Vit vallmo och brusande värme

Det var i oktober 2013 som jag stötte på White Poppy för första gången. I ett av den Los Angeles-baserade etiketten Not Not Funs utskick fångade namnet min uppmärksamhet. Något i det gjorde att jag instinktivt kände att »det här måste vara bra«.

När jag införskaffat albumet, som visade sig vara den självbetitlade debuten med White Poppy, fick jag mina signaler bekräftade. White Poppy är en strålande skiva. Den är fylld med vackra ljudlandskap, snirkliga gitarrer och en varm puls som formar skivans tio låtar.

Musiken bärs fram av starka melodier och lager på lager av synthar och mångskiftande brus, med White Poppys röst som en svävande del i ljudbilden. »Terapeutisk pop« är en etikett som förekommit, och även om det kan tyckas vara en fånig beskrivning så finns det något lugnande och hoppfullt över musiken.

White Poppy är kanadensaren och British Columbia-bon Crystal Dorval. Hon har hållit på med musik sedan tonåren och har spelat i en rad olika projekt. Förutom debutalbumet har hon gett ut kassetterna I had a Dream och Drifter’s Gold.

Vid sidan av musiken har hon bloggen Sanity Soap där hon delar med sig av tips och tankar kring psykisk hälsa och välbefinnande.

Jag skickade iväg ett gäng mailfrågor till henne nyligen.

Du kommer från staden Victoria i British Columbia i Kanada. Hur var det att växa upp där?
– Det var en fin plats att växa upp på. Över lag har Vancouver Island där Victoria ligger ett väldigt skiftande landskap. Jag gjorde mycket utomhusaktiviteter under min uppväxt.

Staden ligger nära Stillahavskusten. Har detta haft någon betydelse för din musik?
– Jag kan inte direkt precisera på vilket sätt som Stilla havet har påverkat mig men jag vet att jag inspireras av det. Jag älskar stranden. Jag antar att jag märker vilket inflytande havet har på mig när jag reser eftersom det känns som att det är något som saknas då.

Nelly Furtado kommer också från Victoria. Har hon haft något inflytande på staden och har du lyssnat på henne?
– Jag har hört hennes musik, men inte på grund av att hon kommer från Victoria. Jag känner till henne mer som en känd person från MTV. Jag känner inte till om hon har haft någon sorts påverkan på Victoria och dess kultur.

När började du göra musik?
– När jag var 15 år, det var då jag lärde mig att spela gitarr.

Var du med i andra band innan White Poppy?
– Jag har varit involverad i ett par andra projekt. Jag var med i ett samarbete som gick under namnet Vincat under sex år. Jag slog mig sedan in på en egen bana och gjorde musik som My Friend Wallis och höll på med det i ett par år innan jag startade White Poppy. Jag har även spelat bas i andra band.

White Poppy är ett bra namn. Vit vallmo (white poppy) kan ha olika betydelser. Det är en fredssymbol som har sitt ursprung i Storbritannien. Det är också en blomma vars frön kan användas till att producera opium. Varför valde du det namnet?
– Jag valde det för att jag gillade att det är en fredssymbol. Det känns som det är ett passande tema för min musik.

Din musik är en fin mix av distade gitarrer, ambienta ljudlandskap och pulserande basgångar. Men i stället för att bara handla om ljud så finns det hela tiden genomarbetade poplåtar i musikens kärna. Hur kommer det sig att du vill kombinera dessa två sidor, popmusiken och det elektroniska?
– Jag gillar att skriva poplåtar men jag har blivit så utled på popmusik på grund av all förfärlig och andefattig musik som svämmar över i mainstreamfåran. Jag vill aldrig komma i närheten av att göra musik som låter som det. Därför tenderar jag att begrava mina poplåtar i lager på lager av experimentella ljudvävar. Jag hade även kommit till en punkt då jag var trött på att begränsa mig genom att särskilja på de olika musikstilar som jag gillade att arbeta med.

