När världen var ung

Jag har varit ett Frank Sinatra-fan sedan sent 1980-tal. Jag har runt 50 olika album med Frankie (bortsett från allehanda samlingar, liveskivor, julskivor, dubbletter, singlar och CD-skivor) som jag ägnat tid och uppmärksamhet i nästan trettio år.

Det var lätt att undvika låtarna alla är trötta på, som »My Way«, »New York, New York«, »Strangers In The Night« och »Something Stupid«. Jag strök även låtar jag älskar, som »Night And Day«, »I’ve Got You Under My Skin« och »Fly Me To The Moon«. I stället kommer här tio favoriter bland mer undangömda albumspår och tidiga stenkakor.

 1. »All or Nothing At All«
»All Or Nothing At All« är egentligen långt ifrån okänd. Det var en hit för Sinatra med Harry James och hans orkester. Men i dag får nog tyvärr alla Sinatras inspelningar från tiden före 1950-talet anses som mer eller mindre »bortglömda«. De har varken chans att komma med på de ständigt återutgivna och storsäljande hitsamlingarna med Reprise-inspelningar eller är med på de klassiska temaalbum som Frankie spelade in för Capitol och som nya generationer finsmakare ständigt återupptäcker.

»All Or Nothing At All« från 1939 är en av de allra första officiellt släppta stenkakorna som Sinatra sjöng på (även om det finns radioinspelningar med Frankie som en del av The Hoboken Four från så tidigt som 1935). Dock blev låten ingen hit från början. Det var först fem år senare, under musikerstrejken 1944, som en återutgåva av låten blev en smash hit och den första i en lång rad »signaturmelodier« för Sinatra. En rad som avslutades 40 år senare med »New York, New York«.

Frank Sinatra skulle komma att sjunga denna pärla många gånger i många arrangemang genom åren. Jag vill särskilt nämna versionen från det underskattade albumet Sinatra And Strings (1961) som är helt annorlunda men nästan lika bra. På youtube går det också att se och höra honom framföra den live i nytt arrangemang ända in på 1980-talet.

Men bland alla dessa versioner känns det ibland som om själva ursprungsversionen tappas bort. Harry James och Sinatra fick en gång på 1930-talet sparken från en restaurant där de stod för livemusiken för att den här låten var för högljudd. Det är kanske på ett sätt lite svårt att greppa i dag, när den här genren av smäktande ballader känns så tidlös eller traditionell.

Men blunda och lyssna ordentligt så kan du fortfarande höra något väldigt modernt i den här låten. 76 år senare talar the first pop phenomenon fortfarande direkt till samtidsmänniskan med sin brinnande energi, absoluta närvaro och välsignat otvungna frasering. När jag lyssnar på den här inspelningen känner jag: här börjar den tid vi lever i än idag.

2. »A Million Dreams Ago«
På »A Million Dreams Ago« brottas huvudpersonen med minnen, drömmar och den krassa verklighet som han inte kan acceptera. »Före« och »efter« får tiden att tappa sina proportioner och sin mening och det blir nödvändigt att i stället använda det mer poetiska uttrycket »a million dreams ago«.

Detta kompletteras perfekt av ett utsökt elegant arrangemang och en röst som tycks färdas till oss genom tiden från en ospecificerad dåtid. En tid där den chevalereske berättaren vandrar runt bland den gamla världens ruiner, återigen rökande i regnet och iklädd trenchcoat och hatt. Fångad i en tid utanför tiden.

 

3. »Fools Rush In«
»Fools Rush In« (inspelningen från 1940) är en av den unge Sinatras mest översvallande och ömma tolkningar. Det är behärskat dansant, honungslent lyriskt och elegant i både innehåll och framförande. Tommy Dorsey och hans orkester hjälper vår unge hjälte att fullständigt vira in lyssnaren i sammet. So open up your heart and let this fool rush in.

