Superstar Quamallah: ”What you think all the guns is for?!”

1999 släppte Superstar Quamallah en EP som stod sig väl i den hårda konkurrensen i  erans getingsvärm av ryggsäcksreleaser från Rawkus, ABB, Fondle ’Em och så vidare. Sedan försvann denne originelle MC från scenen och mitt medvetande. Hans comeback för ett par år sedan hade jag tills nyligen helt missat.

Nu i dagarna släpptes en tiotums-EP med några låtar som han har gjort tillsammans med MC:n DeQawn från Bronx och västkustproducenten Izznyce. EP:n heter ”Talkin’ All That Jazz” och har några utsökta spår. Trion lyckas göra hiphop som är varm och jazzig utan att försvinna in i den sedvanliga ”jazz-rap”-dimman av oförarglig konformism och diffus bakgrundsmusik. Quamallah är för övrigt son till Blue Note-giganten Big John Patton.

Men den allra bästa låten på EP:n,”Guerilla Tactics”, är inte jazzig alls. Trummorna smattrar hårt över en sampling som höjer pulsen rejält. Quamallah lägger den andra versen med mjuk röst och luttrade ord, men det är DeQawns inledande vers som står ut mest på årets hittills bästa låt. Med sorg, ilska och total närvaro i rösten räknar han upp missförhållandena i amerikanska ghetton.

Men han är också medveten om att detta inte är något originellt och avbryter sig själv ett par gånger genom att ge röst åt tänkta publikreaktioner som ”…yada yada, blah blah, another sad story…” och ”…yeah, yeah I know. Just another ghetto tale…”.

Därefter problematiserar han ghettoskildringarnas funktion genom att konstatera att ”Yeah, they quick to paint a picture from rags to riches/While the rest is in the slums dyin’ by the millions” och ”Yeah, they quick to Hollywood, shit, and make it sell/While the rest is in the jail cells, never seein’ bail”.

Ghettosagorna inom hiphop, som med åren övergått alltmer i Disneyfierade pastischer plockas ned på jorden igen. DeQawn är heller inte rädd för att dra dessa frågor till sin politiska spets med formuleringar som ”If I’m extreme, then you made me this way” och ” Let me tell you why my passion is freedom or death/Why my niece is asthmatic and wheezin’ for breath…”

När versen avslutas med stridsropet ”So instead I organize here in the jungle/A revolutionary guerilla, militant animal!” har jag både gåshud och näven uppsträckt i luften. Så påtagligt entusiasmerande och medvetet politisk sprängkraft har jag inte hört på en hiphopskiva sedan Dead Prez debut.

Trummorna brakar sedan vidare rätt in i en triumferande refräng där Quamallah och DeQawn representerar sina boroughs (Bronx och Brooklyn) och utropar ”Allahu Akbar!”. Refrängen är dessutom kryddad med vokalsamplingar från ”Warning” med The Notorious B.I.G. Generellt börjar väl Biggie-samplingar i refränger kännas ganska gjort vid det här laget. Men jag undrar om det någonsin gjorts så snyggt? Produktionen är så hård och energisk och stämningen så tät och vibrerande att Biggies röst passar som hand i handske.

De vapen som i Biggies original var redskap i ett knarkkrig blir i den här uppskruvade militanta kontexten en revolutionsarsenal som för tankarna till De Svarta Pantrarna. ”What you think all the guns is for?”