Seinabo Sey predikar för oss

Det är knappt en vecka till julafton och stressen i Stockholm märks i luften. Jag sitter i en stel fåtölj i en hotellobby och försöker andas lugnt.

Jag har, som dedikerat Oskar Linnros-fan, sett Seinabo Sey äga scenen tillsammans med honom flera gånger under sommaren. Jag har hört henne gästsjunga mäktigt och vackert på olika låtar under året. Ett år där toppen är den triumf som är hennes första singel, »Younger«. Jag är nervös inför vad jag ska säga och inför vad hon ska säga. Jag är osäker på hur jag ska förmedla hur mycket jag tycker om »Younger«.

Jag trummar på knäet, kollar Instagram och låtsas vara oberörd medan allt rusar runt inom mig. Men så dyker Seinabo Sey upp och ler brett. Hon virar av sig halsduken, dumpar ryggsäcken vid fåtöljen bredvid mig och frågar om jag ska ha en kaffe. Jag gillar henne direkt.

Jag tänkte att vi kunde börja med att presentera oss för varandra, i stället för att jag ställer en massa små »basfrågor«. Okej, jag heter Petter, är 26 år och kommer från Östersund som ligger i mitten av landet. Jag flyttade till Stockholm för drygt tre år sedan för att börja plugga. Det är ungefär det jag gör. Det är musik som är största grejen för mig utöver det.
– Jag heter Seinabo, är 23 år och kommer från Halmstad som ligger i Halland nere vid Göteborg typ. Jag är född där och uppvuxen lite i Gambia, jag började skolan där. Min pappa är från Gambia och min mamma är svensk. Sedan flyttade vi till Halmstad. Jag flyttade upp till Stockholm från Halmstad när jag var 15 år för att börja på soullinjen på Fryshuset, och flummade ut totalt.

Soullinjen?
– Ja, de har raplinjen, cirkuslinjen, gamerlinjen – alla möjliga linjer. Det är många som har gått på Fryshuset, som Sebbe Staxx, Linda Pira, Lykke Li.

Men var det flummigt alltså?
– De hade ett lärosätt som hette PBL, problembaserat lärande, som jag tror är en mall som man har på högskolan egentligen. Fria scheman och så. Jag förstår tanken om att kreativa människor kanske skulle funka bättre i ett kreativt skolsystem men för mig var det liksom… I skolan behöver jag ett superstrikt schema, minut för minut. Men jag lärde mig i alla fall att uppträda eller att våga göra det antar jag.

Vad har du jobbat med?
– Det är lite olika, på café någon gång i tvåan och i en sådan där telefonsupport i en månad. Jag har typ levt på min mamma (skratt). Hon har hjälpt mig mycket med allting. Men de tre senaste åren har jag kunnat leva på musiken för jag har åkt på turné med Maskinen och med Oskar (Linnros).

Hur kom du in i det gänget?
– Jag gjorde en låt när jag var 18-19 år med en snubbe som heter Frank Nobel. Vi hade en liten grupp som vi kallade för Def Chronic. Låten hette »Truth Be Told«. Jag lade upp den på Facebook och så taggade jag alla i inlägget – bland annat Herbert Munkhammar. Låten spreds och Herbert skrev och frågade om jag ville vara med på en Maskinen-låt.

– Så jag åkte ut till Essingen, Lilla Essingen eller Stora Essingen eller vad fan det heter, där Frej Larsson bodde. Det blev aldrig någon låt men vi blev kompisar. Två dagar före deras stora Gröna Lund-spelning frågade de om jag ville vara med. Och det ville jag. Tror vi repade högst 30 minuter innan. Men det gick bra.

– Innan dess var dock Oskar (Linnros), han hade sett mig spela i någon park och frågade Herbert vem jag var. Så sa Herbert, »Du borde verkligen jobba med Magnus«, som är Filthy (Afasi & Filhty) och som jag har gjort »Younger« med. Jag var livrädd för att höra av mig till honom, han hade ju gjort en massa Britney-låtar.

Ja, jag minns den chocken jag upplevde efter att ha lyssnat på Afasi & Filthy och sen inse att det är Magnus Lidehäll som är Filthy – att han har gjort låtar med Britney!
– Ja, det är galet. Jag kommer från studion nu. De sitter här på Söder Mälarstrand, han och Vincent Pontare och Salem Al Fakir.

De verkar vara värsta powerteamet nu, de tre.
– De kommer typ göra hela min skiva.

