Romain Gavras

Romain Gavras video till Justice monumentala ”Stress” var en av de viktigaste visuella händelserna under 00-talet. Den var inte bara ett glasklart exempel på hur film och rockmusik kan föda viktiga diskussioner. Den satte också fingret på den infekterade frågan om situationen i Paris fattiga förorter, och fick nya grupper att uppmärksamma problemet.

När musikvideon till “Stress” laddades upp på Youtube 1 maj 2008 möttes den av upprörda reaktioner. Videon följer ett gäng ungdomar på deras färd genom Paris, från det slitna förortsprogrammet till Montmartres turiststråk, där de vandaliserar och misshandlar allt och alla i deras väg, och ansågs vara utstuderat våldsam och sakna analys. Ett flertal franska tv-kanaler vägrade att visa den. Debatten om videon handlade mest om huruvida gruppen Justice var rasister, vassa samhällskritiker, eller om filmen bara var en kupp gjord av cyniska pr-människor.

Romain Gavras, son till en annan filmregissör – den grekiske Costa-Gavras – grundade redan 1995 det kreativa produktionskollektivet Kourtrajmé (fransk slang för “kortfilm”) tillsammans med sin vän Kim Chapiron. Båda hade inspirerats av regissören Mathieu Kassovitz och dennes uppmärksammade film ”La Haine” som kom samma år och som skildrade den våldsamma vardagen i Paris förorter. Tillsammans producerade kollektivet främst kortfilmer men också dokumentärer och musikvideor fram till 2005.

– Nu gör vi alla projekt på eget håll. Vi hjälper dock varandra hela tiden. Till ”Vår dag skall komma” skrev jag manuset ihop med min kompis Karim Boukercha, Kim gjorde fotot och Ladj (Ladj Ly, som gjorde dokumentären ”365 jours à Clichy-Montfermeil”, reds anm.) dyker upp i en roll i filmen. De flesta jag jobbar med är unga precis som jag, så vi hjälper varandra i vårt skapande, men vi jobbar inte under namnet Kourtrajmé längre. Det var egentligen någonting vi gjorde när vi var unga och dumma, säger Romain Gavras.

Dumma?
– Ja, vi gjorde väldigt fåniga filmer. Men det är bra att våga vara dum när du försöker åstadkomma något kreativt.

2007 gjorde Ladj Ly, ”365 jours à Clichy-Montfermeil”. Den är filmad inifrån upploppen i Paris förorter 2005, samma upplopp som skulle komma att bli de våldsammaste i Parisområdet sedan 1968.

Men nu var det inte studenter som protesterade utan förorternas invånare, ungdomar vars föräldrar immigrerat från Frankrikes gamla kolonier, och som dåvarande inrikesminister Nicolas Sarkozy kallade för “slödder”. Två år senare valdes Nicolas Sarkozy till Frankrikes president.

– Ladj är uppväxt i Clichy Montfermeil och tillhör en av de stora familjerna som bor där. Därför kunde han göra en dokumentär inifrån det som hände. Det är även samma förortsområde som gänget i ”Stress” kommer ut från i början av videon, berättar Romain Gavras.

När Kourtrajmé var som störst omfattade det 135 kreatörer främst inom film men även musik, konst och journalistik. Medlemmarna arbetar fortfarande i samma anda, med sin kritik av samhället och den styrande makten, den franska identiteten och nationalismen – allt med en dos absurd situationskomik.

Tidigare i år var Romain Gavras ännu en gång på tapeten. Videon till M.I.A.:s ”Born Free”, ledde till ny bojkott och censur. Den här gången gick Youtube in och tog bort filmen bara några timmar efter att den hade laddats upp. Konkurrenten Vimeo valde att visa den, och filmen sågs av 2 miljoner människor bara under den första veckan.

Per Sinding-Larsen skrev på sin blogg PSL den 26 april 2010: “För alla de som trott att popmusik inte betyder något längre. Att den inte längre berör eller försöker ifrågasätta. Eller att rockvideon inte längre spelar någon roll. Oavsett hur man väljer att se den… så skakar den om.”

Uppenbarligen är det inte bara våldsscenerna i Romain Gavras filmer som upprör. Frågan om moral ställs också på sin spets. Om det våld som vi ser här är menlöst eller onödigt, finns det då någonting som kan kallas nödvändigt våld? Och vem bestämmer i så fall var den gränsen går?

För att utmana vårt ställningstagande finns det en rad detaljer i filmerna som ger oss en otäck aning om att vi själva är med och deltar i övergreppen. Ungdomarna i ”Stress” slår och spottar i slutet på sin efterhängsna kameraman och i ”Born Free” ligger vi och ser delar av avrättningsscenen gömda i en bil medan granatsplitter regnar mot linsen.
Kanske är det för att påminna oss om att det vi ser lika gärna kan inträffa på riktigt. Det faktum att det sitter ett trendigt Justice-kors på ligistjackorna i ”Stress” skruvar till vi-och-dom-perspektivet – den unga våldsmannen med Maghreb-ursprung bär plötsligt samma jacka som den vita medelklassens elektrokids. När vi ser ansiktena på förbrytarna tvingas vi att identifiera oss med dem.

