I ♥ Damon Albarn

I dag, när nyheten om att Way Out West har bokat ett återförenat Blur till årets festival slog ned, drunknade mitt twitterflöde i diskussioner om nostalgi. Avsmak för den påstådda nostalgin eller glädjen för densamma. Huvudsaken verkade vara att Blur fortfarande mest är ett eko från 1990-talet.

Och så är det kanske. Men jag vill bara ge några anledningar till varför jag tycker att ett återförenat Blur betyder mer än så: Damon Albarn fick under 00-talet mig och många andra att upptäcka musik vi aldrig tidigare hade varit i närheten av.

Han slösade sina Blur-pengar på att utforska hela världen i jakt på ny eller gammal musik. Han gjorde en opera på den kinesiska dialekten mandarin. Hans pengar gav anonyma dansproducenter en plattform.

Ekonomiskt vansinniga projekt, givetvis.

Detta samtidigt som hans egna produktioner – i mitt enkla tycke – var bättre än något som han varit delaktig i under 1990-talet.

Därför är det kanske inte så konstigt att de två ”nya” spåren med Blur (det första kom 2010, det andra för några dagar sedan) till synes är i fullständig avsaknad av, just det, nostalgi.

Jag lämnar er med de här anledningarna till varför Damon Albarn fortfarande är mer relevant än de flesta.

 

 

http://www.youtube.com/watch?v=a4Now_8iVs4