Vad kul!
– Ja det är helt stört. Om någon hade berättat det för mig när jag var 17 år hade jag kissat på mig. Det var Herbert som pushade mig att höra av mig till Magnus. Så till slut skickade jag iväg något meddelande till honom. Haha, fan vad Facebook har varit en bidragande faktor till min musikkarriär, inser jag nu.

Hur långt har ni kommit med albumet?
– Det finns runt tio bra låtar, de är inte helt färdigskrivna. Men jag vill göra dubbelt så många och sen välja ut typ tio. För jag tänker släppa en skiva, inte en EP.

Det är bra.
– Ja. Det är roligare att ta till sig om någon får till en riktigt bra skiva. Så det kommer väl att dröja till nästa höst. Låtarna måste egentligen vara klara långt innan dess men släppet av skivan blir nog inte förrän nästa höst.

Tillbaka till Fryshuset, hur kommer det sig att du valde just soullinjen?
– Jag är uppvuxen i ett hushåll där mamma och pappa lyssnade mycket på reggae och pappa sjöng afrobeat, västafrikansk musik. Han är sångare. Ibland lyssnade de på Björk och på en massa random grejer. Men r&b eller hiphop lyssnade aldrig mina föräldrar på. Så när jag skulle skapa lite identitet började jag lyssna på Destiny’s Child, Lauryn Hill och allt som var coolt på MTV. Lauryn Hill och Jill Scott snöade jag in på totalt. Och mycket Common och Mos Def, det är fortfarande min favoritmusik.

– Jag kom i kontakt med Fryshuset eftersom min kusin spelade basket där, jag tyckte det var en så cool byggnad. Jag såg att de hade ett soulprogram och sökte bara för att se om jag skulle komma in, jag skulle absolut inte gå det. Jag har alltid drömt om att bli akademiker, så jag gick värsta superplugglinjen i tre månader först. Sen bytte jag till soullinjen. På Fryshuset hade de utbildningar som bygger mycket på gehör, kopplat till populärkultur, och det passade mig.

Vad är svensk soul för dig?
– Jag gjorde en intervju med Mats Nileskär en gång. Då ställde han samma fråga och jag svarade, »Inget, jag tycker inte att det finns«. Det tycker jag nog fortfarande. Allting som känns genuint för mig nuförtiden är soulmusik. Antony & the Johnsons är soul, han låter som Nina Simone. Och när Oskar får till det så är det fan det fetaste jag har hört. Som en låt som »Vilja bli«.

Ah!
– Jag har tjatat så mycket på honom, »kan vi spela det här live?«. Det är en sådan bortglömd och perfekt låt.

Ja, det är nästan ingen som vet om den.
– Den får mig att tycka att svensk soul finns. Salem Al Fakir och Christian Walz kan få till det ibland också. Men soul för mig är när det finns en nerv och desperation. Oskar ligger jävligt nära det. Jag är kanske lite partisk men ändå. Man behöver något självutlämnande där man hör att artisten gör det för att den måste. Det är väldigt svårt att göra soul när man är i majoritet. Minoriteter har lättare för att göra ångestfylld musik. Med en majoritet blir det sällan mystiskt, om man är svensk medelklass och en medelålders man. Man kan ju försöka men har man aldrig riktigt legat i underläge så är det nog svårt att få till det.

Jag har hållit på att skriva en text under sommaren om svensk soul och vad det egentligen är. Jag utgick från Kaah som man får säga gör någon sorts funk- och soulliknande musik, som nu i somras omskrevs som »soulkungen som återvänder«. Vad ska man kalla svensk soul?
– Det vet jag inte, för jag har inte lyssnat så mycket på Kaah. Jag har lyssnat mycket på Kendal Johansson, det är svensk soul för mig. Svensk soul är typ visor! Musik som handlar om något som betyder något. Jag vet inte, vi kommer nog aldrig bli lika bra på det som amerikanarna.

Varför inte?
– För de har en kultur där som har funnits där i århundraden.

Men också utifrån det du sa om att vara i minoritet och majoritet. Det finns ju en historia i USA av att vita personer som kommer in och gör musik som från början tillhör en svart kultur och så blir det riktigt stort först då.
– Det där är irriterande för det blir fascinerande bara för att det är en vit man eller kvinna som gör musiken. Och då är det enda du egentligen har bidragit med till den här genren din hudfärg. Ingenting mer än det – och det låter inte ens i närheten av det som är riktigt bra.

– Det är verkligen intressant, för jag har nuddat vid det där ämnet, lika mycket som jag får totalpanik av att vara någon slags…

Talesperson?
– Ja. Men det är fett intressant för hur det blir, »för att jag är svart så sjunger jag soul även om jag inte skulle sjunga soul«.