4. »September In the Rain«
Under Capitol-eran och den tidiga Reprise-eran, alltså den period som i princip alla erkänner som hans mest gyllene era (roughly 1953-1963), släppte Frankie en lång radda temaalbum. Dessa kan lite grovt delas in i kategorierna »swing« eller »ballader«. Oavsett om det mer specifika temat var till exempel resor (Come Fly With Me) eller ensamhet (Frank Sinatra Sings for Only The Lonely) renodlades plattorna genomgående med avseende på tempo.

Albumet Sinatra’s Swingin’ Session!!! är kanske den allra mest utpräglade upptempo-skivan. Det berättas att Frank bad sin husarrangör Nelson Riddle att drastiskt öka tempot på varenda arrangemang vilket enligt texten i skivkonvolutet hade en dubbel effekt: »The songs gained more in excitement, but it resulted in this being one of the shortest albums ever!«

Ta bara en låt som »Should I?«. Den går i ett rent halsbrytande tempo och man kan knappt tro att det är samma låt som den Frank sjöng in tio år tidigare för Columbia. Och plötsligt blir frågan retorisk och det råder inte längre någon tvekan om huruvida den kärleksrusiga duracellkaninen till protagonist »should«.

»September In the Rain« hade Sinatra faktiskt INTE sjungit in tidigare. Under normala omständigheter hade nog denna hamnat på ett av de mer gråtmilda balladalbumen (No One Cares, Where Are You?, In the Wee Small Hours, Close To You…). Men uppspeedad så här blir den mer tvetydig. Den hamnar i nån sorts midtempo och jag tycker jag hör lika mycket levnadsglädje som vemod i Sinatras vokalinsats.

Kanske är det bara den enorma energin från de omgivande spåren som dröjer sig kvar och smittar av sig? Texten är ju inte heller entydig, man kan tolka den lite som man vill. Det är nog raden »that brought the pain« som plockar ner vår hjälte definitivt på jorden på slutet? Vad hör du?

 

5. »Nobody Wins«
1973 släpptes det första i en rad comebackalbum av Sinatra, en artist som gick i pension många gånger (därav uttrycket »retired more times than Frank Sinatra«). Albumet heter Ol’ Blue Eyes Is Back och förknippas kanske mest med de två magnifika, bitterljuva paradnumren »Send In The Clowns« och »There Used To Be A Ballpark« samt med den minst sagt märkliga »Noah«. Men, jag tänkte leta mig till lagret under.

Där finner vi countryballaden »Nobody Wins« skriven av Kris Kristofferson och redan en hit med Brenda Lee. Med Frankie slipper vi dock helt countrytwang och tårar i ölen. I stället gör han det han gjorde så ofta och så skickligt under andra halvan av sin karriär. Han tar en samtida pophit (andra exempel är låtar av George Harrison, Joni Mitchell, Paul Simon och Lennon–McCartney) men sjunger in den precis som vore den en evergreen ur The Great American Songbook. Till synes utan ansträngning tvättar Frankie bort allt som låser låten vid en viss tid, genre och generation och gör den till ett rent och universellt uttryck för en känsla.

6. »Day In, Day Out«
»Day In, Day Out« är ett lysande exempel på den andra sidan av Sinatra; jazzkatten som sjöng storbandssväng som ingen annan på 1950- och 60-talen. Det här hör jag som en låt om lycklig kärlek, denna svåra genre där så många gått vilse. Jag kan inte komma på många sångare över huvud taget som lyckats låta så naivt glada och smittsamt nykära som Frankie utan att urarta i ett hurtfriskt eller påtvingat leende. Men Sinatra var expert på att få fjärilarna i magen att fladdra lyckligt ut genom strupen. »You Make Me Feel So Young«, »You Do Something To Me«, »I Get A Kick Out Of You« – exemplen är många. Men jag har valt »Day In, Day Out« i versionen från 1959 för att den är något mindre ofta spelad och för att han låter så särdeles glad just här.

