Bop to the beat!
Konsumentupplysning »Musik som inte är uppbygd kring en specifik dansstil är inte värd min uppmärksamhet«. Henrik Svensson har lyssnat på bop.»You know, because they’re trying to buy respectability for a form that is gloriously and righteously dumb. Now, you’re smart enough to know that. And the day it ceases to be dumb is the day that it ceases to be real, right? And then it just becomes an industry of cool«.
(Philip Seymour Hoffman i rollen som Lester Bangs, från filmen Almost Famous)
Alla reaktioner kräver en motreaktion. För hur mycket jag än må applådera och beundra den moderna hiphop- och r&b-musikens stormsteg mot allt mer ambitiösa och intrikata melodibyggen får den mig (nästan) aldrig att gå ner i spagat av lycka längre.
Den är för smart, för sofistikerad, för cool för det.
Kanske är det därför jag verkligen älskar Young Thug i all hans färgglada galenskap så intensivt och ser om Vices små minidokumentärer om drillscenen mest hela tiden?
För det är just till Chicago jag söker mig och, i än högre grad, till bopen. Den är så transparent i sin enkla, lyckliga dumhet att jag instinktivt tar små klumpiga danssteg när Lil Kemo, Sicko Mobb och S.B.E autotunade regnbågsvisor sprider sig i lägenheten. Givetvis när ingen annan ser på.
Jag är till och med beredd att ta gift på att en musikgenre som till skillnaden från bopen inte är uppbyggd kring en specifik dansstil inte heller är värd min uppmärksamhet. Detsamma gäller för artister och grupper som inte rappar om att dansa. Simpel, korkad hedonism.
Alldeles nyligen släppte DJ Moondawgs sitt fina mixtape We Invented The Bop som för första gången någonsin (?) samlat några av bopens största hits sedan genrens genombrott förra sommaren. Jag tycker verkligen att ni också ska lyssna på det.
Kommentera