Kulturen vecka 42

Det är detaljerna och de korta sekvenserna i tillvaron som gör skillnad. Nej, jag sitter inte och författar kylskåpspoesi. Jag tänker på mitt kök. I stort sett varje dag när jag kommer hem från jobbet sätter jag mig vid köksbordet. Jag lägger ifrån mig telefon och nycklar, tar ur iphone-lurarna ur öronen och tittar ut genom fönstret. Under några minuter är det helt tyst. En kort paus mellan alla distraktioner som man tagit sig igenom under dagen och kvällens bestyr som väntar. Ett uppehåll av lugn som är ovärderligt. Ingen information, inga idiotier. Bara en blick ut genom fönstret, några andetag och lite återhämtning.

Om Stefan Jaworzyn gillar tystnad låter jag vara osagt. Klart är att de musikaliska projekt som han varit involverad i sedan mitten av 80-talet är raka motsatsen till lugn och harmoni. 1986 var han med och startade Skullflower, en grupp som blev en del av den tidiga experiment- och noise-scenen i London vilken kretsade kring skivbolaget Broken Flag och band som Ramleh.

Under ett par år gjorde Skullflower sitt bästa för att störa det allmänna luftrummet med tjutande och rå noiserock. Utifrån trummor, gitarr, bas och rundgång skapades en musik som var lika ogästvänlig som intensiv. Det är musik med vissa kopplingar till tidig amerikansk oljudsrock och Butthole Surfers men som är mycket mer aggressiv och uppgiven. Oljud som inte gör några som helst anspråk på att representera ett »sound«. Skullflower är cement som stelnat i en blandare och som stinker.

Efter en EP och några album lämnade Stefan Jaworzyn bandet, dels för att jobba som soloartist och lite senare som medlem i de utmärkta friforms-akterna Ascension och Descension. Skullflower fortsatte sin verksamhet och är aktiva än i dag.

I sommar släpptes så en retrospektiv över Skullflowers första år, mellan 1986-1990. En box med namnet Kino I-IV som ges ut på Stefan Jaworzyns återuppväckta etikett Shock. På fyra cd-skivor har singlar, första EP:n Birthdeath, albumen Form destroyer och Xaman samt två timmar av tidigare outgivet material samlats. I en lång och läsvärd intervju med The Quietus nyligen berättar Jaworzyn om de första åren med Skullflower och om hur Thatcher-styre och boende i squats i 80-talets London formade bandets musik. Läs här och skaffa boxen här.

Annat bra:

Group Rhoda – 12th House (album)
Mara Barenbaum följer upp förra årets fina debut Out of time – Out of touch med ett album där hon förädlar sin dansanta sida. Bubblande pop och tidiga diskobeats varvas med studsig cocktail-house. Allt med en känsla för det suggestivt febriga. Och en låttitel som »Coral castle« förtjänar all respekt.

Roly Porter – Life cycle of a massive star (album)
Roly Porter följer en stjärnas utveckling från dess födelse till död på sitt nya album och gör det på bästa tänkbara sätt. Muskulös och hotfull ambient där mäktiga ljudpassager avlöses av finstämda och klassiska partier. Som om Ben Frost och Lustmord gick i vänskaplig klinch.

Afrobeat Airways 2: Return flight to Ghana 1974-1983 (samling)
Analog Africa gör det igen. En samling med några av Ghanas främsta funk- och rockartister under 70-talet. Uppers International, sångaren K. Frimpong, The African Brothers och highlife-stjärnan Ebo Taylor som kompar sin son är bara några av de namn som gör denna samling.

Bodil Malmsten – Undergångarens sånger (bok)
Ett antal korta berättelser av Bodil från 1998. Om kärlek, besatthet, död och författarens olika kval. Med en träffsäkerhet och formuleringsförmåga som sätter sig direkt.