Viskningar och rop

För lite mer än ett halvår sedan flyttade jag. Med det följer flera stora omställningar, givetvis, men det jag märkt är framför allt hur mitt musiklyssnande förändrats på ett ganska markant vis. Och det är inte så mycket Malmös utbud av klubbar, skivaffärer och konsertlokaler som påverkat mitt lyssnande. Det är min lägenhet.

Det kanske bara är ren inbillning men det känns som att jag och min flickvän flyttat in i ett av stadens mer ljudkänsliga lägenhetshus. Eller väsnas bara vår närmaste granne lite mer än vad de flesta gör? Ska jag vara ärlig har jag inte vågat utforska det sistnämnda alternativet vidare.

Min flickvän började också nyligen att plugga, vilket lett till att jag blivit informerad om att knorrande baslinjer sällan utgör särskilt bra komplement till hennes kurslitteratur. Det gör inte heller frijazz, Bob Dylans ylande munspel eller Könsförrädares nya singel. För att ta några exempel. De skär sig en aning har jag fått förklarat för mig.

Popmusik som kan sorteras in i fack som ambient, drone samt viss kosmisk krautmusik funkar dock utmärkt. För utomstående kan det visserligen se ut som att en The Wire-prenumerant flyttat in i huset men jag lovar fullt och fast att så inte är fallet.

Jag avskyr egentligen när musik reduceras till att vara ett behändigt verktyg, något som ramar in en situation istället för att stå på egna ben. Ändå beklagar jag mig inte. Förändringen har fört väldigt fina saker med sig, bokstavligen talat.

Till exempel tror jag inte att jag skulle varit fullt så mottaglig för Tuluum Shimmering annars – denna brittiska allkonstnär som alltmer framstår som en av 2015 års mest välkomna nya bekantskaper.

Kalla det regnskogshouse eller aztekambient, ljudet av Tuluum Shimmering liknar ändå inget annat. Eller slå ett öga på titlar som »In The Grove The Moon Is Drowned With Stars« och »The Edge Of The Sky On Either Side« så avslöjar de precis vilken sida om new age-mystiken som musiken befinner sig.

Jake Webster, som han egentligen heter, har skapat musik så långt tillbaka som 2008 men har ändå gått mig spårlöst förbi. Kanske är det därför effekten av att plötsligt stiga in i Tuluum Shimmerings värld ter sig så överrumplande. Missförstå mig rätt. Det är inte så att jag först nu upptäckt ambient och lyckligt rusar nedför gatan likt en uppfylld James Stewart som äntligen sett livets mening.

Eller kanske är det lite så. Jag älskar att snubbla över nya musikscener bara för att genast rusa vidare till nästa att drapera mig själv i. Varje ursäkt för att göra så är en bra sådan. Även om det för ögonblicket är påverkat av yttre omständigheter.

Samma sak gäller för legendaren Vito Ricci vars nyligen uppgrävda toner flyttat in i vår lägenhet på vad som verkar vara obestämd tid. Även om det inte är fullt lika slumpartat att jag skulle hitta till honom just nu tror jag att Vito Riccis genomslagskraft inte kunde varit större för mig. Det är bara en lycklig slump att lägenhetens tunna väggar nu tvingat oss samman på allvar.

Ändå är ambient som den låter i händerna på Tuluum Shimmering eller Vito Ricci varken särskilt harmonisk eller atmosfärisk (förlåt för dessa slitna uttryck men jag använder mig av dem av en anledning just nu). Det finns en styrka i deras viskningar, hårt och massivt men likafullt fjäderlätt som på en handvändning.

Ändå vill jag kalla dem viskningar. För när jag förflyttar mig utanför min lägenhet eller avskärmar mig själv från omvärlden i hörlurar är det allt oftast Vito Riccis och Tuluum Shimmerings diametrala motsats i anslagskraft som jag väljer att lyssna på.

När pulserande ljudlandskap allt mer tagit över mitt dagliga lyssnande har behovet av ostrukturerad dissonans, nästan omedvetet, blivit allt mer påtagligt.

Framför allt är det den franska technoartisten Low Jacks senaste album Sewing Machine samt duon Shit and Shines kassett 54 Synth-brass, 38 Metal guitar, 65 Cathedral, två mästerliga odyssér i uppfuckat oväsen, som jag gång på gång välkomnar med öppna armar.

Samtidigt tror jag att det finns mer betydande anledningar än lockelsen att gå från högt till lågt beroende vad jag lyssnar på.

Jag är säker på att framförallt Low Jack snurrat väl så många varv hemma hos mig även om jag inte var tvungen att inte göra det med hörlurarna på. Men i bjärt kontrast mot till exempel Vito Ricci ställs musiken på Sewing Machine i ett helt nytt sammanhang. De är på sätt och vis två sidor av samma mynt.

Båda sträcker ut tonerna till bristningsgränsen, och i vissa fall långt bortom det. Tillvägagångssätten skiljer sig men på olika vis ställer de frågan om var ljud slutar och popmusiken tar vid.

Ändå bleknar de alla i Tyondai Braxtons sällskap, sonen till den inflytelserika frijazzgurun Anthony Braxton. Det var inte förrän när jag sent i går kväll för första gången vågade trycka play på Tyondai senaste album HIVE1 som jag samtidigt såg mina självklara åsikter rasa samman.

Till bredden fylld av musik som bokstavligen sparkar vilt omkring sig för att vi ska sluta lyssna för att i nästa – korta – stund presentera en djupt själfull elektronisk vaggvisa är HIVE1 själva antitesen till allt jag diskuterat i den här lilla texten.

Viskningarna och ropen är ju ändå bara en lögn. Omständigheterna kring hur vi hör musik likaså. Det är då vi fullkomligt lämnar ut oss till avsändaren som det verkligen drabbar oss fullt ut.

Kanske har jag insett det mer nu än någonsin tidigare.