Varma hälsningar, Robert Wyatt

På väggen hemma hänger sedan några dagar ett citat av Samuel Beckett. ”When you are up to your neck in shit, the only thing one can do is sing”. Jag köpte den där affischen utan att någonsin ha läst en rad av Beckett.

Det är nämligen en perfekt beskrivning av Robert Wyatt, sångaren, ideologen, kompositören. Ingen har förverkligat Becketts ord mer än honom. Den Bristolfödde sångaren med det vänliga skrattet har alltid fört en väldigt försiktig och artig kamp mot sakernas tillstånd. På den förra skivan ”Comicopera” lämnade han under albumets avslutande stycken sitt modersmål och brast ut i porlande italienska. Som en liten men personlig protest mot hur han uppfattade sitt hemlands utrikespolitik.

Wyatt kan på ett politiskt plan beskrivas som militant – ibland också enögd och enkelspårig –  men det är svårt att upptäcka det vid en första anblick när varje ord, varje fras lindas in i bomull, alldeles oavsett om han sjunger eller inte. Vad jag menar? Det ska du snart få veta.

Som en av de absoluta förgrundsgestalterna i den virriga frijazz- och avantgardescen som bildas i staden Canterbury, Kent under början  av 1960-talet är den trulige trummisen scenens rytmcenter bakom frontmannen Kevin Ayers, först i The Wilde Flowers, senare i banden Soft Machine och Matching Mole.

Om Robert Wyatt här står i bakgrunden av den mer utåtagerande Ayers (En man som John Peel en gång beskrev med orden ”’His talent is so acute you could perform major eye surgery with it”) ska den saken ändras på 1970-talet.

En lång karriär kräver ett före och ett efter. Precis som Bob Dylan och dennes omtalade motorcykelolycka 1966, kan Robert Wyatts karriär delas in i före och efter 1 juni 1973. Den natten faller Wyatt, totalt indränkt i alkohol, från fjärde våningen under en fest för två av medlemmarna i progressive-bandet Gong.

Han förlamas från midjan och nedåt. En av de direkta verkningarna av olyckan är att han aldrig mer kan spela trummor. Så han börjar att sjunga. The only thing one can do is sing.

Och som han sjöng: Ut kom en falsett lika evig som någonsin Chichén Itzá. Sångare och sångeskor som Ewa Demarczyk, Levi Stubbs, Johnny Carter, Prince, Googoosh. Det är bland dem som Wyatts likar finns.

Den japanske kompositören Ryuichi Sakamoto beskrev en gång hans röst som ”det mest sorgsna ljudet i världen”. Men det är inte sant: Världen omkring  kan vara färgad av tusentals bomber, Robert Wyatts röst kommer ändå bara att låta som en kram.

Just de här egenskaperna, värmen och snällheten, är rimligen också de direkta orsakerna till att Wyatt inte fått ränna riktigt lika långa gatlopp som andra för sin politiska övertygelse, den som manifesterades med att han i början av 1980-talet gick med i det brittiska kommunistpartiet. När Falklandskriget startade  frågade han i sin fortfarande mest gripande inspelning ”Shipbuilding”, skriven av Elvis Costello, den väldigt enkla frågan ”Is it worth it?”.
I Wyatts värld blir svaret frågan skyldig: nej.

”The boy said ’Dad, they’re going to take me to task
but I’ll be home by Christmas'”.

Så: The only thing one can do is sing. 2010, när Wyatt tillsammans med den israeliske saxofonisten Gilad Atzmon och violinisten Ros Stephen släpper sitt gemensamma album ”For the ghost within” manifesteras de där orden glasklart när Wyatt i albumets sista spår spricker ut i en rosenröd tolkning av av Bob Thieles och David Weiss ”What a wonderful world”. Det finns ingen ironi i den inspelningen, ingen chimär.

Robert Wyatt är de snällas riddare. När han rullar sin rullstol skälver otrevligheten i sina grundvalar. Som en symbol för en åldrande och fullständigt otidsenlig motståndsrörelse som lagt krigen åt sidan för lite enkel vänlighet är Robert Wyatt den siste store ikonen. Mad Mikes revolution kom aldrig. Dead Prez är en marginaliserad idé. Kvar sitter den trulsigt skäggige Robert Wyatt med sitt skratt från hjärtat, en välsignad röst och en skinande trumpet i handen. Hans idéer får inget gensvar. Tvärtom: Han behöver ständigt försvara dem. Och så säger han något elakt om någon högt uppsatt politiker samtidigt som han – förlåt – mest påminner om en rullstolsbunden jultomte.