Din röst är flyktig och ganska långt bak i ljudbilden i din musik. Det är mer ett ljudlager än ett instrument i förgrunden. Jag tycker det funkar perfekt så. Varför har du valt att använda din röst på detta sätt?
– Jag sjöng inte förut, jag var rädd för att sjunga. Jag spelade gitarr under många år men ville inte sjunga. När jag till slut bestämde mig för att sjunga så gjorde jag det endast om det vara en massa reverb på sången. Så småningom testade jag att använda en delaypedal på sången och gillade hur det lät. Det låter himmelskt. Jag tycker att det är lugnande. Nu är jag fäst vid det.

Det första som du gav ut som White Poppy är Song a Day från 2011. Ett släpp som består av 18 låtar som är tagna från 30 inspelningar som gjordes under 30 dagar. Vad är bakgrunden till detta släpp?
– Song a Day-projektet är faktiskt från tiden innan jag startade White Poppy. Men mina vänner som har Green Burrito Tapes återutgav materialet 2012 som White Poppy. Projektet började som ett nyårslöfte. Jag startade det i januari 2011 och hade tänkt att spela in något varje dag under ett helt år. Jag insåg sedan att jag skulle bli galen om jag struntade i alla andra delar av mitt liv, så jag slutade det hela efter 33 dagar. Det ursprungliga projektet (med namnet Owakookoo, reds anm.) finns fortfarande på Soundcloud.

Du har släppt kassetterna I had a Dream på Not Not Fun och Drifter’s Gold på Constellation Tatsu. Två inspelningar som är mer lo-fi- och sovrumsartade om man jämför med ditt debutalbum. Hur kom dessa två släpp till?
– I had a Dream spelades in kort efter att jag hade avslutat Song a Day-projektet. En del av idéerna på I had a Dream är faktiskt från det projektet. Jag kommer inte ihåg så mycket från den perioden, det var en väldigt spontan och kreativ period. Jag testade mig fram med nya instrument och konsumerade ny musik och var i ett väldigt inspirerat tillstånd. Det bara rann ur mig. Jag hade också väldigt lite erfarenhet av att spela in och ingen direkt tillgång till riktig utrustning. Men jag var entusiastisk och lät det inte hålla mig tillbaka, så som det hade gjort tidigare.

– Vad gäller Drifter’s Gold så spelade jag in det direkt efter att jag hade blivit färdig med mitt självbetitlade album, debuten. Jag hade ägnat så många månader åt att tjafsa med och vara besatt av arbetet med mitt album. När jag var klar med det så ville jag ha lite roligt och göra något helt annat. Jag gjorde Drifter’s Gold under mindre än en månad med väldigt få omtagningar och lite pillande.

– Det var svårt men jag försökte att inte överarbeta det och göra det perfekt, utan tillåta det att låta lite ruffigt. Det var ett sätt för mig att göra något som var motsatsen till det intensiva arbete som jag lagt ned på albumet.

Drifter’s Gold är döpt efter den amerikanska 1900-talspoeten Don Blandings diktsamling med samma namn. Ett arbete som var inspirerat av Hawaiis skönhet. Inspireras du av klimat och väder i det du gör?
– Definitivt. Jag valde det namnet på kassetten på grund av det. Jag är väldigt observant över hur vädret påverkar min sinnesstämning och motivation. Jag är också lite besatt av tanken på ett paradis, en utopi, och att fly från det vardagliga livet. Jag känner ofta att mitt förhållande till musiken jag gör är min flyktväg. Med Drifter’s Gold ville jag skapa ett ljudlandskap som omfamnade idén om paradis eller eskapism.

I september 2013 släppte du ditt självbetitlade debutalbum på Not Not Fun. Sångerna är stora och produktionen är vacker och stark. Jag tycker det är ett fantastisk debutalbum. Vad hade du för mål med skivan?
– Jag ville verkligen anstränga mig så att jag åtminstone känner att jag lämnat något slags avtryck som jag är stolt över i denna värld. Det var också viktigt för mig att skapa ett enhetligt och genomtänkt album. Jag börjar känna att album som format inte är så viktigt längre. Det är väldigt förekommande att lägga ut singlar eller digitala EP:s på bloggar. Eller att musiklyssnare har en sång av ett band i sin iPod och att de inte vet något mer om albumet eller bandet heller för den delen. Jag själv är en av de som är skyldiga till det.