Inspelningen är hämtad från albumet Come Dance With Me! som tillbringade över två och ett halvt år på Billboards listor och troligen var Frankies allra mest framgångsrika album. Ändå är det sällan några av låtarna är med på samlingsskivor numera. Något som bidrar till att de hoppar ut ur högtalarna med lite extra schvung och dansant fräschör. Enjoy!

7. »When The World Was Young«
Albumet Point of No Return (1962) avfärdas ofta av kännare av olika anledningar. En story som blivit en etablerad sanning är till exempel att Sinatra vid det här laget var ivrig att komma igång med sin egen label Reprise Records. Det påstås ha gjort att han lade ned sin själ i de första sessionerna där, medan han rev av dessa sista Capitol-inspelningar lite mer pliktskyldigt.

En annan sak det klagats på är hur hopplöst otidsenlig denna platta var när den kom. I en tid när Frankie annars seglade som högst över fläskiga, rymliga storbandsarrangemang, swingjazz och moderna popballader drypande av lyxiga stråkar var Point of No Return en återgång till gamla tider i dubbel bemärkelse. Han jobbade med arrangören Axel Stordahl igen. Denna Stordahl hade haft stora framgångar med Sinatra på Columbia under 1940-talet. Han hade också arrangerat Sinatras allra första inspelningar för Capitol, men snabbt fått kliva åt sidan för andra arrangörer med mer samtida sound.

Stordahls ljudbild är intim och nedtonad men uttrycksfull och påminner om en äldre tid, med annan inspelningsteknik. Låtarna kunde nästan ses som evergreens redan 1961. Och som om inte det vore nog behandlar de i princip bara tidens gång. »As Time Goes By«, »September Song«, »I’ll Remember April«, »A Million Dreams Ago«, ja, ni hör ju själva!

Det handlar om sentimentalitet, tillbakablickande, minnen, ånger, saknad och spaning efter den tid som flytt. Det handlar om denna den mest orättvist bespottade konstnärliga kvaliteten, som så få lyckats uppnå med värdigheten i behåll: Nostalgi.

Jag älskar förstås det här albumet. Jag tror rentav jag håller den som ett av Frank Sinatras fem bästa album någonsin! De enormt slösande känslorna och ältandet balanseras perfekt av Franks nyktra och enkla sätt att sjunga på den här skivan. Ett allvarligt tonläge och en ovanligt avskalad frasering som många tolkat som brist på engagemang. Men jag tror att det var fullt medvetet just för att det inte skulle urarta i rent parodisk sentimentalitet. Det är liksom sorg, saknad och nostalgi fast skildrat genom ett kristallklart svartvitt filter snarare än ett färggrant prisma. Och det här är verkligen den enda plattan där han sjunger på just detta sätt.

Upplevelsen kröns av att albumet har ett av Frankies vackraste omslag. Också detta andas »old world«. Sinatra tycks stå i en centraleuropeisk huvudstad och röka i regnet under mellankrigstiden. En era som redan var väldigt avlägsen 1961. Och det är precis den stämningen av sånger från en förlorad värld som träder fram i musiken. I dag kan vi lägga ytterligare ett lager av tidsresa till upplevelsen eftersom 1961 börjar bli ganska avlägset i sig.

Jag kunde valt nästan vilket spår på skivan som helst, då den är genomgående fantastisk, men bestämde mig för »When The World Was Young«. Melodin är ovanlig och texten uttrycksfull. Men det är till syvende och sist Frankie själv som gör den trovärdig genom att man hör att han uppriktigt tror på den. Och det är bland det svåraste som finns. Världen var ung. Nu är den inte det längre och kommer aldrig att kunna bli ung igen på samma sätt. Det är så definitivt. Därför kan det aldrig reduceras till den typ av nostalgi som bara kryper upp och söker trygghet i det förgångna genom att blunda för sanningen. I stället kräver den här typen av nostalgi enormt med ryggrad, för man skådar sanningen i vitögat.