Jag tror inte han bryr sig om så mycket annat än att vara precis så artig som han skulle önska att resten av världen var. Oavsett hur hårda ord han än säger, så låter de alldeles mjuka när han pratar, inlindade i ett grånat skäggs aldrig sinande skratt.

Vänligheten är central. Hans övertygelse om att världen utanför är befattad på fel sätt hindrar aldrig honom från att leva sitt liv exakt som han vill ha det: Bland de gamla jazzinspelningar av Miles Davis och Modern Jazz Quartet som en gång formade honom, tillsammans med hans livskamrat, textförfattaren och målaren Alfreda Benge. Men i vår värld heter hon som du redan vet Alfie. Robert och Alfie. Alfie och Robert. För den som tvivlar på att politisk övertygelse och tro på konsten kan kombineras med något så enkelt som ödmjukhet är en timmes samtal med Wyatt en befrielse. Han förväntar sig inte att jag ska hålla med, utan skjuter bara in ett enkelt ”do you understand what I mean?” när han trasslar in sig i sina långa ordflöden. Och just det: Han skrattar hela tiden när han pratar.

I see trees of green, red roses too
I see them bloom for me and you
And I think to myself what a wonderful world.

På telefon från Bokmässan i Göteborg
till hemmet i Storbritannien. 17:30, svensk tid.

Läget?
– Jag mår ganska bra, tack så mycket.

En gång sa du, ”Om du verkligen vill bli en rockstjärna, dö ung. Då har du klarat av din roll, eftersom din enda roll är att dö ung”. Kommer du ihåg det?
– Åh, jag kommer inte ihåg exakt när jag sa det, men det är ett citat som syftar på Elvis död, om att den var ett utmärkt karriärsdrag. Men det är sant att rock och popmusiken i lika hög grad som den var en hyllning till själva musiken, så var den också en hyllning till ungdomen. Den skapades utifrån detta. Men jag vill inte vara elak mot någon, det var bara mitt skämt. Men så ser man det i tryck och så blir det mycket allvarligare än vad jag menade.

Men utifrån just det citatet, vad är din roll idag?
– Jag är bara en arbetande musiker. Jag sa en gång till (jazzkompositören) Carla Bley att jag funderade på att pensionera mig. Hon svarade ”Vem tror du att du är, en jävla rockstjärna? Du är inte tillräckligt snygg för att sluta göra musik. Du är musiker och ska fortsätta göra musik. Det är vad musiker gör”. ”Oh, ok”, svarade jag.

Kände du dig någonsin som en stjärna, då?
– Nej, aldrig. Jag gjorde aldrig den sortens skivor, så det fanns aldrig någon anledning. Jag har ingen häftig pressagent, har aldrig åkt på någon stor turné, jag gör bara skivor. Det är bara sånger. Det är på en väldigt liten skala. Du vet, människorna som lyssnar på mina skivor, jag upplever dem som så sympatiska. Det känns som att jag känner dem, på ett sätt. De är som långväga vänner. Det finns en särskild gräns när människor blir berömda, men jag vill inte passera den gränsen. Jag gick en gång på en spelning med Dave Gilmour, och jag kände att de som gick dit, fansen, var oerhört förutsägbara på ett sätt. Det kändes som att de ägde honom. Förstår du vad jag menar?

Ja.
– Hans personlighet hade tagits ifrån honom. Han var bara någon som skulle sjunga de där låtarna och spela gitarr. Jag vill inte bli sådan. Jag har tillräckligt med pengar för att ha mat på bordet, betala räkningarna och ha lite roligt ibland, vad med behöver jag?

