Searching for Sugar Man: Historien som kom ut i ljuset

Historien om Sixto Rodriguez, folksångaren från Detroit som i början av 70-talet förutses bli lika stor som Bob Dylan, men som försvinner och under sin bortavaro blir stjärna i Sydafrika, är en hisnande berättelse. När tv-journalisten Malik Bendjelloul stöter på den första gången, på en reportageresa i just Sydafrika, tycker han att det låter som en saga. Det som från början är tänkt att bli ett inslag i SVT:s kulturprogram Kobra utvecklas till ”Searching for Sugar Man”.

Filmen är en nästan lika oväntad framgångshistoria som Rodriguez karriär. Med små resurser och enkla medel berättar Malik Bendjelloul om hur de två sydafrikanerna, Stephen ”Sugar” Segerman och Craig Bartholomew Strydom, undersöker ryktet om att Rodriguez är död, får reda på att det inte stämmer och slutligen hittar honom i Detroit. Hur de får honom att komma till Sydafrika och göra comeback inför tusentals fans. Och hur Rodriguez, nästan 30 år efter att han avslutat sin karriär, får uppleva ett idolskap han varit helt ovetande om.

Fotot är vackert, berättandet är genomarbetat och sökandet efter Rodriguez återges med en spänning som skulle platsa i en välgjord deckare. Så har filmen också fått priser på välrenommerade festivaler som Sundance och Tribeca Film Festival under året.

Men ”Searching for Sugar Man” är också historien om en enkel och hemlighetsfull person. En man vars liv präglats av hårt slit och enkla förhållanden, men också en stark dragning till att skriva låtar och spela gitarr. Viljan att genom musiken försöka visa att det går att komma någonstans även om förutsättningarna inte är de bästa.

Till slut blir hans historia uppmärksammad.

Jag ringer upp Malik Bendjelloul och ber honom berätta mer om arbetet bakom filmen.

Vad tror du drev Stephen ”Sugar” Segerman och Craig Bartholomew Strydom i deras sökande efter Rodriguez?
– Att det var en artist som var lika känd som Jimi Hendrix (i Sydafrika, reds. anm.) och lika död som honom. Det fanns olika historier om hur han dog, det funkade inte. Man kan bara dö en gång och på ett sätt. Hur dog Rodriguez? Det var det som fick dem att börja leta.

Hur ville du förmedla historien i filmen?
– Vi ville berätta den ur det sydafrikanska perspektivet, att följa de här människorna som letade efter en död man. Och skildra hur de faktiskt hittade honom. Rodriguez hade jobbat som rivningsgubbe i hela sitt liv i stor fattigdom i Detroit, och kände inte till att han samtidigt var större än Rolling Stones i Sydafrika. Den berättelsen utifrån det sydafrikanska perspektivet, att det var ett fullständigt mysterium som måste lösas, tyckte jag var en otroligt spännande historia.

De personer som medverkar i filmen, som skivproducenterna som jobbat med Rodriguez, pratar om honom som en mystisk person med speciell dragningskraft. Märkte du det när ni träffade honom?
– Han var väldigt hemlighetsfull, han var extremt svårintervjuad. I början var det ett problem, man vill alltid ha svar och folk som fläker ut sina hjärtan. Men det blev en väldigt fin karaktär i filmen, den här hemlighetsfulla mannen som inte avslöjade så mycket. Det är vackert tycker jag.

Och det präglade filmen också?
– Ja, absolut.

Varför är han hemlighetsfull tror du?
– Jag vet inte, han har alltid varit det. Han brukade uppträda med ryggen mot publiken i början av sin karriär. Han har alltid solglasögon på sig, är alltid svartklädd och har en svart hatt. Nu börjar han dock bli lite mer synlig.

Hade du lyssnat på honom innan du stötte på historien?
– Nej. Först historien, sen musiken.

