Konsumentkommendering

Saker går för snabbt. Jag försöker sortera bland alla mail, siffror och meddelanden men hinner inte med. Jag kisar med ögonen för att ens hitta ikonen till min hårddisk på datorns skrivbord. Men ett ogenomträngbart myller av mappar, zip-filer och dokument är i vägen. Så stöter jag på PINS, och allt blir lite klarare.

»I think I’ve gone mad, it was fun« sjunger PINS på titelspåret till sitt debutalbum Girls like us som släpps denna vecka. Bandet kommer från Manchester, är en kvartett och gör skitig popmusik med influenser från såväl sin hemstad som från samtida amerikansk indie. Det är hårt, okonstlat och tungt.

PINS debuterade med singeln Eleventh hour/Stay true förra året och har spelat i allt från övergivna kontorslokaler i Manchester till klubbar i England och Europa. De driver egna etiketten Haus of PINS där man ger ut likasinnade lo-fi-band på kassett och är något av anförare för ny brittisk gör det själv-pop.

Framför allt är PINS befriande osentimentala. På EP:n LuvU4Lyf som kom i oktober förra året varvar man ödsliga gitarrslingor med hamrande trummor och mässande rader som »I would die for you and I love you for life« (texter som för tankarna till ett annat Manchesterband, numera nedlagda WU LYF). På debutalbumet Girls like us är man självklara, fokuserade och visar upp en refrängstyrka som imponerar.

Musikaliskt är det popmusik med distorsion och frenesi som känns igen från brittisk 80-talsindie men som också delar drag med Hole och oljudsgarage som Crystal Stilts. Inga uppenbara nyheter, men det spelar ingen roll. Texternas direkthet, musikens tyngd och attityden i sångerskan Faith Holgates röst bär upp det mesta.

PINS tjafsar inte med några snygga instrumentala partier eller välformulerade slogans. De kör på och drivs framåt av lika delar kompromisslöshet, självinsikt och humor. De sjunger rader som »I made myself a liar, when I said to you I wasn’t tired« och manar fram sina låtar med ett dån som låter som en tegelvägg som rasar ihop. Det är ett ljud jag inte kan få nog av.

Annat bra.

White Poppy – White Poppy (album)
White Poppy är British Columbia-bon Crystal Dorval. På sin fullängdsdebut, släppt nyligen på Not Not Fun, gör hon drömsk popmusik med lager på lager av svävande melodier och ljud. Spår av Peaking Lights, tidiga My Bloody Valentine och Maria Minerva kan höras. Samtidigt växlar Crystal Dorval mellan reverbdränkta mattor, bubblande basgångar och ambienta landskap på ett sätt som hela tiden skickar lyckorus genom hela kroppen. Låttiteln »Emotional intelligence« kunde inte vara en mer träffande beskrivning av musiken. Ett utsökt debutalbum.

Vessel – Misery Is A Communicable Disease (EP)
Vessel skalar bort en del mörker och ger sin rytmiska och infallsrika sida mer spelrum. Resultatet: Tre låtar som studsar runt i sina egna flippade universum. Men som alla låter som om beatsen är instängda i en ventilationstrumma, fast beslutsamma om att ta sig ut. Förträfflig techno.

KK Null + The Noiser – KK Null + The Noiser (album)
En kultfigur inom den japanska experimentscenen tillika frontfigur i noiserockhjältarna Zeni Geva (KK Null) slår ihop sig med fransk kompositör och multimediaanarkist (The Noiser). Ut kommer ett album som vilar lika mycket på noise som elektroakustiska ljud, slagverk och lågmält knaster. En skiva som hela tiden är på väg dit man minst anar det.

Jaqe – »Oprah« (singel)
»Oprah« vibrerar av klaustrofobi. Det låter lite Death Grips, det skaver, Jaqe kvider fram orden. Det är en låt som inte vill passa in någonstans. Jag gillar det mycket.