J Dilla: It’s hard in the D

I den ambitiösa podden Snap Judgment berättar Jeff Bubeck, en skivbutiksägare i Detroit, om hur han kom över J Dillas skivsamling. Han betalade hyran för ett förråd, fylld med lådor. Där rymdes tusentals jazzskivor och personliga kassettband med ofärdiga beats. På några brev som finns bland skivorna läser han namnet James Yancey. Han googlar och hittar J Dilla:s wikipedia-sida. Det visar sig att Dillas familj är utfattig och att barnen går på social security efter att familjen har betalat hans sjukhusräkningar.

Några radioscener fram beskriver Jeff Bubeck när J Dillas mamma, Maureen Yancey, som fortfarande bor i samma kvarter i Detroit, får se förrådet. »There was silence for a few minutes. In that moment, it was like she’s seen him again«, säger Jeff. Han ger allt material till Maureen och konstaterar att han lätt hade kunnat sälja varje enskild kassett på eBay för tusentals dollar.

Tidigare i år publicerade Sonic artistintervjuer med Big Sean, Danny Brown och Black Milk. Alla kommer från den forna motorstaden Detroit. Det är tre artister som är spretiga om man ska hitta musikaliska likheter, men de gillar alla Jay Dee. Och hur kan man inte? J Dilla gick i Detroits fotspår och sammanfogade dess historia av housemusik, hiphop och soul, för att nämna några genrer.

Historien om Detroit har skrivits förut, en stad som J Dillas mamma i dag beskriver som en »warzone«.

Musiken har alltid fungerat som en lokal historia för stadens kreativa, den har utgjort ett hölje av vad folk inspirerats av. Intervjuerna i Sonic ger bilden av att det fortfarande finns en autonom, kreativ generation musikskapare i staden, trots att den är rejält naggad i kanten. Men alla i den får på olika sätt inspiration från Dilla.

Men hur? I Detroit har befolkningen minskat från 950 000 till runt 700 000 på fjorton år. På 50-talet var det en av USA:s framtidsstäder med sin bilindustri och sedermera sitt Motown som grundades 1959. Då var det en av de största städerna med över en och en halv miljon i befolkningsmängd. För ett år sedan gick Detroit i konkurs, något jag inte ens trodde en stad kunde göra.

När J Dilla låg sjuk i lupus, en sjukdom där immunförsvaret attackerar kroppens egna vävnader, komponerade han sitt magnum opus – albumet Donuts – döpt efter sitt favoritsnack.

Bokserien 33 1/3, som utgörs av biografier om specifika album, släppte i våras en bok om Donuts av skribenten Jordan Ferguson. J Dilla älskar sin stad över allt annat men redan 1999 säger han till journalister att »it’s hard in the D ’cause you gotta come with a commercial-ass single to get played or get noticed, or you gotta be hard as hell and talk about killing somebody«.

Kanske behövs det en hemstad som inte riktigt bryr sig om ens musik för att kunna skapa det självständiga mästerverket. Att, som producenten House Shoes berättar i Donuts (när han beskriver Detroits i hans ögon icke-existerande hiphopscen på 90- och 00-talet) »having to fucking fight for the respect of your city«.

Maureen Yancey menar att Detroit inte omfamnar en. »Maybe it’s because we have so many people here that are talented, that we take them for granted«. J Dilla är i alla fall en artist som, om han inte hade respekt från musikkollektivet när han levde, har det nu.

Det är svårt att förklara ett Dilla-beat. Men om man tänker sig en skivsamling med gammal soul, jazz-sessioner, rock-epos och »rap-UH!:n« som kantstöts, kvaddas och pånyttföds är man nära.

Trots att både Pharrell Williams och Kanye West, världens då största producenter när Donuts släpptes i februari 2006, tackar honom i skivans konvolut är det i de kreativa undergroundkretsarna (som just Danny Brown och Black Milk kommer från) som J Dilla är uppskattad på riktigt. 2002 var han kontrakterad till majorbolaget MCA och i en position där han kunde göra exakt vad han ville med sin musik.

Efter att ha producerat album och låtar åt – för att nämna några – Busta Rhymes, De La Soul, A Tribe Called Quest, Janet Jackson, Erykah Badu och sin egen grupp Slum Village, skulle nog de flesta ta nästa kliv i karriären. Men inte Jay Dee. Han sade nej tack till att producera stora namn som NSYNC, Diddy och Dr. Dre. I stället gick han in i studion med två rappande barndomsvänner som gick under namnet Frank-N-Dank.

Boken Donuts förklarar på ett bra sätt, med nördiga, initierade referenser, om J Dillas tankar till att göra de valen. Eftersom kapitlen är döpta efter skivans sublima och ibland ärliga låttitlar (som »Bye.« eller »Dilla Says Go«) så börjar jag automatiskt att nynna på beatet eller samplingen när jag läser. Donuts kan framstå som en skiva med halvfärdiga beats, alla låtar är omkring en till två minuter långa. Den har beskrivits som ett album med »hip hop music« utan rap.

