Washed Out

När Ernest Greene startade sitt enmansprojektet Washed Out sommaren 2009 hade han inga planer på någon karriär. Han hade flyttat hem till sina föräldrars hus utanför småstaden Perry, Georgia i sydöstra USA efter att ha studerat till bibliotekarie och letade arbete. När han inte skickade ut jobbansökningar satt han i sitt sovrum och samplade vinylskivor, gjorde trumbeats och lade reverbdränkt sång över allt.

Första EP:n ”Life of leisure” blev högst ofrivilligt ett portalverk för den våg av gör det själv-producerad och eskapistisk popmusik som målat USA i ett till synes permanent drömtillstånd under de senaste åren.

När debutalbumet ”Within and without” skulle påbörjas sommaren 2010 åkte Ernest till sin frus familjs stuga ute i vildmarken och skrev merparten av låtarna. Därefter anslöt han till producenten Ben Allen (bland andra Animal Collective, Christina Aguilera) i dennes studio i Atlanta. Ett samarbete över tolv dagar som gjort Washed Outs vadderade och suddiga ljudvärld mer klar. Med bättre skärpa.

Men det är fortfarande musik som känns som förströelse. Som går att likna vid ögonblicket då man sträcker ut sig på en filt, böjer tillbaka huvudet och känner årets första ledighet sprida sig i kroppen. Bekymmerlöshet, med ett drag av ensamhet.

På telefon från Atlanta, där Ernest numera bor, berättar han om sitt förstlingsverk.

Mjukheten som karaktäriserade dina två första EP:s, ”Life of leisure” och ”High times”, finns också på debuten. Vad skulle du säga är skillnaden?
– Ljudmässigt är det lite mer polerat, vilket kommer från Ben och lite från mig. Sedan var det en del estetiska val som jag gjorde. Jag hade ingen en tydlig idé om vilken riktning albumet skulle ta, jag visste att jag inte ville ha några övertydliga 80-talsreferenser. Jag hämtar fortfarande mycket från synthpopmusiken från det årtiondet men jag ville inte att det skulle låta så tydligt. Det skulle kännas mer modernt.

– Skivan har definitivt en ambient känsla men jag ville väga upp det med en mer organisk ljudbild med riktiga trummor och bas. Att komma bort från sequencer-stuket som präglade de två första EP-skivorna.

Omslaget till ”Within and without” är ett foto av den holländska fotografen Martien Mulder. Ernest stötte på det när han spelade i Australien i slutet av förra året. En bild på ett naket par som har sex utan att man direkt ser deras ansiktsuttryck. Enligt Ernest ska ljuset i bilden vara i samklang med ljudbilden på albumet. Fotot blir också en symbol för låtskrivandet; en blick in i en skaparprocess. En slags voyerism.

– Det finns inget medvetet bakom hur jag gör min musik. Jag sitter bara vid min dator och gör ljudslingor och så tar sången form naturligt utan att jag försöker kontrollera den. Det som utspelas i mitt undermedvetna, det jag går igenom vid den tidpunkten, hamnar också i musiken. Så har det alltid varit. Jag kan titta tillbaka på skivan nu och se flera känslor och stämningar som jag upplevde när jag gjorde låtarna och musiken.

– För publiken är det en titt in i… det är ganska abstrakt. Det finns ett par låtar som jag upplever som oroliga och ängsliga, det var under vissa perioder i inspelningen som jag kände mig lite överväldigad. Men det fanns också stunder som var triumfer.

Vad var det som som gjorde dig överväldigad?
– När jag började med skivan hade jag aldrig gjort ett album förut. Det jag hade gjort var bara en samling låtar där det inte fanns något större perspektiv, de råkade bara funka tillsammans. Jag visste att mina favoritskivor har det där naturliga flytet från början till slut, och det var så jag ville att min debut skulle bli.

– Låtskrivande är så tanklöst, det är svårt att kontrollera det och att forma det så att det ska passa det man vill säga. Det fanns delar där det behövdes mer långsamma och sköra inslag för att albumet skulle få ett naturligt flow, och ibland var man tvungen att vänta på att de stunderna skulle komma. Jag kunde inte bara sitta ner och pressa fram det med vilja.

Melankolin och den sorgsna tonen finns där också. Var kommer det ifrån?
– Jag är inte en vemodig person, men av någon anledning blir musiken så när jag skriver. Om jag sätter mig ned vid ett piano eller med en gitarr så är det ganska oundvikligt att det jag skriver får den karaktären. Även om jag tycker att albumet har en bredare palett av stämningar än tidigare.

