All hail Mariah Carey

Den sjätte maj 2013 exploderar hela internet över en ny singel från Mariah Carey. Det gör mig oändligt glad.

Mariah Carey är en av få artister jag benhårt litar på. Inte för att hon alltid gör rätt. Och inte för att jag alltid förstår var hon kommer ifrån eller vill. Utan för att jag vet att hon alltid kommer att hitta tillbaka.

Hon har visat det gång på gång. Hon har haft perioder där allt har stämt, singlarna har kommit som pärlband av klassisk pop, klädda i den kostym hon för tillfället valt ut i sin walk-in closet.

Allra mest lyckat, tycker jag, har det blivit när hon gjort modern r&b. I mina ögon lade hon grunden för sina största stunder runt tiden efter skilsmässan från Tommy Mottola.

Då släppte hon den stela rollen som Världens Bästa Sångerska och tillät sig att vara kåt och att ha roligt, samtidigt som hon gled över åtta oktaver och tillbaka igen.

Så brukar jag i alla fall oftast resonera utåt. Egentligen älskar jag hennes stora ballader precis lika mycket. »My all«, »Hero« och tolkningen av »Without You« är väl singlarna som våra morföräldrar kan peka ut som hennes, men albumspår som »Petals« och »Angels Cry« är antagligen de Mariah Carey-sånger jag oftast återkommer till.

Men ibland så har hon ju cyklat lite snett. Tiden runt soundtracket till filmen Glitter och efterföljande albumet Charmbracelet är det nog få som har några större musikaliska minnen till. I bästa fall var det MC på rutin.

Hennes svar på det? »We Belong Together«. Mariah Careys långa karriärs hittills kanske allra största stund. När den kom kändes det som att hon hade hittat på ett helt nytt sätt att sjunga en soulballad.

Och så känns det än idag.

Så sent som förra sommaren tog hon dock en liten cykeltur åt fel håll igen. Hon följde upp jämna och fina albumet Memoirs Of an Imperfect angel med singeln »Triumphant«. Ett av hennes karriärs största frågetecken eftersom hon alls knappt sjöng på den. Singeln blev, naturligtvis, ett tacksamt föremål för ordlekar och klättrade inte på några listor.

Men så, för bara någon timme sedan, gjorde hon det där som jag vet att hon alltid kommer att göra. Tillsammans med Miguel har hon gjort vad som den här eftermiddagen känns som årets odiskutabelt bästa singel, »Beautiful«.

Tre minuter pop så klassisk att man kan låta jämförelserna hagla. Men det som är överväldigande för mig är att den inte är i närheten av att låta som någonting hon släppt förut.

Man behöver bara höra de tjugo första sekunderna för att förstå vad jag menar.

Jag hör en singel lika modig, lyckad och lycklig som när hon slängde av sig de präktiga svarta klänningar Tommy Mottola valt ut åt henne, för att istället ta på sig korta jeansshorts och virkad bikini och göra en remix tillsammans med Ol’ Dirty Bastard.

Och att internet – åtminstone mitt lilla hörn av det – den sjätte maj 2013 exploderar över en ny Mariah Carey-singel är inget annat än på tiden.