I september hade Romain Gavras första långfilm “Vår dag skall komma” (”Notre jour viendra”), premiär på franska biografer. Filmen var färdiginspelad precis innan ”Born Free” gjordes, och det var från den som delar av inspirationen till musikvideon hämtades.
Filmen, som tävlar om Bronshästen på årets Stockholms filmfestival, handlar om en desillusionerad psykiater som tillsammans med en kuvad och frustrerad tonårskille, ger sig ut på en roadtrip genom norra Frankrike, mot en plats där de kan bli accepterade. Den innehåller samma våldsinslag som i de tidigare musikvideorna (även om Romain Gavras inte håller med om det: “It’s quite smooth, actually”).

Men det är också en film om vänskap och identitetssökande. Det faktum att huvudpersonerna är rödhåriga är bara en version av samma utanförskap som får förortens depraverade gäng att slå sönder allt de kommer åt och ungdomarna i ”Born Free” att gå mot en säker död.

När jag såg ett klipp från Ladj Lys film ”365 jour à Clichy Montfermeil” blev jag mer chockad av våldet i den än det som visas i dina filmer, för att det var på riktigt. Samtidigt har du blivit väldigt kritiserad för det våld som du iscensätter i dina filmer. Behöver vi den typen av fiktivt våld för att upptäcka det som finns runt omkring oss?
– För det första tror jag inte att vi behöver få ut någonting av konsten, så som du till exempel behöver mat för att du inte ska svälta. Om konst ska användas i ett syfte är det inte konst. Gör du en film som ska fungera som en pekpinne för vad andra ska tänka, då är det inte konst. Så nej, filmens våld behöver inte syfta till något eller berätta för människor vad de ska tycka.

– För det andra finns det en skillnad mellan Ladjs film, som visar verklighetens våld, och ”Stress” som var mer av ett konstprojekt. Det är konstigt att människor blir så upprörda när de ser ”Stress”, när allt de behöver göra är att titta ut genom fönstret för att upptäcka att våldet finns där, överallt. Vi reagerar inte längre när vi ser verkligt våld, men vi blir upprörda av det våld som är iscensatt.

Jag upplever det mer som en iscensättning av det våldsamma klimat som återfinns i verkliga konflikter?
– Jag tror inte att något våld saknar grund. Det uppstår alltid ur något, men på ett visst stadium blir våldet blint. ”Stress” visar sådant våld, där du bara attackerar allt du ser. Om du tittar på ”Stress” ser du att därifrån de här människorna kommer handlar det om ett nihilistiskt våld. De är de nya punkarna, du vet.

Men om de är moderna punkare, borde de inte tro på något?
– Nej, det handlar bara om ilska. Ilska som uppstår i… jag menar, de har all rätt att vara förbannade, men ”Stress” hade inget politiskt budskap, den visade bara slumpmässigt raseri och våld. Vilket är intressant…

Jo.
–… För det är så typiskt för tiden som vi lever i. Det finns inget gott och ont, rätt eller fel, ingen stark vänster eller höger-politik. Idag, när folk blir förbannade, är det bara ett blint raseri. Speciellt i Frankrike.

Okej. Berätta hur du gör dina musikvideor.
– Jag gör bara en musikvideo om jag verkligen gillar en låt eller om jag känner artisterna väl. Då litar de på mig och vi behöver inte gå genom skivbolagens långsamma arbetsprocesser. Ofta har jag en idé och så diskuterar vi den tillsammans. Jag gör inte så mycket musikvideor, bara om jag verkligen tror att det kan bli bra. Jag ger så mycket av mig själv i filmerna så jag måste vara helt säker på idén och på min relation med artisten. I fallet med ”Born Free” hade jag tidigare nämnt arbetet med min kommande film för Maya, och hon hade berättat för mig om vad som hänt på Sri Lanka. Efter att jag hade spelat in ”Vår dag skall komma” åkte jag direkt till USA och gjorde ”Born Free”. Det kändes viktigt att vi gjorde den just i USA, för det var precis efter finanskrisen och de behövde jobb.

Och när den censurerades, vad tänkte du då?
– För 30 år sedan kunde censur fungera i en diktatur. Om något censureras idag är det gratis reklam. Det är ju väldigt dumt – om de verkligen ville censurera något skulle de inte nämna det alls. Nu fick ”Born Free” bara mer uppmärksamhet. Så det var okej med censuren – det är ju ändå inte bara Youtube som distribuerar film idag, det finns en massa plattformar som Dailymotion och Vimeo. Folk letar bara upp en censurerad film någon annanstans.

– Det märkliga är att de censurerade det här, ett iscensatt klipp, när det finns så mycket värre saker att se på nätet, ocensurerat. Jag är helt emot censur över huvud taget, det är bara idiotiskt, inte ens det värsta borde censureras, det ger det bara mer uppmärksamhet.

