Rickard Fredén: Årets rock 2009

Plats 1 till 5.

Kryptic Minds – One of us
Det är sällan en skiva så fullkomligt svarar mot mina behov och önskningar om vad musik ska vara, vad den ska göra med mig och var den ska ta mig. ”One of us” är själfull i ordets mest meningsfulla betydelse; en soul som inte bara rymmer tro, hopp och kärlek utan – och kanske framför allt – tvivel och mörker.

Den flyter fritt framåt men med samma saft och kräm i basen som någonsin Skream eller Joker. Precis så här låter det när det ockulta sällskapet samlas för att dansa över smutsiga vattenpölar i en övergiven lagerhall, föreställer jag mig. Det är andlig industrimusik där ett ensamt trumslag klätt i reverb kan ge mig rysningar.

Sunn 0))) – Monoliths and dimensions
Mer bas! Precis som den engelska dubben använder mörkermännen i Sunn 0))) de allra lägsta ljudfrekvenserna som sin viktigaste byggsten. Deras slogan lyder ”Maximum volume yields maximum results”, en uppmaning till lyssnarna lika mycket som ett kreativt tillvägagångssätt.

På detta sjunde album står Stephen O’Malley och Greg Anderson som vanligt vända mot sina förstärkare och bygger täta, tjocka rundgångsväggar. Men får också hjälp av en österrikisk kvinnokör, jazz- och konstmusiker och Mayhems sångare Attila Csihar för att göra sitt mest musikaliska – och bästa – album någonsin. ”Monoliths and dimensions” är drönande, svart metal och i sina höjdpunkter det perfekta mötet mellan, yes, rock och domedagsopera.

Cobalt – Gin
Mer metal! Men inte vilken metal som helst utan ”extreme war metal”, som den amerikanska duon Cobalt kallar sin musik. Och det handlar inte om en grundlös pose; sångaren Phil McSorley tjänstgör i Irak och ägnar permisarna åt att skriva texter om sex, våld och avsky, medan låtskrivaren Erik Wunder håller fortet hemma i Denver.

Tillsammans har de i ”Gin” skapat en härligt muskulös och misantropisk skiva. De fysiska texterna för tankarna till det tidiga 80-talets Swans (vars sångerska Jarboe för övrigt är gästvokalist på ett par spår), medan musiken inte påminner om någonting annat. Möjligen finns vissa beröringspunkter med Neurosis, men den gränslösa blandningen av smutsig black, amerikansk folk och rock & roll framstår som både progressiv och genuin. Att Cobalt tillägnar skivan till Hunter S Thompson och Ernest Hemingway känns fullständigt självklart.

Jeanette Lindström – Attitude & orbit control
I sin debutbok ”Sum” fantiserar den amerikanska neuroforskaren David Eagleman om Livet efter detta, men lyckas i sina korta berättelser definiera vad det innebär att vara människa just nu. Han sätter fingret på våra relationer till varandra, vårt hopp om en gudomlig plan eller åtminstone en mening med livet. Och våra fåfänga strävanden efter att göra avtryck i ett liv och på en plats som i det större perspektivet – ja, alltså, världsrymden och evigheten – är försvinnande marginellt. Det är en hisnande, verkligt magisk bok som rymmer något otroligt stort i ett litet format.

Jag får samma känsla av den svenska jazzsångerskan Jeanette Lindströms sjätte album. Den kosmiska popen på ”Attitude & orbit control” är friktionslöst mjuk och fjäderlätt, men med en otrolig tyngd. En elegant och melankolisk rymdpromenad där countrysmyckade melodier, fuzziga gitarrsolon och Robert Wyatts säregna läspande skjutsas omkring för att studsa mot varandra i oändligheten.

Raekwon – Only built 4 Cuban Linx part II
”It’s that symbol again, the W, coming through”, upplyser Method Man. Ja, äntligen! Det här är inget album som tänjer gränser eller definierar hur framtidens musik kommer att låta. Men det är väl heller inte vad vi önskade oss, åtminstone inte jag. I stället är det en fantastisk återkomst, en uppföljare som för oss tillbaka till det 1995 då jag bara i ögonvrån såg Klanen ta över världen (jag var vid tillfället mer intresserad av typ brasiliansk death metal än moderna maffiasagor).

”OB4CL2″ innehåller 22 låtar från sex producenter – där framlidne J Dilla gör bäst ifrån sig – som förhåller sig till och mjukt överlappar den originella ljudvärd som är så kännetecknande för de första fem-sex Wu Tang-skivorna. ”House of flying daggers” är till exempel en banger av samma episka mått som ”Triumph”. ”Man, is Staten in this bitch or what?”.

Plats 6 till 10.

Midaircondo – Curtain call
Tribe – Rebirth
Wooden Shjips – Dos
Anna Järvinen – Man var bland molnen
Shackleton – Three eps

Et voilá – här kan du lyssna på Årets rockmix 2009:

Årets rock 2009 / Rickard Fredén from Throw Me Away at Letsmix.com.