– Det är okej, jag är inte upprörd över det. Men jag uppskattar klassiska album så mycket. Sådana album som kan lyssnas på om och om igen genom åren och som är bra från början till slut. Jag säger inte att mitt album är ett sådant, men jag skapade det med inspiration från den typen av skivor.

En av låtarna på albumet heter »Emotional intelligence« vilket stämmer överens med skivan väldigt väl. Musiken är stimulerande på ett sätt som talar både till ens tankar och irrationella sida. Är det möjligen en drivande kraft bakom allt du gör som White Poppy? Att du strävar efter att skapa det mentala tillståndet?
– Ja! Exakt så! Faktum är att jag funderade på att döpa albumet till det, »Emotional Intelligence«, eftersom det är ett starkt tema på albumet och i musiken över lag.

Hur skriver du dina låtar? Börjar du med en basgång eller synthslinga och bygger upp låten från det?
– Ibland skriver jag låtarna på gitarr, ibland bygger jag upp dem från en trum- och bas-loop. Andra gånger börjar det med att jag improviserar något som jag senare återvänder till och omarbetar till en låt. Det varierar hela tiden. Jag har inte en fast mall för hur jag skapar en låt.

Vid sidan av musiken har du bloggen Sanity Soap, en plats på nätet för personer som är intresserade av psykisk hälsa och välbefinnande. Hur kom det sig att du startade denna sajt?
– Innan jag startade bloggen postade jag ofta råd och tips på hjälpmedel och mediagrejer rörande psykisk hälsa på min facebook-profil. Jag tror att det var det som triggade mig att starta bloggen. Jag insåg att det är lika bra att skapa en plats för dessa inlägg än att bara lägga ut dem på facebook.

– Den djupare orsaken till att jag startade projektet var ett behov som jag hade av att dela med mig av mina erfarenheter i ämnet. Detta med förhoppningen om att andra med liknande erfarenheter kan känna sig okej med det de gått igenom. Jag vet från egna upplevelser hur mycket det hjälper att höra om andra människors berättelser och strategier när man går igenom något.

Du skriver på Sanity Soap att genom att skapa innehåll på sajten så kan du hålla koll på din egen psykiska hälsa. Du nämner också att du identifierar att du har en betydande depression med borderline-drag. Hur har Sanity Soap-projektet hjälpt dig med att hantera dina psykiska problem?
– Som med vilken annan störning eller sjukdom som helst så handlar det om att hela tiden hantera vardagen. För mig är det viktigt att fylla mitt liv med positiva saker, självhjälps-strategier och nya terapier. Genom att arbeta med inlägg på Sanity Soap så hjälper det mig att fortsätta på en bra bana och att prioritera min psykiska hälsa. Jag har också inspirerats och blivit upplyft av att höra andra personers berättelser. De kopplingar till andra människor som har uppstått genom bloggen är ganska underbara.

Vilken respons har du fått på Sanity Soap?
– Responsen har varit fantastisk. Jag har fått höra från många människor som kan relatera till det jag berättar. Mer människor än jag hade trott har öppnat upp sig och delat med sig av sina berättelser till mig. Jag är väldigt tacksam och inspirerad av det.

Har du lärt dig mer om dig själv och din psykiska hälsa genom din musik och det faktum att du arbetar kreativt?
– Ja, det har jag. Jag har lärt mig mycket om mig själv genom mina kreativa projekt. Jag tror att när du engagerar dig i personligt arbete så kommer du att upptäcka saker om dig själv eftersom du ägnar så mycket tid med dig själv.

Förutom musiken så arbetar du även med annan multimedia. Använder du bildspel och projiceringar under dina konserter?
– Jag gillar att använda projiceringar när jag uppträder men jag äger inte en projektor för tillfället så jag har bara visuals när det finns utrustning till det. Jag föredrar definitivt att ha ett visuellt element som ackompanjerar livemusiken.

Vilka kommande projekt har du på gång, förutom den Europaturné som du är ute på nu?
– Jag har gjort ett samarbetsalbum med Samantha Glass som kommer att släppas nästa månad på Moon Glyph.

/

White Poppy inleder sin Europaturné med en spelning tillsammans med The Hanged Man (Rebecka Rolfart) på Mother på Debaser Strand i Stockholm i kväll, torsdag den 6 mars.

Mer om Crystal Dorval/White Poppy.