Kan du se tillbaka på de första åren av 60-talet, när du var med och skapade The Wilde Flowers, och komma ihåg vad som var viktigt i ditt liv under de åren?
– Gosh. För det första: Jag tror att just då var det att jag upptäckte något jag var bra på, som jag kunde få betalt för, som spelade roll. För det andra: Vi spelade musik först och främst för en publik som dansade. Det var så roligt att spela för dem. Jag tror att musiker som hoppar över den biten, som inte förstår vad det innebär att spela i den kontexten, missar så mycket. Du får kontakt på ett väldigt direkt sätt med publiken, med dansarna. Att dansa är som skrattet för en komiker: det går inte att fejka. Om du spelar en rytm som människor kan och vill dansa till, så kommer de att dansa. Att ha den rollen i en liten grupp av människor, i ett litet samhälle, var väldigt fint. Jag tyckte mycket om den aspekten, just då.

Var det här något du hade i huvudet när ni bildade The Wilde Flowers?
– Jag bildade inte The Wilde Flowers. Jag hade precis slutat skolan, 16 år gammal och helt okvalificerad för allting. Jag kunde inte göra någonting. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag tog ströjobb; jobbade i kök, jobbade med skogsskötsel och spenderade mest tid med att sitta på människors golv. När du är så ung är det lätt att leva på ingenting. Jag vet inte vad det implicerar. Men så skapade några vänner en beatgrupp och de saknade en trummis. Och jag ägnade ju ändå tid åt att trumma på burkar och lådor av allehanda slag, och jag gjorde en del improvisationsmusik.

– Redan när jag gick i skolan, eller i slutet av 1950-talet brukade jag lyssna på frijazz. Människor glömmer lätt hur gammal frijazzen är. Det finns en skiva med Cecil Taylor och Gigi Gryce från 1958, och vi tänkte ”gud, det här är good fun”. Det var aldrig i ett mer offentligt sammanhang, utan något vi sysslade med i våra pojkrum. Men att börja spela professionellt framför en publik, var bara något jag började göra. Jag var bara lättad över att ha hittat en plats där jag fick vara.

Under de senaste tio åren av din karriär känns det också som att du har återvänt till de där ljuden, och kanske idealen, från det sena 1950-talet? Jag tänker kanske främst på Modern Jazz Quartet och Miles Davis?
– Det är så roligt, det där. Du vet, om människor har ett stort skägg i min bransch så tror alla att man är en relik från 1960-talet. Men sanningen är att jag är en relik från 1950-talet. Jag gick i skolan då. Jag var fem år när 1950-talet började och 15 år vid slutet. Det var mina skolår. Under den tiden, eftersom skolan var skit – jag förstod den inte alls – och eftersom jag tyckte att tjejer var fantastiska men inte visste hur jag skulle prata med dem, så var det enda som återstod mina skivor.

– Jag tror att det har med att åldras att göra. Det är naturligt att varje generation känner att musiken som gjordes när just de var tonåringar är den viktigaste saken i världen. Och för mig är 1950-talet fortfarande den period varifrån jag hämtar all min inspiration. Jag har en evig nostalgi. Och jag tror att nostalgi är ett filtrerat minne, det är ditt minne utan de dåliga delarna.

Skulle du fortfarande säga att din samarbetspartner Gilad Atzmon är vår tids främste levande artist?
– Jag tror att vad jag sa var att han är den artist jag får ut mest av att lyssna på. Han är en fantastisk man, och har så mycket energi och passion i sitt spel. Han är en intressant man, såväl i hans idéer som i hans sånger.

Vilka ideér menar du?
– Well, när jag först ringde honom och frågade honom om han ville spela klarinett på en skiva jag gjorde för tio år sedan, om det nu var ”Shleep” eller ”Dondestan (revisisted)”, och han sa, ”ja, men Robert. Att arbeta med mig innebär alltid trubbel”. Jag svarade, ”Jag brukar veta vad trubbel innebär. Jag brukar bli kallad en stalinistisk dinosaurie och du blir kallad för självhatande jude. Vi är vana vid att leva med det här”.

På ”For The Ghost Within” så har ni spelat in ”What a wonderful world”. Varför valde ni att spela in en sådan gammal standard?
– Båda de standarder som finns på skivan – ”Laura” som inleder albumet och den avslutande ”What a wonderful world” – är båda sånger som Gilad Atzmon brukar spela på egen hand. Gilad har också den där nostalgin som vi pratade om tidigare, det där starka bandet mellan popmusiken och jazzen. Anledningen till att vi har lagt den i slutet av skivan, precis som Gilad brukar göra på sina spelningar, är att göra någonting som skär sig från dagens politiska konsensus.

