Texten som instrument

Jag åker tåg söderut, genom ett kalt och brunt landskap som har en bit kvar tills det börjar bli grönt. Naturen och växtligheten är försenad. Våren satt på vänt.

Jag lyssnar på Skriets senaste album Shanana och funderar på Isak Sundströms röst. Den är mer manierad än någonsin. Isak sjunger med ett vibrato som svajar så mycket att man tror att rösten ska falla ihop som ett korthus. Jag vill ta en gaffatejp och tejpa upp Isaks mun, och ropa: Sjung uut! som en hurtig körledare.

Samtidigt älskar jag att musiken provocerar mig på detta sätt. Att den lockar fram kluvna känslor och inte bara underhåller och stryker medhårs. Att den irriterar för att den inte är så självklar som jag vill att den ska vara, när jag sätter in iphone-lurarna i mina öron.

Skriet har lyckats med det på alla sina album, Shanana inkluderad.

Mycket beror på att Isak Sundström och Jacob Frössén i duon suddar ut gränserna mellan musik – vers, refräng, vers – och text. Skriets musik kan ha formen av »vanliga« låtar men övergår lika ofta i utdragna, dämpade ljudlandskap med mycket rymd och reverb i. Det är instrumentala partier som skulle kunna kallas »filmiska« om de inte vore så konkreta och mörka. Så oborstat direkta.

Och om det inte vore för Isak Sundströms röst som bryter av dem.

Den svajiga sången blir styrkan och den sammanhållande länken i musiken. Den trevar sig fram och är sporadisk. I ena stunden dyker den upp i låtform, i den andra som korta lösbrutna fraser. Ibland får den stå tillbaka för de instrumentala delarna. Men framför allt tycks Isak med sången vilja hitta ett djupare samband mellan text och musik.

På Shanana sjunger han rader som »Blodet skvalpade, vi gick runt bland alla döda/vi petade ut deras ögon med pinnar/tänk att vi på så kort tid hann döda så många«. En till synes känslokall beskrivning av ett slentrianmässigt mordscenario. Men Isaks sångstil gör att texten får en litterär dimension. Den blir poetisk och suggestiv. Den gör att det motbjudande får samma laddning och blir lika tankeväckande som rader som »Vi visste att vi fanns/men inte riktigt varför/och så uppfann vi en betydelse som blev vår övertygelse«.

Det makabra, existentiella och poetiska är Skriets nav. De är alla lika självklara delar i musiken. Det gör att man verkligen lyssnar. Att Isak gett ut två novellböcker – Till slut fick jag ont i mina ögon och Buren – är inte förvånande. Han väger formuleringarna på guldvåg. Han vet att orden besitter klanger och laddning bara de används rätt. Han vet precis hur man får fram dem.

Jag vet ingen annan svensk sångare och grupp som så tydligt använder texten som ett instrument. Och som gör det på ett så fulländat sätt.

Andra bra saker.

Tråd – Thunder vowels (debutalbum)
En duo som uppehåller sig kring synthar och elektronik med referenser till 70- och 80-talet. Tråd startades som ett projekt av Niklas Swanberg där stökig tv-spelsmusik sammanfördes med udda ljud och presenterades i minimalistiska filmer och bildsekvenser på youtube. 2012 anslöt trummisen Frank Wagnerius och i juni kommer Tråds fullängdsdebut, Thunder Vowels, på egna bolaget San Rec Co.

Om de tidiga kompositionerna ofta är fullmatade med ljud har de sex låtarna på albumet mer luft och andrum. Frank spelar på digitala d-drums, sången körs genom en talk box (=klassisk robotsång) och Niklas breder ut lager med synthar utan att vräka på för mycket. Det är uppstyrt och samtidigt lekfullt. Som ett möte mellan James Ferraro och rymdrockduon Zombi. Jag gillar livekänslan, drivet och att Tråd använder elektroniken på ett nyfiket och otyglat sätt utan att fastna i nostalgi. Thunder Vowels är ett utmärkt uppslag på hur en maskinpark och trummor tillsammans kan bli något utmanande i gränslandet mellan synth och rock. Lyssna på smakprovet »Rachid« med den fina videon nedan. Mer info om Tråd, här.

http://vimeo.com/2554941

Cüneyt Sepetçi & Orchestra Dolapdere – Bahriye Çiftetellisi (album)
Klarinettmästaren Cüneyt Sepetçi är musiker i Dolapdere-kvarteren i centrala Istanbul. Med sitt band Orchestra Dolapdere skapar han en modern form av klassisk romsk musik från Turkiet och tolkar även folksånger från länder som Albanien, Makedonien och Spanien. Bahriye Çiftetellisi är hans första album, som släpps på amerikanska folkbandet A Hawk And A Hacksaws etikett L.M. Dupli-cation, och en magnifik uppvisning i virtuoseri, spelglädje och Cüneyts mustiga helgjutna klarinettspel. En skiva med odiskutabel internationell potential. Lyssna på spåret »Dört Beygir« nedan.

Maceo Plex – Dj Kicks (mix-album)
En omfattande mix som lyckas inkludera såväl klinisk house, minimala beats, en James Chance-artad saxofon och ett pulserande mörker utan att tappa fokus för en sekund. I löpspåret, på dansgolvet, vid sovkudden eller under läslampan – Eric Estornels dansmusik på detta Dj Kicks-album är multifunktionell, och mycket inspirerande.