Känner du så?
– Ja, lite. Jag kan tänka mig att även om jag skulle släppa en låt som låter som grunge så skulle folk bara säga: »Aah, SOUL«. Det är väl någonting med min röst och för att jag faktiskt har lärt mig att sjunga genom att lyssna på soul. Men det är lättare att dra den parallellen för att jag är svart.

Menar du att din musik bedöms hårdare utifrån ditt yttre än vad till exempel jag som vit skulle bli bedömd?
– Absolut inte hårdare, utan att jag döms mindre hårt.

Att man har överseende och tolkar dig extra välvilligt?
– Men typ, »Ååh, det där låter på riktigt«. Jag bara: »Tack för att du berättar att jag låter på riktigt«. Men jag vet inte hur mycket man ska begära av folk att de ska rannsaka sig själva och de små saker de gör instinktivt. Men jag hör på mig själv att jag blir aldrig nöjd med hur folk beter sig.

Men det är nog för att folk aldrig riktigt vågar prata om fördomar. Och då blir det så här »Eeeh, ska jag behandla dig extra vänligt nu eller?«
– Ja, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag kan tycka att det är väldigt mycket musik som får en chans som den inte borde få, för att den ser rätt ut. De här motpolerna finns: en brun tjej som gör indiemusik eller en vit man som gör r&b. Fan, jag bryr mig inte! Jag bryr mig om att det ska låta bra.

Tror du att något som ser ut som »det förväntade« utifrån hur det låter å sin sida inte får lika mycket uppmärksamhet? Som »en svart kvinna som sjunger soul«?
– Jag tycker att det handlar mer om underhållningsvärde och det verkar i dag handla mer om hur det ser ut än hur det låter vad gäller musik. Om jag skulle hålla med dig nu – att man inte får samma uppmärksamhet om man är en svart kvinna som sjunger soul – då låter det ju som att jag tycker att jag inte fått tillräckligt mycket uppmärksamhet. Vilket inte är sant.

Nej, det behöver inte betyda det, jag tänker mer ur ett strukturellt perspektiv. Det syns dels internationellt, men också i Sverige. Det har pratats om »den svenska soulvågen« och där inkluderas till exempel Oskar Linnros. Visst, han har soul i sin musik. Men där finns också Daniel Adams-Ray som snarare är mer pop med inslag av hiphop, och Veronica Maggio som egentligen bara gör pop i dag.
– Ja, men det är det enda vi har här! Begreppet soul används så brett. Vi vill vara lite exotiska och det är nog därför man slänger sig med den termen. För pop har vi varit bra på så jävla länge och nu vill man att det ska finnas någon…

»Nu kommer den svenska soulvågen!« Och man bara: »Nja, det är pop med lite soulinfluenser«.
– Exakt.

Man använder nog ordet soul för att det adderar någon sorts exotism. Det är en slapphet som finns, framförallt i kvällstidningarna. I nästan varje recension av Kaahs album nämns James Brown, Prince och Michael Jackson. Själv nämner han influenser som Nina Simone och Joni Mitchell. Det är så slött när man börjar anta en massa influenser.
– Extremt slappt.

När jag höll på med den här texten som jag nämnde så tänkte jag att jag skulle hitta svensk soul som inte görs av vita, framförallt vita män.
– Det är väldigt svårt.

Ja, och då hittade jag dels dig men även Beldina Malaika och Malena Uamba.
– Jag skrev »Younger« på hennes köksbord! (Malena Uamba, reds anm.) Vi är jättebra vänner.

Fast min tanke var inte att bara peka ut »de svarta kvinnorna som gör soul i Sverige«.
– Nej, men det är intressant. Jag undrar också och det handlar inte bara om svarta. Var är människor som inte har svensk bakgrund som gör musik? Jag skulle försöka starta ett band nyligen och tänkte »Fan vad fett det skulle vara om det var lite blandade etniciteter i bandet«. Men var finns instrumentalisterna som inte är svenskar? Det är klart att det finns, men vita musikermän är tyvärr normen. Det är en väldigt vit musikbransch. Och det är väldigt mycket lättare som brun tjej att få vara med.

För att man då sticker ut?
– Ja, dels för att man är tjej.  Då är man lättare att kontrollera. Och ja, för att man sticker ut.