Hur blev ditt förhållande till honom i samband med filmen?
– I början var det väldigt svårt. Han uttryckte väldigt tydligt att han inte är någon filmstjärna och att jag inte kommer att få honom att göra massa grejer framför kameran. Efter ett tag blev det lättare och lättare, och vi kom närmare varandra. Vi filmade i fyra år. Under den sista inspelningen var han otroligt annorlunda, mycket mer lätt. När kameran var på var han nervös, men han ville verkligen göra filmen. Att den skulle bli klar, eftersom vi hållit på så länge.

– Någonstans ville han verkligen att hans historia skulle berättas.

Verkade han stolt över sina två skivor, ”Cold fact” (1970) och ”Coming from reality” (1971)? Att han hade skapat något?
– Ja, det tror jag. Producenterna sade åt honom att han var bättre än Dylan, och de hade jobbat med artister i Dylans storleksordning. Som Marvin Gaye, Stevie Wonder och The Temptations. De visste vad de pratade om. Han kunde inte försörja sig som musiker, så han jobbade som rivningsarbetare. Men han slutade aldrig spela, han satt alltid hemma och spelade gitarr under alla år så han var väldigt duktig. Han gick omkring med en gitarr på ryggen som han aldrig spelade på för det var ingen som frågade honom.

Hans jobbarkompisar i Detroit säger i filmen att han tog sitt arbete väldigt seriöst. Slog det er också?
– Ja, han hade någon sorts idé om att livet får det värde som man själv tillskriver det. Man kan förhöja vardagen om man bara ser den ur rätt perspektiv. Han hade en annan möjlighet att uppleva livet på ett förhöjt sätt. Han tar saker på allvar.

En journalist i filmen som intervjuat Rodriguez berättar hur svårpratad han kunde vara. Han hade till exempel frågat honom vad han tyckte om att han hade haft en stjärnkarriär utan att veta om det, och inte fått någon respons alls. Var ni med om det också?
– Ja, han pratar inte gärna om sådant. Han är väldigt tacksam och glad över det som har hänt, men det är inte direkt så att han fläker ut sitt hjärta om det.

Har det något med hans arbetarbakgrund att göra?
– Jag vet inte, han har ju läst filosofi. Han har en universitetsexamen i filosofi. Det kanske har något med det att göra.

Det här var tänkt att bli ett inslag i Kobra från början. Hur kändes det att det utvecklades till ett sådant stort projekt?
– Det var spännande men också läskigt. När jag jobbade på Kobra innan var jag en vanlig anställd med månadslön. Nu jobbade jag under fyra år utan att få en krona. Samtidigt var jag väldigt kär i projektet. Så man kom ganska långt på det, på att fortsätta.

Fick ni filmstöd?
– Ja, vi fick filmstöd som räckte till resor och fotografen fick lön, men det fanns inte så mycket kvar efter det. Det är oftast så att den som gör filmen använder alla pengar som ges till produktionen. Så jag levde på vatten och bröd under denna tid kan man säga.

Du sa att du blev kär i projektet, vad var det som du föll för?
– Det var att historien var som en äkta saga, det var så enorma proportioner. En man som har det hårdaste liv man kan leva. En grovarbetare på timlön i en av USAs fattigaste städer, miljön var som en ruinstad. En helt otrolig plats. Och parallellt med det, utan att han vet om det, är han på andra sidan jorden en av tidernas mest berömda artist. Att jämföra de två bilderna. Och också att han faktiskt fick se det med egna ögon, han kom dit. Det var som ”The Truman show.”

Arbetade ni medvetet med sagoformatet vad gäller bildspråket? Att ni ville få det att likna en saga?
– Absolut. Jag och fotografen pratade mycket om att vi ville ha en förhöjd känsla, att försöka maxa bildspråket så mycket man kunde med våra enkla medel. Vi hade inga resurser. Men att man ändå försökte göra så mycket man bara kan av möjligheterna. Med animationer och sagolika element som det finns en del av.

När ni kom till Detroit, du sa att det var som en ruinstad. Vad tänkte ni när ni kom dit?
– Vi blev chockade. Man kan gå på en gata och varannat hus är en fullt fungerade villa med en bil utanför och varannat hus är en nedbrunnen ruin där dörrarna är trasiga och fönstren sönderslagna. Det är en mycket märklig plats.