8. »Stardust«
»Stardust« var en av de största hitsen i Frankies tidiga karriär, åren runt 1940. En tid då han var den pinnsmala ynglingen med för stora kostymer och »20 pounds of hair« vars sammetsröst, charmiga leende och genomborrande stålblå blick fick bobby soxers och andra tonåringar att köa i timmar till hans utsålda konserter. Detta för att sedan dränka konserterna i hysteriska skrik över den förste riktige tonårsidolen.

I denna inspelning, liksom i många andras, sjungs bara refrängen i Hoagy Carmichaels ikoniska örhänge. Och det är smäktande, vackert och mäktigt. Men den har du säkert hört förr. Däremot har inte alla hört det underskattade albumet Sinatra And Strings från 1962. Här vänder Frankie på steken och sjunger i stället bara versen. Det gör sången helt ny och till en sorglig saga om det outtalade, det där man aldrig riktigt kom sig för att utveckla eller vara öppen med. Just när man tror att han ska klämma i med refrängen tystnar han i stället och lämnar resten åt fantasin, samvetet eller hjärtat.

Till det speciella i den här värkande vackra tolkningen bidrar också det faktum att rösten och människan som sjunger för oss om stjärndammet nu har tjugo fler år på nacken. Tjugo år med bland annat ett av kändisvärldens mest stormiga och omskrivna äktenskap och ett påstått självmordsförsök. Rösten som sjunger »Stardust« 1962 låter därför inte bara 20 år äldre, utan också 100 år mer erfaren, vis och luttrad. Vid det här laget hade Frankie sedan länge gått från flickidol till machokliché i mångas ögon. Visst var Frankie nu på många sätt – på gott och ont – ett med rollen som den typiska amerikanske »mannen« med cigaretten i mungipan, hatten käckt på svaj, bourbonglaset i näven och kavajen nonchalant slängd över axeln.

Men bakom klichén att trycka upp på muggar och t-shirtar fanns hela tiden en artist, nej en konstnär, som visste att uttrycka sin sårbarhet, osäkerhet och tvekan med de mest subtila små variationer i intonation, frasering och röstläge. Sällan gjorde han det så definitivt och mästerligt som på denna »ofärdiga« inspelning. Han är här lika dynamisk, tvivlande och känslomässigt komplicerad som människan själv.

 

9. »How Do You Keep The Music Playing«
L.A. Is My Lady blev det sista riktiga studioalbumet för Frankie även om han fortsatte att uppträda nästan ända fram till sin död 1998 (vilket ger en karriär på otroliga 60 år). Formellt avslutade han med ett par riktigt oinspirerade och ihopklistrade »duett«-album. Men på L.A. Is My Lady håller ingen mindre än Quincy Jones i taktpinnen och musikerna är riktiga all stars. Smaka bara på namn som George Benson, Ralph MacDonald, Lionel Hampton och Bob James.

Sinatra är för mig det perfekta exemplet på en artist som åldras väl. Även om hans absoluta guldålder var under Capitol-åren 1954-1962 är det lätt att hitta såväl guldkorn som personliga favoriter (och en del bottennapp) från när som helst i karriären. Så här sent i karriären hade vissa saker förstås börjat gå på autopilot. Men här visar Sinatra att även om rösten tekniskt sett inte längre var vad den en gång varit kunde han – när han fick vuxna, vackra, känsliga och tuffa sånger som den här att jobba med – fortfarande titulera sig världsartist.

10. »Everything Happens to Me«
På plats nummer tio hittar vi »Everything Happens to Me«. En vackert melodisk och melankolisk croonerballad från 1941 som Frank Sinatra gör med Tommy Dorsey Orchestra.

/

Listan är tidigare postad på Tobias Lindquists facebook-profil där han publicerade en ny låt per dag fram till Frank Sinatras födelsedag, den 12 december.