När lyktorna tänds

Tom Waits var 24 år gammal när Closing Time kom ut. Men vid det laget lät han redan klar. Av allt att döma är det en man som redan förstått livets DNA. Han har mätt ut sin tid mellan pekfinger och tumme och kan nu bara tonsätta utrymmet.

Se på honom när han hänger över pianot: han har precis återerövrat en hel genre utan att han vet om det – cocktailmusiken; det där hörnet av musikindustrin som så hänsynslöst och nonchalant fått ligga sida vid sida med hissmusiken alldeles för lättvindigt, alldeles för oförtjänt. Och erövringen var nödgad till att hända.

Cocktailmusikens hela väsen hade alldeles för länge legat i händerna på Rat Pack-figurer som strök runt och knäppte lite med fingrarna över polerade golv. Cocktail hade hunnit bli ett oaptitligt paket vid tidpunkten då Waits satte ned foten. Det hade mer med kabaret och varieté att göra än med sorgearbete.

Cocktail var ditintills underhållning, och dess musiker var underhållare. Tom Waits var en av dem som bestämde sig för att inte vara det.

Det är ett sympatisk drag inom de flesta konstformer att sätta kniven mot strupen, oavsett motiv. Debutskivor brukar ha den förmågan per automatik. De ska vara rusiga och rasande, ty dess natur förespråkar idén om att livet inte pågår för alltid. Bäst att få allt sagt nu.

Kanske är det just därför jag älskar Closing Time som idé. För det är en debutskiva i motsatt riktning. Den är nöjd där den är. Den verkar i utrymmet mellan lobbyn och hotellbaren och vet inte särskilt mycket om morgondagen.

Det är något alldeles särskilt att lyssna på när Tom Waits låter sig vara tillfreds med läget på ett nästan uppgivet sätt. Han ville att musiken på Closing Time skulle låta just så; som stängningsdags när lamporna tänds och fastighetsskötaren ska larma på.

Det skulle låta som bilden av några utspridda cigg på ett askfat, en öl och uppstaplade mynt. Det anspråkslösa i väntan på nästa kväll.

1973 hade rock ’n’ roll-begreppet temporärt tappat styrfart. Åtminstone var det så ordet gick när David Bowie, ett år tidigare, hade vridit om nyckeln till något mer färggrant och spännande – något helt nytt. Ziggy Stardust blev en tydlig symbol för detta »något annat«. Och zoomar man in på tidsperioden mellan 1972 och 1975 handlade ganska mycket av det som fortfarande kallades för rock och soul om väntan och längtan.

Lyssna bara på Staple Singers vid samma tidpunkt; »I’ll Take You There« får vem som helst att fästa blicken mot något bättre, drömmen om att sticka iväg.

Joni Mitchell och Judy Collins sjöng om vardagens tristess, sånger från verandan som såg över kullen och såg något bättre.

Min favoritsång med Tom Waits handlar om den där typen av väntan, och det är en sång som tar vid där Closing Time fortsätter. Den heter »San Diego Serenade« och finns på det lika fina albumet The Heart of Saturday Night som släpptes bara ett år senare.

I min värld handlar den även om chanser man aldrig tog, vad som hände när väntan tog slut. Den handlar om dig och mig och hur vi hade något men aldrig gav det full kraft. Den handlar om det där ljuset som står på pianot, och vad vi ser när ljusets släcks. Vad vi känner när vi ångrar och vill förlåta men inte kan, för stolthetens skull.

»I never saw the morning ’til I stayed up all night
I never saw the sunshine ’til you turned out the light
I never saw my hometown until I stayed away too long
I never heard the melody, until I needed a song.«

Det har gått över 40 år sedan Closing Time lade grunden till den moderna cocktailmusiken, och i dag utgörs genren av mestadels kvarglömda artefakter. Amy Winehouse, och kanske främst med det sympatiska albumet Lioness Hidden Treasure, är en av dem som gjort cocktail relevant och fantastisk det senaste decenniet.

Även Daft Punk, som malde ner varenda genre i Random Access Memories, har visat sin uppskattning. Lyssnar man på »Within« hör man en hotellmanager som vill att vi ska gå hem.

Men i dag utgörs cocktail mestadels av samlingar från förr som gör sitt för att vidarebefordra genren till nya generationer. Varken lounge eller cocktail drivs av en framåtrörelse. I motsats till nästan alla andra musikaliska riktningar vill den helst ligga stilla, stå på stället och sjunga om det. Kanske är det därför den – fortfarande – ligger i en radioskugga som den aldrig har förtjänat.

Cocktailmusiken är underskattad. Så är det. Den har countryns berättande när den är som bäst, punkens kraft när den känns som mest. Lyssnar man på Tom Waits två första album hör man hur det kan kännas att både vänta, längta och vilja ge upp.

Man kan ta på uppgivenheten, se det riktningslösa deppet framför sig. Det är uppriktighet och stenhård saknad.

Ty det är att lätt att se sig omkring när dimman lagt sig och tro att man gjorde något för att behålla det man hade.

»I never heard the melody until I needed a song« är en av de finaste rader jag vet som handlar om just det. Om precis den känsla av att inte ha gjort tillräckligt. För vissa kan livet bestå av bara den meningen och inget mer.

För somliga kan det bestå av en rad cocktails, ett piano och den eviga väntan på ett startskott som tar vid när det kanske redan är för sent.