Hur känns det att en del av din framgång kan komma av att du exotifieras?
– Ibland känner jag ett behov av att säga: »Jag vet att ni vet!«. Men jag vill inte ha några fripass för att jag ser ut som jag gör. Sedan så vet jag att jag är bra på det jag gör. Men det handlar också om det min pappa lärde mig när jag var liten, »du måste jobba dubbelt så hårt för ingen kommer ta dig på allvar«. Nuförtiden är jag väldigt mån om att jag ska fylla en funktion på riktigt. Jag är så jävla rädd för att bli en schablon. Eller bara en röst, ett instrument.

– Jag vill fylla lika mycket funktion och vara lika viktig som vilken producentsnubbe som helst. Men ibland kan man känna sig som en maskot. Jag vet att jag inte är det och alla jag har jobbat med är så genuina så det har väl inte sett ut så. Men det finns ju och man ser sådant ibland. Och det är så tråkigt. Den här »The Token Black Girl« i gänget. Ett alibi och en stämpel för att någonting är bra.

– Det jag har fått lära mig att känna och förstå efter den här turnén med Oskar Linnros som jag gjort är att jag har förstått värdet i att jag står där. Det är så flummigt för mig när det kommer fram en 17-årig vit tjej och tycker jag är cool. Jag blir så himla glad av det. Jag har börjat förstå vad det innebär att de får se mig interagera med Oskar. Att se ut som mig blir normalt för dem.

– Jag kommer ihåg när jag gick i skolan, den enda bruna tjejen i en liten stad, alla blonda flickor i min klass, alla kompisar, alla snygga brudar… Bara det att jag inte är pinnsmal med rakt hår – jag börjar fatta värdet i att inte bara vara i sin egen värld. Jag lever lite för den grejen när människor som man kan tänka sig inte skulle utsättas för svart kultur kommer fram, framförallt små tjejer.

Jag tänker att det finns en poäng också i att du inte bara står och är en schablonmässig »körkvinna« i bakgrunden. Att du är med aktivt och kör nästan duett med Oskar.
– Det är Oskars jävla storsinthet som är helt otrolig. Han har en exceptionell talang för att låta folk vara sig själva inom ramen för hans musik. Han är så öppen för förslag och han vill bli bättre. Han är helt fantastisk. Inför Gröna Lund-spelningen sa han bara »Gör vad du vill«. Han gör det för att han älskar musik. Det är helt fantastiskt.

Har ni pratat något om att jobba tillsammans, utöver livebiten?
– Han har varit med i studion också. Det kommer säkert bli så att han är med och skriver och producerar en eller två låtar.

Hur arbetar du i studion?
– Roten i allting är jag och Magnus (Lidehäll). Det är väldigt få låtar som har skapats på ett annat sätt annat än med oss två. Vincent och Salem är alltid i studion och alla hjälper till och kommer med synpunkter. Jag och Magnus har en lite flummig relation där vi jobbar bäst när vi inte är tillsammans. Han skickar ett beat, jag sitter hemma och skickar en ljudmemo. Så stoppar han in den, klipper lite i sången och skickar tillbaka med en melodi som jag ska prova. Det blir rätt många sådana turer. Sedan möts vi i studion och jobbar vidare. Det blir någon clash där båda är lika insnöade på vardera grej, text och musik, och jag tror det är därför det blir bra.

Ni krockar och så försvinner allt det onödiga i krocken?
– Ja, lite så! Vi är båda rätt så ignoranta på det sättet och därför tror jag det blir bra. Det finns omkring femtio versioner av »Younger«, jag kan inte ens förklara hur många olika körer vi testat.

Är det alltid främst sång som du har sysslat med?
– Ja. Det är det som är viktigast för mig att vara bra på. Sång är nummer ett och textförfattande kommer sedan. Jag gillar det instrument som sång är och jag gillar att analysera olika röster och hur folk sjunger.

Vad lyssnar du på själv och inspireras av just nu?
– Jag lyssnar alltid på Beyoncé. Framförallt för att nya skivan kom nyss. Jag kommer säkert lyssna på den non-stop i ett halvår och sedan inte lyssna alls på tre år utan bara kolla hennes livegrejer för jag tycker det är så intressant.

Vad är det som är så intressant?
– Hon är perfektion. Jag orkar liksom inte kolla på Michael Jacksons gamla grejer, men jag älskar folk som är perfekta live på det där sättet. Hon är så otrolig på det hon gör och stenfokuserad.

Ja, det är dagens Michael Jackson på det sättet.
– Ja, hennes scenproduktioner är helt sjuka. Jag har lyssnat på Beyoncé sen jag var tolv år och jag kan inte riktigt förklara varför jag lyssnar på henne. Jag bara köper alla DVD:er, jag lyssnar på alla skivor, jag kan alla texter. Bara per automatik. Det är en del av mitt liv.

