Untold: Kristalliserat kaos

Det känns som om jag har tappat, åtminstone en smula, fokus från allt vad bass heter den senaste tiden. Det är inte så att jag känner att genren stagnerat eller ens blivit ointressant. Det händer bara alldeles för roliga saker i Atlanta och Chicago för tillfället. Och det kommer för mycket fantastisk footwork, house och dancehall just nu. Tiden räcker ju inte till.

Black Light Spiral förblir dock undantaget. Untolds riktiga debutalbum som släpptes i slutet av februari är stört omöjligt att undgå. Ty det är inget vanligt album, det är ett kaotiskt hål att ramla ner i.

Jack Dunning har skapat egensinnig konst (för det känns ibland verkligen som att han sysslar med mindre installationer snarare än simpel popmusik) under sitt nom de plume Untold sedan 2008. För en artist verksam inom den brittisk dansmusiken ter det sig som en evighet. Han har släppt musik på spjutspetsetiketter som Hessle Audio, Hotflush och egna Hemlock Recordings. Intrycket är också att hela brittiska basscenen hackats upp och noggrant strösslats ut på Black Light Spiral:s åtta korta spår.

Vid en första anblick verkar Untolds album vara uppbyggt kring en artists intuitiva lekfullhet. Men desto oftare som jag återvänt till Black Light Spiral framstår det allt mer som ett svårt teoretiskt verk, en abstrakt innovation i konstant rörelse.

Ekon från en avlägsen svartklubb på Isle of Dogs studsar mellan de intrikata tunnlar som Untold gräver åt oss bara för att tvärt ersättas med förvridna basgångar från en obskyr choppage-tolva. Plötsligt skär Untold upp basen och släpper ner oss på en ravefest vid en åker långt ute på den brittiska landsbygden. Och så fortsätter det.

Jack Dunning ställer frågan om vad musik egentligen ska få tillåtas att vara gång på gång. Här finns inga klara texturer eller ens en sammanhängande inramning. Sådant existerar helt enkelt inte på Black Light Spiral. Ibland, men bara ibland, låter Jack Dunning en rytm anta någon slags konsekvent form. Men förr eller senare rinner allt ut i sanden. »Post-bass« kanske någon skulle kalla det i all sin bristfälliga uppbyggnad.

Jag var tvungen att ta kontakt med honom, om än bara för försöka greppa tag i några trådar om vad som förmått honom att skapa detta verk som aldrig verkar lämna mig ifred.

Svaren som kom tillbaka från Jack Dunning var i sanningens namn inte vad jag väntat mig. Ändå passar de perfekt in i Untolds artistskap. Kanske är det bara en punkig markering mot nördiga intervjufrågor. Eller så är det ett utslag av samma okonventionella genomförande som genomsyrar hela Black Light Spiral.

Black Light Spiral är ditt debutalbum trots att du varit verksam sedan 2008. Hur kommer det sig att du väntat så länge med att släppa ett fullängdsalbum?
– Är det en övergångsrit att göra ett album? En oundviklig rättegång? Väntade jag verkligen vid mitt bord under hela den här tiden eller ville de bara veta hur man gör en bra Martini?

Hur lång tid tog albumet att slutföra? Blev resultatet som du först hade tänkt dig?
– Sex års teori. Två veckors praktik. Det fanns ingen kristallkula.

Kan du berätta lite om arbetsprocessen bakom albumet?
– Kristalliserat kaos, korskopplat och krökt, ett dolt ögas rave, bitterljuv harmoni krossad till ett binärt element och destillerat genom matrisens kontinuerliga mittpunkt.

Du beskrivs ofta som en artist som tänjer på gränserna för bassmusiken. Är det något som du strävar efter att uppnå?
– Ja, att försöka ha gott om tid är viktigt för mig.

För mig känns det som om spåren på Black Light Spiral inte har någon formell struktur. Musiken krossas i miljoner bitar bara för att återsamlas i en ny, organisk form och det händer om och om igen. Ungefär som ett kaotisk men ändå vackert frijazzverk. Är det åt det hållet som du vill att vi lyssnare ska uppfatta albumet?
– Det fungerar för mig (tänder en cigarett).

Anser du att du fortfarande gör musik för nattklubbar?
– Jag har de gällande tillstånden och papperscertifikaten för att min musik ska kunna spelas på klubbar, åkrar, scener, gallerier, i jeepar och på fritidsbåtar.

Är avantgarde en etikett som passar dig?
– Det passar min livsstil (tänder en flamingo).

Hur gammal var du när upptäckte dans- och klubbmusik?
– Jag var fjorton år. Längst bak i skolbussen. Genom ett kassettband med »RAVE« klottrat på. Tack så mycket Teymour!

Var du (och är du fortfarande) en hängiven klubbare?
– Ja, jag gick ut varje helg ett tag. Nu för tiden gör jag det när jag inte dj:ar. Jag ska till exempel se Forest Swords och A.G. Cook i kväll.

Kan du lista ett par låtar som betytt mycket för dig?
Egyptian Empire – »The Horn Track«
Paul Lansky – »Idle Chatter«

Vilken musik gillar du för tillfället?
– Allt som är övergalet ambitiöst och roligt, plus Shackleton.

Du har stått i frontlinjen för brittisk elektronisk musik i över fem år nu. Vilken tycker du är den mest märkbara förändringen i hur genren uppfattas nu jämfört med när du började?
– Det är en global industri nu.

Finns det en uttalad filosofi bakom ditt skivbolag Hemlock Recordings?
– Jag tror inte det. I så fall skulle jag bara bli felciterad.

Vad väntar för dig i sommar?
– Jag kommer att turnera i Nordamerika under maj månad.