Och Rodriguez bodde i ett av de vanliga husen?
– Ja, fast det var ett mycket enkelt hus. Han köpte huset för 50 dollar 1970, och han bor kvar där än i dag.

Vad tänkte han om det, att det var så enkla förhållanden?
– Han funderade nog inte på att flytta, han har bott där i 42 år. Har man bott där så länge och är 70 år gammal så tänker man nog inte på att flytta bara för att känna på något nytt. Han bor där liksom.

Hur var stämningen i staden och när ni träffade hans arbetskollegor? Det känns som att alla har lite samma bakgrund som Rodriguez.
– Ja, precis. Det är en speciell stad och speciella karaktärer som man träffar på Detroits gator. De är rätt tuffa och har levt hårda liv, man ser det i deras ansikten. Samtidigt har de en otroligt poetisk sida. Jag blev väldigt imponerad av hur folk beskrev sin stad och hur de pratade om Rodriguez. Det skapade en filmisk känsla, den här spökstaden som Detroit känns som.

Var de som en del av spökstaden?
– Ja, de berättade hur Rodriguez gick runt på nätterna vid de mest ödsliga platserna där man bara inte går. Detroit är en sådan stad där ingen går, det är ju något av bilens huvudstad, det finns knappt fungerande trottoarer. Och han (Rodriguez) gick överallt,  och alltid med en gitarr på ryggen. Alla undrade vad han gjorde och vart han var på väg? Den historien hörde vi om och om igen. Alla visste vem han var för att han alltid gick omkring.

Berättade han varför han alltid var ute och gick med gitarren?
– Jag frågade honom en gång och han svarade något med, ”a busy mouse doesn’t worry”. Han måste ha något att göra, vara upptagen med saker. Att gå är bra för huvudet. Han kanske inte riktigt gjorde det han ville i sitt liv, och för att lugna sina nerver… Varför tar man en promenad egentligen? Man får ett lugn av det kanske.

Ett mästerligt detektivarbete låg bakom att Rodriguez hittades. Var det något liknande ni gjorde när ni letade upp personerna kring honom och de som arbetat med honom?
– Ja, det var ett arbete att få tag på alla. Men alla kom verkligen ihåg det, man tänkte att producenterna inte skulle komma ihåg det. Att de hade gjort mycket mer berömda saker än Rodriguez som var ett fiasko. Det brukar man kanske inte lägga på minnet. Men alla minns det som om det var igår, att det var den största talangen de någonsin jobbat med. Och det största mysteriet att han inte blev större.

Den fråga som kvarstår efter filmen är var pengarna från skivförsäljningen i Sydafrika tagit vägen. Vet du det?
– Det är det ingen som vet. Det är ganska många bolag inblandade och ganska komplicerat, det skulle krävas en jurist som grävde tag i det för att få fram sanningen.

Tror du att någon har skott sig på Rodriguez?
– Ja, det har säkert någon gjort, vem vet jag inte. Men inte nog med att han inte fick några pengar, han fick inte ens reda på det. Det är ett extremt fall.

Du har fått fina reaktioner på filmen, jag läste någonstans att du hade fått ett mail från Bob Dylan.
– Ja, han gillade den. Han såg den i våras, i mars, det var kul. Jag trodde han skulle vara en grumpy gubbe som inte skulle tycka om den.

Hur kändes det när du fick mailet?
– Det var lite som att cirkeln hade slutits. Rodriguez jämfördes ju med Bob Dylan när han kom, att han påminde om honom. Att Dylan faktiskt hade hört honom och tyckte om honom känns fulländat.

Det är en saga och en berättelse om en artist som försvinner. Vad tror du det är som lockar med den här typen av historier?
– Det är väl mysteriet som finns i alla deckare, att försöka lösa ett mysterium. Det är en lockande tanke som finns hos alla, oavsett om man är journalist eller inte. Det är en tydlig dramaturgi i det, att man hittar ledtrådar, lägger ihop ett plus ett och lägger pussel. Och så till slut så hittar man svaret.