Håna oss (vi rör oss ni står still)

Konsumentupplysning Henrik Svensson irriterar sig på samtidens populärkulturella kritik. Därför skriver han ett inlägg om...hmm, samtidens populärkulturella kritik.

Varje reaktion kräver en motreaktion.

Vilka utformar samtidens kritik? Vems tolkningsföreträde gäller? Är det okej att vara medelklass och lyssna på popmusik?

Jag är helt för att syna populärkulturen i dess sömmar. Att samtala om musik kan ibland vara precis lika givande som att dansa till den. Jag skulle till och med gå så långt till att påstå att utan en ständig kontextualisering av popmusiken vore min kärlek till den haltande.

Problemet blir bara (precis som en välkänd TMA-skribent orerat om vid ett flertal tillfällen) att en generation av begåvade pennor allra helst tar ställning MOT snarare än FÖR något. Det märks i debattartikel efter debattartikel i kölvattnet på varje nytt stort albumsläpp och vid varje stundande storkonsert på Friends Arena.

De kulturyttringar vi älskar förtjänar att problematiseras. Ändå jag har svårt att försvara kritiken av den kärlek, det hopp och de drömmar som låt oss säga Beyonce, Daft Punk eller ens Bruce Springsteen representerar.

I alla fall för att kritiken jämt är så väntad. Det är som ett tåg vi vet ska anlända enligt tidtabellen.

Att enbart kritisera utan att lyfta fram ett alternativ blir i längden… ja, rätt odynamiskt. Den som ständigt sällar sig till backlashen utmanar sällan lika mycket som hen med passion.

Eller jag vet inte. Jag tror bara att jag vill luta mig mot matkritikern och Pixar-kreationen Anton Egos ord i filmen Råttatouille (2007):

»In many ways, the work of a critic is easy. We risk very little, yet enjoy a position over those who offer up their work and their selves to our judgment. We thrive on negative criticism, which is fun to write and to read. But the bitter truth we critics must face is that, in the grand scheme of things, the average piece of junk is probably more meaningful than our criticism designating it so. But there are times when a critic truly risks something, and that is in the discovery and defense of the new. The world is often unkind to new talent, new creations. The new needs friends.«

Det enda relevanta som tenderar att sägas kommer vanligtvis inte snett bakifrån utan snarare från hen som befinner sig mitt i den. Hen som verkligen är up all night to get lucky.

Men visst, något måste hålla debattens kugghjul rullandes (och ja, jag inser givetvis ironin i att jag genom den här lilla texten gett mig in i den lek jag kritiserar.)

Med det sagt – här är ett par alternativ vi älskar på Throw Me Away:

Fuck Buttons – The Red Wing