– Det kan utåt sett se ut som att vi är väldigt arga över sakernas tillstånd, jämt, och på alla sätt. Men det är bara vårt sätt att säga att vi båda är väldigt väl medvetna om att det finns många fantastiska saker i livet: Mammor, pappor, jobb, pojkvänner, flickvänner och små mirakel som sker varje dag i det verkliga livet. Att det är fantastiskt. Det finns ingen ironi i att vi spelat in den sången. Det är en genuin inspelning av en sentimental popsång, och vi hade inte kunnat göra den på något översittande ironiskt sätt. Jag ser popmusiken som den industriella erans folkmusik, och ”What a wonderful world” är en modern folksång som alla människor känner till och kan relatera till.

Så, hur upplever du läget för Storbritannien just idag?
– Som tur är, så bryr jag mig inte särskilt mycket. Vad som oroar mig är utrikespolitiken och de organisationer som vår regering är en del av, jag tänker på NATO i synnerhet. De för en politik som för mig verkar som att de försöker skapa exakt de problem som de låtsas försöka lösa. De gör stora militära affärer med tveksamma länder som Saudiarabien och Israel, medan små harmlösa länder bestraffas. De stödjer etnisk rensning och fördrivning, inte bara i Palestina, utan också den som sker i de tamilska områdena i Sri Lanka, i norr. Vår regering verkar vara ganska nöjd med det läget. Detta handlar inte bara om moral. Även på deras egna villkor är det fel.

– Jag menar, vår regering har själva skapat exakt det monster som de nu ska slåss emot. Det startade, om vi nu pratar modern tid, när västerländska pengar hjälpte till att bygga upp Mujahedin och de muslimska fundamentalistiska rörelserna i Afghanistan för att hjälpa till att bekämpa Ryssland. Och det hjälpte ju – Ryssland försvann – men du fick istället en massiv islamistisk armé som plötsligt hade massor med vapen och massor med pengar. Det är ett problem som vi har skapat.

För att vara en man som säger att du inte bryr dig verkar du bry dig en hel del?
– Ja, såklart att jag gör det. Men vad jag menar är att jag inte bryr mig när BBC visar en massa debatter som handlar om ministrars kreditkort. Jag hittar inte tillräckligt mycket skillnad mellan de tre partierna i England för att det ska intressera mig. De är alla överens om samma konsensus. Det är så svårt att bli upphetsad över sådant. För mig handlar det om hur vi agerar i världen. Jag tycker att Tony Blair är en kriminell person. Faktum är att jag tycker att han är skrämmande. Hans nyligen självutkomna självbiografi framstår för mig som en slags västerländsk Mein Kampf. Det är faktiskt exakt så vidrigt. Jag tycker att han öppet uppmuntrar till världskrig, precis som Donald Rumsfeld. Och det skapar såklart en extrem paranoia i platser som Iran och så vidare. Och vi anklagar dem för att vara anti-väst: jamen såklart att de är det? De hotas ju konstant. Det är fullständigt naturligt. Många människor är oroliga för global uppvärmning, jag är mer orolig för globalt krig.

Sett till den här politiska kontexten som du upplever, röstar du fortfarande?
– Well, i de lokala valen gör jag det. För i de små delarna i vår lilla del av staden kan politik fortfarande spela en roll. Och hos oss är vår lokala lille Labourpolitiker en hårt arbetande man, som gör ett bra jobb, så honom brukar jag rösta på. Men i det senaste allmänna valet röstade jag inte.

I Sverige röstade 5,7 procent av befolkningen in ett invandringsfientligt parti till riksdagen, och för en månad sedan kallade Morrissey den kinesiska befolkningen för ”undermänniskor”. Varför tror du att sådana känslor växer sig starkare?
– På ett sätt har jag sett det här växa fram under en lång tid. Jag tyckte redan att idén om ett politiskt sammansatt Europa bar ett grundläggande problem i det att det kunde växa till ett fort som skulle försvara den mäktiga häxan från väst – varav alla är djupt militariserade länder – från resten av världen. På grund av de misslyckanden som skedde i samband med den ”globala revolutionen” så är en stor del av den övriga världen fortfarande väldigt fattig. Det skapar en ström av människor som flyr från de problem som vi själva har hjälpt till att skapa.

