Space Dimension Controller: Ambitiös rymdfunk

Från mitt vardagsrumsfönster ser jag flygplanen som lyfter från Bromma flygplats i Stockholm. Det är ganska rogivande att följa de stora maskinerna när de stiger och får mer och mer luft under sina kroppar för att strax försvinna utom synhåll. Bland våra färdmedel är det otvetydigt flygplan som »rör sig« mest graciöst och harmoniskt. Det må vara en självklarhet då de är luftburna, men det är något eggande och stimulerande att se ett plan på hög höjd. Avståndet, farten och trotsandet av naturlagarna gör det till en närmast meditativ upplevelse.

Om Jack Hamill är inspirerad av flygplan är osäkert. Klart är dock att hans musik är svävande, luftig och har en stor dynamik och framåtrörelse. Under aliaset Space Dimension Controller gör Jack, en ung producent från Belfast, technofierad dansmusik som befinner sig högt upp i jordens atmosfär. För att inte säga utanför den, i rymden, ständigt i rörelse mellan olika himlakroppar. Jack har byggt en berättelse kring sitt projekt där han själv ingår i form av karaktären Mr. 8040, en flirtig rymdamiral som gör tidsresor på jakt efter den sanna musiken, dansen och extasen.

Handlingen utspelas i en avlägsen framtid, jorden har invaderats av aliens (Pulsovians) som tvingat invånarna på flykt. En man vid namn Max Tiraquon hittar en ny hemvist, planeten »Mikrosector-50«, där Mr. 8040 får ansvaret att sköta säkerheten. På dagarna ser han till att inga rymdbanditer hotar invånarna. På nätterna gör han musik på sin Electropod och beger sig till andra rymdkolonier för att spela på svartklubbar och leta efter sin hemliga kärlek.

Space Dimension Controller är ett charmigt projekt som förenar sci-fi och klassisk dystopi med en tydlig musikalisk vision. På tolvor som Temporary Thrillz och The Pathway To Tiraquon6, båda utgivna på R&S Records, har Jack Hamill etablerat en stil som tar avstamp i tidig dansmusik och som siktar mot framtiden. Det är gammal Detroit-techno, lite Aphex Twin, en rymd som påminner om The Future Sound of London och framför allt funkiga beats. »Galaktisk funk«, som Jack själv beskriver det han gör. Omslagen är skrikiga och blinkar av neonartade färger, som en estetisk korsning mellan TRON: Legacy och trance-samlingar från 90-talet.

I början av mars släpps Space Dimension Controllers fullängdsdebut Welcome to Mikrosector-50, ett album där konceptet utvecklas till fullo. I jakten på sin kärlek hamnar Mr. 8040 på sjaskiga klubbar, träffar aliens och slits mellan framtiden och det förflutna. Varje låt binds ihop av hans nedpitchade röst som driver handlingen framåt, när den inte rappar och sjunger. Det är cheesy, humoristiskt och uppskruvat.

Funken har en ännu mer framträdande roll än tidigare, titelspåret »Welcome to Mikrosector-50 (Home to emptiness)« är till exempel avväpnande studsig och påminner om Egyptian Lover. Men här finns också gott om kosmiska synthar och klassisk techno, släpiga beats och ett och annat skrikigt gitarrsolo, utan att något faller utanför den galaktiska ramen. Det är dansant, hårt och lättsamt på en och samma gång. Låtar som breder ut sig, växlar i temperament och som överlappar varandra på ett bländande sätt.

I en intervju med The Quietus berättar Jack Hamill att albumet kan ses som en slags radioteater och att han gärna skulle vilja utveckla den live som en »rymdopera«. Just det ambitiösa, storslagna och narrativa är det som gör Space Dimension Controller så tilltalande. Det är dansmusik som greppar efter mer än att bara bli remixad och röra sig i en trygg, smalt avgränsad krets. Jack Hamill har järnkoll på hur man ska få ett groove att växa, samtidigt som han inser värdet av att ha en berättelse som musiken kan drivas framåt av och vila på.

Jag ser mer än gärna en vräkig och mastig rymdopera i hans regi.

Welcome to Mikrosector-50 släpps på R&S Records den 4 mars.