Du flyttade tillbaka till där du växte upp, i en liten stad i Georgia, när du startade Washed Out. Tror du att melankoli och ensamhet kan vara förknippat med uppväxten och ens barndom?
– Ja, jag tror att det är naturligt med hur jag skriver låtar och även texterna. En lycklig, triumferande känsla i en sång kommer ofta från att jag känt mig lite nere och låten är tänkt att den ska vara upplyftande och detsamma med texten. Situationen nu är annorlunda jämfört med två år sedan då jag gjorde EP-skivorna. Då visste jag inte vilket nästa steg i mitt liv skulle bli och hade ingen konkret plan. Det fanns en oro där, lite av en kris, och det är ingen tvekan om att det färgade musiken.

– Därför är det lite komiskt att nu när allt professionellt sätt inte kunde vara bättre – jag ägnar mig åt något jag älskar – kommer en ökad press. Men jag antar att det är naturligt, med det goda kommer också något jobbigt.

Tycker du att dansmusik är ledsamt och sorgset i sin kärna?
– Det är en bra fråga. Jag har inte tänkt på det på det sättet. Jag älskar dansmusik men det finns definitivt en sida i den som är dionysisk, det är rått och primitivt. Och det krockar med vad min musik handlar om. Men ändå dras jag till det… jag antar att min favoritdansmusik är den som har någon sorts vemodig känsla i sitt inre men den måste också ha en rörelse, det är det jag hämtar inspiration från. Jag är fortfarande väldigt naiv när det gäller influenser – jag lyssnar sällan på renodlad dansmusik och går nästan aldrig på klubbar – därför är det en väldigt naiv stöld av idéer som jag sysslar med, haha.

Washed Out – ”Amor Fati” (Music Video) from Charles Griffin Gibson on Vimeo.

Vilken är din favoritdansmusik som har den kvalitén?
– Jag är ett stor fan av minimal techno, det brukar jag lyssna på när jag är ensam. Om man går tillbaka till 90-talet, då jag växte upp, så var det mycket trance. De där stora episka klimaxen i musiken attraherades jag av. Jag försöker göra min egen lilla version av det, fast i en lite mer lågmäld tappning.

Du har sagt att det du gillar att sampla har en råhet, som italodiskon från 80-talet som du inspireras mycket av. Vad är så tilltalande med den musiken?
– Jag älskar strukturen på de skivorna, och det handlar mycket om själva kvalitén på inspelningarna och till och med kvaliteten på vinyl-rippen. I många fall kommer samplingarna inte från den ursprungliga skivan utan från en ripp som någon gjort, en kopia från vinylen till ett digitalt format. Framför allt på mitt tidiga material så är samplingarna gjorda från väldigt dåliga rippar, vilket bidrar till det där analoga vinylsoundet som jag verkligen gillar.

– Generellt gillar jag ljudet från den perioden, analogt ljud inspelat på band. Det kan ha att göra med att vi hör så mycket Pro Tools och digitala ljud i dag att det känns fräscht. Det jag verkligen dras till är den kosmiska diskon, den där rymd- och metafysiska strukturen, jag är en sån sucker för det.

Två av dina mer uppenbara samplingar är Gary Lows diskolåt ”I Want You” på ”Feel It All Around” och Changes ”Got To Get Up” på ”Get up”. Har du med några låtar av den kalibern på albumet?
– Hade jag haft det hade jag inte berättat det som du kanske förstår, haha. Men det finns en del samplade grejer, en del trumljud. Dock ville jag till största delen komma i från det, på grund av en rad olika anledningar. Dels var det svårt för mig att återskapa de där looparna i samplingarna genom att spela dem. Jag kom till en punkt då jag bestämde att det var mycket enklare att spela in dem själv eftersom jag spelar flera instrument. Det finns inte så mycket samplingar överlag, om de finns där är de svåra att höra eftersom de är manipulerade eller väldigt små bitar av dem.

Du och din fru bor i Atlanta i Georgia nu, ett område med en ganska utpräglad lantlig miljö. Hur påverkar det ditt musikskapande och kreativiteten?
– Jag växte upp i ett väldigt lantligt område och jag antar att det är mer naturligt för mig än att bo i en stad, Atlanta är ju en ganska stor stad. Men skivan skrevs ute på landsbygden och jag känner mig mer bekväm att arbeta i den miljön eftersom det inte händer så mycket där. Det ska bli intressant att se var nästa skiva kommer till.

– Min fru och jag hade kommit till en punkt då vi var redo att flytta tillbaka till staden, efter att ha gått i college i ett halvår på ett ställe som var en och en halv timme från någon sorts civilisation överhuvudtaget. Vi gillade det men det blev för mycket på slutet. Men jag antar att det handlar om att vara där man känner sig mest bekväm när det gäller kreativiteten.

Så ni kanske flyttar tillbaka till landet?
– Ja ja, kanske till stranden. Det vore nice.