– Jag visste att Europas befolkning skulle bli paranoida av detta. På ett sätt är hyckleriet värst i länder som England, Frankrike och USA, länder som är ansvariga för detta globala imperium redan från första början. Man kolonialiserade öst, tog över Afrika och krigade konstant mot muslimska och arabiska länder under tusentals år. England invaderade Afghanistan 1836, inte 1936 utan 1836. Det är hycklande för oss att plötsligt fråga ”var kommer alla dessa människor ifrån?”. Vi borde veta.

– Men sen finns en skillnad, och det är att jag inte tror att Sverige har det ansvaret. Jag tycker att främlingsfientlighet är fånigt och idiotiskt. Fånigt är vad det är, detta att inte se att vi alla är människor, det är lite infantilt. Men taget att atmosfären och kulturen konstant säger att länderna som människor flyr ifrån enbart är fulla av galningar, vilket faktiskt inte är sant, så uppmuntras människor också att ha de värsta tänkbara åsikter. That’s it, du vet.

– Det finns en svensk man som jag beundrar väldigt mycket som du kanske känner till, eller han är känd över hela världen numera: Henning Mankell. Han var på ett av skeppen som var på väg till Gaza tidigare i år (Ship to Gaza, reds anm). Han pratade väldigt bra om detta i England, på ett sätt som borde ha fått betydligt mera spridning. Och det faktum att Sverige fortfarande har människor som honom gör mig hoppfull.

Vad var det han sa som du tyckte om?
– Åh, han beskrev helt enkelt situationen på båten han var med på, och beteendet från den israeliska militären. Inte på ett skrikande eller agiterande sätt, han beskrev det bara. Det fanns en känsla av autenticitet. Som exempel berättade han hur kameror och datorer för troligtvis en miljon pund slogs sönder eller stals av israelisk militär. De vill inte ha någons berättelse om vad som hände utöver deras egen propaganda. Han beskrev hur en gammal man blev beordrad att flytta på sig och när han rörde sig för långsamt så slog de ned honom, ett totalt fruktansvärt beteende. Om jag vore svensk skulle jag vara väldigt stolt över Henning Mankell.

Jag tror att de flesta här läser hans böcker och sedan struntar i vad han tycker, faktiskt.
– Nej, du kan inte tvinga folk till vad de ska tycka. Men jag var imponerad över att en populärkulturell vida känd författare som honom sa de sakerna han sa. Jag tycker att det är en fantastisk sak.

Vi fortsätter. Om jag säger ordet ”ensam”, vad tänker du på då?
– Hmm, få se. Jag tror aldrig att jag har känt mig ensam. Jag har aldrig försökt att få mig själv att framstå som ”annorlunda”, jag gör vad jag gör. Med min egen röst. Den enda sak i livet jag kan kontrollera är egentligen sättet jag gör musik.

Men du har ofta gjort saker på ett sätt som inte alltid varit accepterat?
– Det är nog en sann beskrivning, men jag har alltid känt att det vore nonsens för mig att söka efter en marknad och försöka att jobba efter den. Eller att hitta en kärna, en zeitgeist, och enbart jobba inom den zeitgeisten. Jag har inget emot det, men det har redan gjorts. Jag försöker göra saker som ingen annan gjort, för det är enda anledningen till att göra dem.

– Det fanns en tid i slutet av 1960-talet när popmusik ansågs vara skräp. Men jag tyckte aldrig det, jag tyckte om den och var tvungen att vara sann mot mina sinnen. Jag såg inget fel med popmusiken: Det var musiken för alla de som ville sjunga en sång, känna igen den på radion, dansa till den under en lördagsnatt, det var så jag började. Jag vägrade att plötsligt säga ”åh, jag har växt ifrån det där tramset”, för det är inte trams. Människor älskar popmusik. Jag var väldigt nöjd med att göra popmusik i en tid när musiker kände sig förnedrade av att tvingas göra sådan musik. Jag valde aldrig att mina känslor inte skulle vara synkroniserade med den övriga världen, men det enda sättet att ge musiken auktoritet är om du verkligen menar vad du gör.

