jag utforskar ny musik – om det inte alldeles uppenbart är en genre där album inte är ett huvudsakligt format – vill jag gärna lyssna på fullängdare från början till slut. Det känns fortfarande mest, jag vet inte, rätt och riktigt. Kalla mig tönt. Jag kan ta det.

Det var därför självklart att min enda bekantskap med Lloyd Cole länge var det odiskutabla mästerverket ”Rattlesnakes”. Jag föll så mycket för den skivan att jag inte orkade kolla upp något mer. Det kunde ju knappast klå ”Rattlesnakes” ändå. Och visst, något bättre album skulle Lloyd Cole och hans mannar aldrig göra. Men allt det man älskar med deras debut: Coles litterära stil och fyndiga texter och The Commotions oemotståndliga janglepop – det kommer till koncentrerat uttryck i singeln ”Lost weekend”, släppt ett år efter ”Rattlesnakes”.

Bara själva titeln är förstås perfekt. Den väcker tankar om något förgängligt och förlorat – den är väldigt mycket pop helt enkelt. När man sedan lyssnar på låten visar det sig att denna förlorade helg dessutom utspelade sig i Amsterdam. Jag tänkte avstå från att romantisera det bitterljuva som följer av detta upplägg; det kan räcka med att konstatera att den finns där och att den är lika tilltalande som vanligt.

Lloyd Cole vet att den bästa konsten alltid är öppen för tolkning och möjlig att närma sig från flera olika håll. Han uttrycker sig medvetet något oklart, ofta med hjälp av referenser och smarta allusioner. ”Lost weekend” är inget undantag. Men i slutänden handlar den om något väldigt klart och allmängiltigt: kärlek. Om det starka behovet av det och hur svag man känner sig utan det.

”Drop me and I fall to pieces, so easily”, sjunger Cole med sin snirkliga, lätt lidande röst. Det känns skönt att veta att andra är lika bräckliga som en själv.

26. Jamie Principle – Waiting on my angel (1985)
När Frankie Knuckles packade sina flyttlådor och bytte New York mot Chicago hade han redan hunnit bli hyfsat framgångsrik som DJ under discoeran. Han hade säkert funnits representerad i de mer specialiserade historieböckerna även om han hade lagt av efter flytten (snubben hade ju vänt skivor tillsammans med Larry Levan, för sjutton!).

Men den rent legendariska status Knuckles har beror nästan uteslutande på det som hände efter flytten. Kortfattat, och som ni säkert vet: han var en av de viktigaste figurerna i formandet av det vi kallar för housemusik.

Som DJ hade Knuckles stor makt över vilka låtar som skulle bli populära bland den danspublik som inte ville köpa att discon var död. Vi ett tillfälle fick han tag i ett stycke musik skapad av en ung kille vid namn Jamie Principle. Folk matade ständigt Knuckles med hemmagjorda danslåtar som de hoppades att han skulle spela och därmed göra kända för en större publik. Men denna var speciell.

Knuckles gillade låten så mycket att han lät den bli en standard på Warehouse – klubben där han var DJ och varifrån många menar att musikgenren fått sitt namn. ”Your love”, som låten heter, räknas i dag som en av de tidigaste houselåtarna.

Knuckles hjälpte till att få ”Your love” utgiven på riktigt. Ett samarbete var inlett. Flera briljanta houselåtar följde. Men min personliga favorit är det hypnotiska vidunder som är ”Waiting on my angel.” Det finns ingen lång uppbyggnadsfas. Via en syntslinga som inte går att värja sig mot slungas man direkt in i nattklubbens dimmiga mörker där man – för att prata med Principle i den här låten – letar efter den kärlek och de illusioner som speglas i våra drömmar.

Någon gång kanske vi hittar rätt.