I Sverige tror jag att det som censureras innehåller “onödigt våld”…
– Jag tror det som upprörde folk med ”Born Free” och ”Stress”, vilket är de videor som uppmärksammats mest, är det faktum att jag inte moraliserar kring våldet jag skildrar. Jag säger inte vad som är gott och ont, vad människor ska tänka. Det är det, snarare än våldet, som irriterar. Du som publik måste skapa din egen bild av vad du ser, det är inte jag som regissör som säger det till dig. Idag finns det ett moraliskt budskap i allt, och därför frågar sig alla hela tiden vad jag försöker säga med mina filmer. Det är inte det viktiga, jag vill istället att publiken ska vara med och delta i filmen och tänka efter själva vad det är de ser.

Efter att ”Born Free” censurerats på Youtube skapade det snabbt en debatt i Sverige. Det var mycket positiva kommentarer, till exempel menade en välkänd svensk musikjournalist att den gjorde musikvideon angelägen.
– Det är roligt att höra, för det där beror på vilken del av världen vi talar om. I Frankrike har jag en massa problem med pressen, de gillar inte mig här. Min pappa var regissör, jag är fransman och därför ska alla här ha en dömande åsikt om det jag gör. När ”Stress” kom sa vänstertidningarna “han är fascist!” medan högertidningarna sa “han är anarkist!”. Men det är kul att vara illa omtyckt av alla. När alla i ditt land hatar dig, det är då det börjar bli intressant.

– Sen hände samma sak med ”Born Free”, men den här gången i USA. Det mesta som skrevs om den där var dålig kritik, men den togs emot bättre i Europa, i England och Skandinavien, vilket känns bra.

Debatten kring ”Born Free” fick mig att fundera över framtiden för musikvideon. MTV är knappast någon stark kanal för den sortens populärkultur idag, som den var för tio-tjugo år sedan. Vad tror du kommer hända med musikvideon i framtiden? 
– Jag vet inte. Jag var otroligt fascinerad av musikvideor när jag var yngre och av Spike Jonze och sådana fantastiska regissörer. Nu har jag en massa kompisar som jobbar mycket med att göra musikvideor till artister och gör väldigt bra, kreativa grejer som går direkt ut på Youtube. Det finns en helt annan tillgång av musikvideor idag när det främst handlar om att distribuera dem på internet, det visas i princip ingenting på tv längre. Men det tror jag inte betyder någonting i sig – så länge som det finns begåvade regissörer och bra musik så kommer det att finnas bra musikvideor. Enda skillnaden handlar om budgeten, den är mindre idag. Budgeten för ”Born Free” var väldigt liten, även om den verkar stor för att vi använder oss av explosioner och specialeffekter, men det gjorde vi i efterhand. Det är svårare att skapa något kvalitativt, men samtidigt innebär en mindre budget en större frihet i arbetet.

Om vi går tillbaka till politik igen – när jag förberedde den här intervjun och tittade på det som du och dina vänner har jobbat med i Frankrike, så funderade jag över ert politiska klimat och det i Sverige. Här har ett främlingsfientligt parti fått mandat i riksdagen och… 
– Ja, jag vet, de har blivit starkare…

… Det är en märklig och skrämmande situation. Samtidigt var det nyligen en debatt om att Frankrikes regering hade utvisat romer som uppehållit sig landet. Hur ser du på det politiska klimatet i Europa och Frankrike? Frågan om identitet och nation är ju ett viktigt tema i dina filmer.
– Det finns ett nytt talesätt här i Frankrike, som lyder “älska det eller stick!” (“Aimez-la ou quittez-la!”. Ett slagord som först myntades av Le Pen och Front National men som nu också har tagits upp av Nicolas Sarkozy i parlamentet och som man kan se sprejat på husväggar i Frankrike, skribentens anm).

– För mig som är hälften grek och hälften fransman är det svårt att känna mig riktigt fransk, och det blir inte lättare med regeringens politik. När du ser presidenten utvisa romer känner du så mycket ilska gentemot ditt hemland. Frankrike har verkligen gått igenom dåliga tider vad gäller politik, men folk protesterar ändå, och det är hoppfullt. När människor gör uppror betyder det att de fortfarande vill och kan slå tillbaka. Mina huvudpersoner i ”Vår dag skall komma” försöker lämna Frankrike just för att de inte älskar det, problemet är att de inte har någon annanstans att ta vägen.

– Vad gäller Grekland, mitt andra ursprungsland, så läste jag i tidningen att en grekisk anarkist har försökt skicka en brevbomb till Sarkozy. Vem vet, om vi har tur så kanske han lyckas en dag.

Tror du att Sarkozy blir omvald som president i valet om två år?
– Jag vet inte. I slutändan så är hans parti och de som ska föreställa vänstern ungefär detsamma. De ena är usla, och de andra är bara dåliga. Jag känner inte särskilt mycket hopp inför politiker.

Vad anser du vore ett bra samhälle?
– Ingen aning, visste jag det skulle jag bli politiker. Men jag är konstnär, regissör. Så länge som det finns utrymme att skapa lite kaos är det i alla fall något.

Romain Gavras på Vimeo.
Mer info om Kourtrajmé.