I början av 1970-talet råkade du ut för en olycka som gjorde dig förlamad från midjan och nedåt. Nu har du suttit i rullstol i nästan 40 år. Tänker du på din skada idag?
– Nej, det gör jag faktiskt inte. Idéerna i mitt huvud har inte förändrats. Det enda som har förändrats är att jag inte längre arbetar i kontexten av en grupp, och det kanske kan förklara tanken på ensamheten, det faktum att jag faktiskt arbetar ensam, och inte i ett social sammanhang. Jag har liksom flutit iväg, ungefär som djuren på Galapagosöarna eller något sådant. Men jag är van vid det, jag störs inte av min förlamning idag. Det kan vara frustrerande rent praktiskt emellanåt, såklart, men det är inte tragiskt. Det är okej, och jag har ingenting emot det. Det är inte tragiskt, tragik sker bara i ditt eget huvud.

Vad i ditt liv har i sådana fall varit tragiskt?
– Ehm, troligen döden eller förlusten av någon älskad. De vanliga sakerna som är tragiska i alla människors liv. Om man ser längre fram i tiden: Om jag eller min fru dog först så är jag inte säker på hur jag skulle… hur jag skulle tänka på det. Den enda tragedi som finns i mitt huvud är denna möjliga sista del av livet.

– Men jag känner att mitt liv har varit väldigt lyckligt. Jag föddes samma år som Miles Davis gjorde sin första skiva med Charlie Parker, och jag föddes nästan exakt på dagen då den sovjetiska armén befriade Auswitch. Så det är en dag att fira. Jag hade bra föräldrar och min bror hade bra skivor. Jag var ju skit i skolan, men sen kom rockmusiken och jag skapade mig ett liv utifrån det. Och sen mötte jag Alfie och vi har jobbat ihop och levt ihop och jag ser tillbaka på livet som att jag har haft en otrolig tur.

Skulle den unge Robert Wyatt vid 1950-talets slut godkänna den man du är idag?
– Jag tror att han skulle bli väldigt förvånad, faktiskt. Att jag levde, att jag inte spelade trummor. Att jag har skrivit sånger och faktiskt också sjungit dem. Jag skulle ha blivit förbluffad!

Minns du när du kom på för första gången att du kunde sjunga?
– Well, det handlade inte om att jag ville börja sjunga, det var bara det att när jag inte kunde spela trummor längre, så fanns det bara sången kvar. Det var det enda som fanns kvar att göra.

Du har sagt att du inte uppskattade skolan. Samtidigt framstår du som väldigt välutbildad. Var kommer det ifrån?
– Det är ganska kul. Rent akademiskt hanterar jag inte någon specifik disciplin, och inte heller musikaliskt. Men jag tror att generellt så ser jag saker och ting som en helhet, och det är inte mycket till nytta vid ett geografiprov eller ett matteprov.

Men ser du dig själv fortfarande som kommunist?
– Well, jag skulle inte använda ordet ex-kommunist. Jag brukade arbeta tillsammans med Ivor Cutler, den skotske poeten, och han frågade ”Robert, är du fortfarande kommunist!?” och jag svarade ”Ivor, är du fortfarande en jude?”. Med andra ord: Det är bara någonting du är. Det kan betyda vad du än vill att det ska betyda. Det finns en romantisk sida av det och det finns en sida som representerar någonting utanför den verkliga världen, drömmar och strävanden, någonting som inte lämnar din fantasi.

– Men det finns några saker man kan säga om världen: För det första är det självklart för mig att alla människor har samma värde, oavsett ursprung, ålder, rik eller fattig, hudfärg och så vidare. Det framstår för mig som en alldeles naturlig position att inta. Och alla kanske håller med om det, men om man ser på det seriöst så går ett sådant synsätt tvärtemot den politiska tid vi lever i. Så, i den meningen är jag kommunist.

– Den andra anledningen är väldigt enkel: Under den ekonomiska krisen har staten lämnat ifrån sig makten till de pengaskapande krafterna. Jag tror inte att de krafterna är kriminella, de gör bara sitt jobb. Men deras jobb är att tjäna pengar. De är inte filantroper. De finns inte för att ta hand om oss, och de kan inte heller göra det. Jag tror att de viktiga bärande elementen i ett demokratiskt samhälle ska svara mot ett samhälles medborgare. Om det innebär att vara kommunist, well, då är jag fortfarande en kommunist.