Som med alla andra världshändelser måste jag fråga: Var befann du dig när Beyoncé släppte sin nya skiva?
– (skratt) Jag låg och sov i en stuga i Åre där vi just hade haft en spelning med Oskar. Jag hade sex missade samtal från min bästa kompis och undrade om någon hade dött. Så fick jag ett sms med texten »BEYONCÉ!!!!!«. Det var fan det fetaste ever, jag förstod ingenting. Och så snöade jag in mig. Jag har inte riktigt hunnit smälta alla texter, det är så mycket intryck. Det är mycket text, många bra svar på frågor som folk har haft, många väldigt ointressanta låtar också – alltså som vanligt. Men också lite personligare och råare vilket jag är tacksam för.

Har du sett alla videor? Jag har inte gjort det än.
– Ja, men det är nog en bra idé att du hinner bygga upp en relation till låtarna innan. Jag tycker att videorna är en intelligent idé – att bygga upp en hel värld till varje låt så man verkligen kan investera i skivan. Det är kul att just hon gör det. Hon hade kunnat göra precis som tidigare för att det har funkat men det gjorde hon inte. Det är häftigt.

Ja, hon leder vägen.
– Verkligen. Annars lyssnar jag väldigt mycket på rap, jag har alltid älskat Mos Def. Sedan blir det lite Mumford & Sons och Fleet Foxes. Jag försöker lära mig lyssna på det. Det är en av grejerna som är så feta med Magnus för han öppnade mitt huvud och bankade in att jag skulle lyssna på annat än soul. Så jag har fått lära mig att ta inspiration från andra håll, som Kate Bush eller Sigur Rós. Att försöka lyssna lika mycket på det som det jag redan lyssnar på.

Har det känts naturligt att ta till sig?
– Nej, jag har fått öva tills jag har fattat grejen. Nu börjar jag fatta det. Tidigare har jag varit insnöad på soul, på riffs och runs och så vidare. Så ska jag gå ifrån det till att lyssna på någon diffus Kate Bush-låt. Där tilltalar inte rösten mig, så jag måste verkligen välja att fokusera på melodier eller produktion eller texter. Det är rätt ansträngande. Annars älskar jag dancehall. Jag lyssnar på mycket svensk musik nuförtiden också, Veronica Maggio och Oskar till exempel. Och svensk hiphop är lite av min hobby, jag älskar svensk hiphop!

Det tål att sägas igen: 2013 har varit ett grymt år för svensk hiphop.
– Jag veeet! Det har kommit så många bra album. Och Jaqe, jag älskar Jaqe. Jag tycker han är så jävla ball. Han kan få allt att rimma, få allt att låta häftigt. Och den här »Knäpper mina fingrar«-låten med Linda Pira, jag har tjatat om att få vara med i musikvideon (skratt). Ja, det finns så mycket grym svensk hiphop.

Men du, »Younger« är asbra. Tack för den.
– Hehe, tack själv.

Den är verkligen stark. För mig handlar den ganska mycket om att skapa andningshål när man har ångest och att sätta perspektiv på saker. Lite som den nya Beyoncé & Drake-låten »Mine«. Den som går »Stop making a big deal out of the little things…«
– »…’cause I got big deals, and I got little things«, exakt! Jag har verkligen tänkt på att jag gillar den låten. Det är exakt så. Jag har skärmat av mig och inte pratat med så mycket folk om »Younger« för jag har hört låten i två år. Men det enda som gör att jag får en nytändning på den är att höra folk förklara vilka delar som talar till dem. För i den låten predikar jag ju till mig själv. Det låter lite som att jag har lösningen på allting men det är verkligen bara att jag försöker förklara för mig själv vad som är viktigt.

Ja, och du har lite av en predikande ton i den nästan. I det där mörka registret liksom, när du sjunger »You ain’t getting any…«. Ungefär som »hörru du, skärp dig nu!«
– Jaa! Men det är lite så. Den handlar dels om det där, »Hörru släpp det där«. Men också om att »Släpp inte alls det här«. Den handlar om att prioritera. Och det är många rader som jag inte riktigt vet vad jag menar med heller. Som »There’s a conclusion to my illusion«. Det är lite som att folk, när man väl har gjort den där prioriteringen, kan tycka att man har prioriterat fel. Men då säger jag: jag vet vad målet är. Det kanske verkar konstigt men jag har ögonen på målet och jag kommer att ta mig dit. Punkt slut.