Fansen brukar bli riktigt arga när folk lägger just rap över låtarna på Youtube. Som om det på något sätt skulle »förvränga« ett beat eller en låt som redan är skapad ur en eller flera samplingar av andra artister. Det kan ha något att göra med mytbildningen kring Donuts, att man menar att J Dilla ville ha det exakt såhär för att visa precis alla känslolägen han inte kunde få fram på något annat sätt.

Artisters sista intervjuer, sista paparazzibilder, det sista de lämnar efter sig är makabert fansgodis. Något som gör det extra crispy är när dödsdomen kommit i förväg – som med Warren Zevon och Johnny Cash.

I Dillas fall handlar det om ett slags »goodbye letter«, vilket är Questloves beskrivning för det. Han menar att Dilla lekte med Funkadelics sång »America Eats Its Young«, som med sina instrumentala distanserade gitarrer och ohörbara upphackade stön till textrader om att Amerika är en »bitch« gör det till en perfekt Dilla-låt, bara timmar innan han dog.

Men det som bidrar till mytbildningen och fascinationen av att analysera sönder Donuts är att det är svårt att veta hur medveten Dilla var om att han skulle dö.

Hur ska man tolka vissa albumspår utifrån psykologisk forskning om patienters reaktion på sjukdomar, så som förnekelse, sorg och vrede? Varför samplar Dilla 10cc:s »The worst band in the world« – en satirisk låt om rampljuset – och upprepar mantrat »play me, buy me, workin’ on it«? Varför mashas det i slutet av samplingen ihop till att i stället låta som »save me«? Detta på en skiva som han färdigställt från sjukhussängen och från en rullstol i närvaro av mamma Maureen som masserade hans fingrar och var hans främsta moraliska stöd.

Jay Dees kreativitet ligger som en hinna även över ny musik. Joey Bada$$, en 19-årig rappare från Brooklyn, är den som tydligast inspirerats av J Dilla. 2013 släppte han en låt i ett samarbete med J Dilla Foundation där han rappar över »Two Lips«. Låten bygger på en tidigare osläppt sampling av Stevie Wonder som med stor säkerhet fanns i det där förrådet i Detroit.

Joey Bada$$ sade till Rolling Stone i samband med släppet att Dilla är hans favoritproducent »of all time«. Det märks. Hans produktioner är ofta mjuka med elektriskt esoteriska hi-hats men kan när som helst stavmixas ihop med progressiv drill-rap.

Det jag alltid gillat med hiphop är just vad det går att göra med en produktion, friheten i det. Det är därför hiphop och r&b i dag fortsätter att utvecklas, stöpas om och hitta nya vägar till topplistor eller kritikers årsbästalistor där andra samtida genrer redan har hittat ett tryggt hörn.

J Dilla försökte, som Jordan Ferguson skriver, radera »the dividing glass between the artist and the producer, while marketing himself in the process«. Det känns igen från kontemporära hitmakare som Timbaland och Pharrell. Det är inte konstigt att nya underground UK-producenter som Joy Orbison också älskar Dilla – det finns i dag ingen skillnad mellan en artist och en producent.

Ferguson påminner också om något intressant. Han menar att den 70-talsgeneration som Dilla tillhörde »moved away from funk and soul standards« som de hört från föräldrarnas stereos och började »going for more esoteric, digging deeper into jazz, fusion, pop and rock, never discounting a potential source because it didn’t originate in the traditionally sampled genres«.

Det måste ha varit självklart i en stad byggd på samarbeten mellan hiphop och elektronisk musik (Dilla släppte tillsammans med Slum Villages DJ Dez, mer känd som DJ Andres för housenördar, en tolvtumssingel 1994). Men det var här grunden för uppluckringen av genrer vi tar för givet i dag började.

Det är svårt att veta hur Donuts eller J Dilla kommer att ses i framtiden eller vilka andra parametrar vi kommer att analysera dem med. Men när Maureen Yancey berättar i Snap Judgment om när Dilla tog hennes hand strax innan han dog och sade att han vill tacka henne för allt hon gjort, att allt kommer att bli okej, har jag aldrig blivit så ledsen över en artists död. »It’s the first tear«, säger Maureen. »I think it’s the first one since he passed«.

Sedan spelas Dillas »U-Luv« med samplingen av Jerry Butlers »Just Because I Really Love You«. Hur många de gömda budskapen som finns på Donuts är går att diskutera i en evighet. Men den låten var bara för hans mamma.

Beställ boken Donuts här.

Fredrik Thorén har varit vänlig nog att servera en kortare soundcloud-låtlista samt en diger spellista med mästaren själv, enjoy: