Shackleton

På Etnografiska museet i Stockholm pågår just nu en utställning om vodou, där man kan ta del av världens största samling med föremål skapade ur den haitiska religionen. Man får inte bara veta mer om den mystiska och schabloniserade religionen utan också om Haitis sorgliga historia: utrotning av urbefolkningen (av spanjorer), miljöförstöring och massimport av afrikanska slavarbetare (av fransmän), ny ockupation (av amerikaner) och en rad galna ledare och svåra naturkatastrofer.

Mitt i detta är vodoun en form av motstånd mot alla hot, en hemlig rörelse som är lika delar haitisk urreligion, afrikansk stamkultur och katolicism. Inte minst de respektingivande bizangokrigarna symboliserar denna motståndskraft.

Hade jag inte haft sällskap hade jag nog haft Shackleton i hörlurarna på Etnografiska. Det kanske är en långsökt koppling, och Shackleton själv hade säkert haft invändningar mot den. Men i hans musik får jag samma slags känsla som att stå öga mot öga med de märkligt uttrycksfulla vodoudockorna – det är något mystiskt, spirituellt, lite oroande men, ska vi kalla det, djupt mänskligt över det hela. Som om något talar direkt till ens undermedvetna, det är svårt att stå oberörd inför upplevelsen.

Shackletons ljudvärld är också en motståndsrörelse i sig, mot all form av glättig, intetsägande musik. Dessutom är även den en symbios mellan olika kulturer, i detta fallet den modernaste av dansmusik och äldre musikkulturer från mer avlägsna delar av världen.

Sam Shackleton har varit ett stort namn inom det som kallats dubstep i flera år, en välrespekterad kritikerfavorit. Men han har samtidigt aldrig nått en större publik. Hans musik är inte för alla. Låtarna har inga melodier, ingen tydlig början eller slut, utan pågår, maler på utan några större skiftningar, länge. Ibland när han DJ:at har dansgolven varit tomma, folk har bara skakat på huvudet, ”det här går ju inte att dansa till”.

Men från de tidiga Skull Disco-singlarna (som är uppsamlade på två utmärkta samlingsalbum) och ett otal remixar till fjolårets Fabric 55-mix och de senaste Honest Jon’s-släppen har han aldrig anpassat sig eller vikt av från sitt djupt personliga uttryck, och heller aldrig gjort något halvhjärtat eller ointressant. Han är en auteur, på samma sätt som till exempel Burial och Four Tet.

När jag ringer upp Shackleton håller han på att frakta en soffa genom Berlin, som är hans hemstad sedan två år. Han låter stressad, men en halvtimme senare är han sådär förtjusande artig och välartikulerad som man ibland inbillar sig att enbart britter kan vara. Vi börjar prata om Berlin och varför han flyttade dit.

– Jag flyttade dit av flera anledningar. Tidigare bodde jag i London i åtta år och trivdes bra, i alla fall de första fem åren. Men när jag blev äldre slutade jag ta del av alla de saker som London har att erbjuda i form av kultur, klubbar och uteliv, och då kan den staden dra ned en. Det är inte minst en väldigt dyr stad att bo i, och det var svårt att hitta en studio som jag hade råd med. Så jag började fundera på var man skulle kunna bo och ha en lite drägligare tillvaro.

– För ungefär fem år sen fick jag och Appleblim en spelning i Berlin, och folket där behandlade oss verkligen väl och var genuint intresserade av vår musik. Då sålde Skull Disco hyfsat med skivor men var ändå en obskyr verksamhet som inte så många kände till i England. Så den uppmärksamhet vi fick i Berlin då betydde mycket för oss och fick mig att börja fundera på att flytta dit permanent.

– Det var inte så att jag ville hänga i Berlin för att någon slags klubbscen skulle vara häftigare där än i London. Men jag och min fru, som är från Japan, såg i Berlin en stad som vi skulle kunna få en bra och stabil tillvaro, där jag också kunde få pyssla mer fokuserat med min musik och grubbla mindre. Berlin har naturligtvis ett välkänt rykte som musikstad, men det är lite av en myt att det skulle pågå ett dubtechnoparty i varje gathörn. Verkligheten ser helt annorlunda ut. Men det är min plan att stanna i Berlin.

http://www.youtube.com/watch?v=euo4s6OuaaU

Skull Disco existerade från 2005 till 2008, då Shackleton och hans kompanjon Laurie ”Appleblim” Osborne bestämde sig för att lägga ned. Shackleton flyttade till Berlin och spelade in ”Three EPs”, som var ett litet avsteg från Skull Disco-soundet. Det var fortfarande en ljudbild som lät välbekant Shackleton, men där fanns också ett nytt och lite bredare register.

Samtidigt som musiken fick nya nyanser blev skivsläppen färre. 2009 kom bara en tolva och 2010 likaså. Jag frågar om han är mer ambitiös i sin musikproduktion i dag.

– Ja, jag tror det är en del av sanningen faktiskt. Men skivutgivningen går i vågor. Jag menar, jag kan jobba på en låt och släppa den direkt eller så kan jag jobba på 20 låtar under en väldigt lång tid och de kan bli färdiga och släppas samtidigt. Jag skulle vilja ha en jämnare utgivning men… jag släpper aldrig något jag inte känner mig helt färdig med. Om du lyssnar på mina första Skull Disco-låtar finner du säkert att de har en enklare produktion än det jag ger ut nu.

– Jag tror att jag har blivit bättre rent tekniskt som producent och har en djupare förståelse för musik idag. Då tar det längre tid. Men ibland handlar det också om rent praktiska saker, som att jag ger mig ut på turné, bygger upp en studio eller lär mig ny mjukvara och nya instrument, eller letar samplingar. Sådant tar tid från musikskapandet också. Men det är svårt att planera hur saker och ting blir.

– Med Skull Disco är det till exempel många som berömt mig för att vi skulle ha gjort allting så medvetet och genomtänkt. Men det var inte alls så, det var ett enda kaos. Men om jag ser tillbaka på 2005 och de första Skull Disco-släppen så kommer jag ihåg att jag var väldigt glad över att folk faktiskt tyckte om musiken. Det var en stor överraskning och ingenting jag hade räknat med.

I en intervju i The Wire i december förra året (#322) menar Shackleton att det är förståeligt att många som gör musik är vänstervridna idealister, eftersom det finns en gemensam beröringspunkt i den utopiska dröm man när. När man gör musik finns det en förhoppning om att lyckas fånga och skapa något som inte finns i det vanliga vardagslivet, att konkretisera en fantasi.

Musik kan i sina bästa stunder verkligen vara en upphöjd form av verklighet, en skymt av Platons  fulländade idévärld. Även om man aldrig uppnår sitt mål till hundra procent fyller idealet en viktig funktion, insisterar Shackleton: ”Sometimes it’s better to believe in the ideal despite the contrary evidence, because the ideal has so much more value than not having the ideal.”

– Ibland kan jag drömma om musik som är så fulländad och perfekt att jag är alldeles exalterad när jag vaknar och tänker: right… men hur lät det egentligen? Och då inser man att det inte finns någon sådan perfekt musik, den existerar bara i fantasin. Jag tror aldrig jag kommer att göra musik som jag är helt tillfredsställd med. Men å andra sidan kan jag inte lyssna på min egen musik objektivt, jag hör delarna och hur jag gjorde det snarare än helheten.

Men det måste finnas låtar du är mer nöjd med än andra ändå?
– Jo, jag har insett att jag gärna lyssnar på de remixar jag gjort. Jag tror det är för att jag har en viss distans till dem. När jag remixar är det andras musik och sound och det skapar en viss frihetskänsla. Jag försöker göra någonting nytt utav själva kärnan i låten, på mitt eget sätt. Jag är till exempel nöjd med remixarna jag gjort på Moderats “Rusty nails”, Poles ”Achterbahn” och “Wizards in dub” med Invasion. Jag säger inte att jag inte tycker om min egen musik, men det är som sagt svårt att se på den utifrån.

I intervjun i The Wire förklarar Shackleton sin syn på musik: ”Music doesn’t have to be straight, it doesn’t have to be as you’ve heard it… the magic lies in the things that you can’t describe… I don’t like the idea of it being dark music. I think of it as a celebratory thing… What you’re describing as the darkness in it, I call that the warmth”.

I musikmagasinet State utvecklar han resonemanget: ”I think what’s on MTV is dark, I find what’s on primetime television dark, I find the culture of the whole modern world dark. Maybe what I make isn’t as glossy as other people’s music but I don’t think it’s dark. I find it warm and embracing… I think all good art has some kind of conflict between elements. I don’t think that something that just has darkness is going to be particularly convincing as a piece of art.”

Det är svårt att sätta en stämpel på din musik. Men jag skulle i alla fall säga att den är spirituell, på så sätt att den talar till ens mer svårgreppbara känslor eller undermedvetna, på samma sätt som en konstnärlig film eller en abstrakt målning kan göra.
– Jag antar det… men jag vill inte låta för självgod eller som om jag tar mig själv på alltför stort allvar. Jag är bara en snubbe från norra England, du vet, inte någon mystisk guru… Jag använder helt enkelt ljud jag själv är väldigt förtjust i, och för mig handlar det mer än något annat om hur jag dansar. När jag dansar behöver jag ett visst flöde som jag kan komma in i.

– I min musik använder jag mycket drone-aktiga ljud, vilket somliga ibland kan tycka har någonting spirituellt eller mystiskt över sig. Dessa försätter i alla fall mig i det här flödet jag talar om, en form av extas. Jag gillar inte skarpa ljud, som virveltrummor. När jag dansar försöker jag förflytta mig själv bort från vardagslivet, in i en fantasivärld. Och virveltrumman bryter den illusionen för mig. Vissa tycker att det jag gör är oväsen men jag ser snarare på min musik, i synnerhet basen, som mjuk, på det sättet.

http://www.youtube.com/watch?v=-UUMmyK8q0o

– Somliga kan säga att min musik är hippie-skit och jag skulle inte hålla med dem, men ändå förstå hur de kan tycka så. På sätt och vis är jag ju faktiskt bara ett litet steg ifrån att göra någonting som är riktigt larvigt, om man gör det på fel sätt. Men om jag gör sådant som jag själv går igång på så finns det förhoppningsvis andra som gillar det också.

Hur som helst är din musik omisskännlig för dig. Man hör om det är en Shackleton-produktion.
– Det gör mig glad om det är så. Men det är inte direkt så att jag anstränger mig för att ha ett eget sound. Jag kan helt enkelt inte göra något annat. Om någon skulle säga åt mig att göra en kommersiell houselåt skulle jag säkert kunna lära mig att göra det, genom att lyssna på sådan musik och analysera de olika delarna. Men det är helt enkelt inte min grej.

Det finns element av mysticism i din musik, men också i sångtitlar och skivomslag, med till exempel skelett, egyptologiska symboler och så vidare. Vad är det i den estetiken som tilltalar dig?
– Den första Skull Disco-tolvan hade dansande skelett på omslaget och historien bakom det är att jag läste en bok som heter “The innocent anthropologist: notes from a mud hut” av Nigel Barley, en studie av en stam i Kamerun. Där fanns beskrivet hur de grävde upp sina döda förfäder och lät dem titta på när de festade och dansade. Det fanns något kittlande i detta. Jag pratade med en gammal skolkamrat, Zeke Clough, och han gjorde några teckningar utifrån detta som sedan kom att bli temat för Skull Disco.

– När vi släppt Skull Disco 7 eller 8 tänkte jag att vi kanske tagit det hela lite för långt. Men för oss fanns det inte minst något humoristiskt över det hela. Vissa av omslagen och titlarna är ju bara larviga ärligt talat. För runt tio år sedan gjorde jag musik med en vän till mig som kallar sig Vengeance Tenfold och av någon oförklarlig anledning klädde vi ut oss till antika egyptiska gudar när vi uppträdde. Det är förresten Vengeance röst man kan höra i “The rope tightens” och “Death is not final”. Men visst, man måste ta det lite försiktigt med den här estetiken. Att till exempel sampla böneutrop från en minaret kanske skulle låta fantastiskt till viss musik, men det vore också respektlöst att använda det så.

I din musik finns rytmer, harmonier och vokalinslag som man förknippar med Afrika, Mellanöstern och Asien. Lyssnar du mycket på musik från de delarna av världen?
– Antagligen, i alla fall jämfört med andra. Jag har en bred musiksmak, precis som du själv antagligen. Jag lyssnar en del på rock för all del, men efter att ha hört andra Stooges-skivan kommer man inte så mycket längre med den genren, tycker jag. Jag fastnar för sådant som är intressant och originellt. Till exempel är jag mycket förtjust i Erkan Oğur, som är en mästare på gitarr utan greppband. Han kan hitta toner och klanger som är väldigt svåra att finna på en vanlig gitarr. Six Organs of Admittance gör något liknande… Jag tror det ofta är det okonventionella jag fastnar för i musik.

Men kan du också uppskatta enkel vers-och-refräng-pop eller tycker du det är för simpelt?
– Jag kan ärligt talat inte komma på ett enda exempel på standard pop/rock-musik som jag tycker om. Jag önskar att det inte var så… men det är inte för mig. Inte ens som guilty pleasure, som verkar vara någon slags trend nu för tiden. Folk går till ställen där de enbart spelar till exempel åttiotalshits och alla uppskattar det… det är inget fel med det, men det är inte min grej. Men jag gillar rockband som Shellac och Jesus Lizard, som har en vanlig banduppsättning men ändå är rätt udda jämfört med andra band.

– Men för att återgå till din förra fråga: vad gäller vokalinslagen så försöker jag alltid hitta något som passar in i själva låten, snarare än att det måste vara något från Mellanöstern eller något sådant. Jag har använt en massa samplingar från alla möjliga håll, från amerikanska självhypnoskassetter till inspelningar från afrikanska stammar. Man måste bara ha respekt för materialet och integrera det på rätt sätt i musiken.

– Vad gäller rytmer och trummor så säger en del att jag har influenser från Västafrika, och det stämmer att jag lyssnar på en del musik därifrån. Men samtidigt är det inte riktigt så det fungerar för mig, eftersom jag hela tiden följer en slags personlig logik som har som främsta syfte att framkalla det här flödet som jag pratade om tidigare, att komma in i dansbubblan.

– Där utgår jag bara från mig själv. Och jag kan bara anta att om en specifik rytm fungerar för mig, så har den antagligen gjorts tidigare. Det kan knappast vara unikt. Mina trummor är programmerade, men aldrig loopade. Jag tycker det låter bättre, mer levande utan loopar, när rytmen är skapad block för block, även om det tar evigheter att göra.

När jag lyssnar på din musik får jag en känsla av att du kanske inte tycker att den moderna, västerländska livsstilen inte är tillräckligt exotiskt och spännande, stämmer det?
– Nej, det är inte sant. Det finns aspekter i det moderna livet jag inte tycker om, självklart. Men saken är den att modernitet är ju egentligen allt som händer här och nu. Och många i vår del av världen har ett rätt gott liv. Ta bara en sån sak som att om du blir sjuk så kan du gå till ett sjukhus och bli frisk – fantastiskt. Och de tekniska innovationer som kommit fram de senaste decennierna är makalösa om man tänker efter. Jag tycker det är lite dekadent att avfärda vårt moderna samhälle. Samtidigt som det ju finns stora orättvisor, hos oss, men framför allt i jämförelse med tredje världen.

Jag syftade kanske inte på utveckling och levnadsstandard i första hand, utan huruvida du finner det moderna, upplysta samhället tråkigt, ospännande?
– Ja, men du vet det finns så många fler möjligheter idag för människor. Livet kan inte vara tråkigt, på det sättet.

Under hösten 2010 släppte Fabric, som både är en klubb och ett skivbolag, ett mixalbum med Shackleton, ”Fabric 55”. Ett imponerande lapptäcke mellan gamla och helt nya låtar, utan några synliga sömmar. Mixen var en reproduktion av en DJ-kväll på Fabric. Klubben frågade först Shackleton om de fick lägga upp en ljudinspelning av kvällen för nedladdning, men fick nej. Istället gick han med på att göra om i princip samma set fast i en studio. Resultatet blev en av fjolårets allra bästa skivor.

”Fabric 55” är en gemensam favorit för oss som skriver på den här sajten. På den lät det som att det fanns en hel del outgivna spår. Kommer de ges ut?
– Två av dem är Honest Jon’s-tolvorna. Sen är det lite mer osäkert. Mycket var gjort i den kontexten, till mixen, och är inte färdiga låtar. De funkar i mixen, men knappast för sig själva. Och ibland är det bra att låta saker vara. Jag vill gå vidare. Kanske ett eller två spår kommer ut på något sätt framöver men nu jobbar jag på nytt material framför allt.

Möjligen blir utgivningen framöver också lite jämnare, efter att Shackleton åter igen startat upp ett eget skivbolag, Woe to the Septic Heart. I slutet av 2010 släpptes den första tolvan ”Man on a string part 1 and 2”, återigen med ett skivomslag ritat av Zeke Clough.

Har du några planer på ett fullängdsalbum framöver?
– Nej, inte direkt. Jag ser i min hårddisk att jag har 40-50 spår som befinner sig i olika stadier. De kanske blir färdiga allihop samma vecka, eller så blir de aldrig klara. Det vore trevligt att kunna ge ut ett album varje år men hittills har jag ju inte jobbat så. Jag har gjort några låtar med Pinch (Bristolbördig dj och producent) och det finns rykten om ett album, men sanningen är att det inte är i närheten av det. Jag har inte riktigt lyssnat på de låtar vi gjort eftersom jag behöver lite distans mellan när man gör dem och när man beslutar om de är tillräckligt bra för att ges ut.

Hur upplever du den klubbmusik som växt fram i England de senaste åren, oavsett om den kallas dubstep, bass music eller något annat?
– För det första är det så otroligt många människor idag som gör någon form av elektronisk musik. En del är bra, rätt mycket är inte det. När jag reser runt i Europa och nån DJ utger sig för att spela dubstep blir jag ofta förvirrad, eftersom det inte alls är det jag skulle kalla dubstep. I England är dubstep ganska dött just nu, det har vidareutvecklats till nya subgenrer.

– Rent generellt gillar jag artister som gör sin grej. Ta till exempel Peverelist – jag älskar hans musik men har ingen aning om vilken genre det är. Sen är London en väldigt speciell stad också, med sitt arv från kolonialtiden… det finns väldigt många olika nationaliteter samlade där, som influeras av varandra också. Så där uppstår alltid ny, intressant musik.