Rebecca Digby: Murbräcka

Artist och konstnär född 1987. Gör musik under namnet Mole Says Hi som bland annat har släppt sjutumssingeln Lily Lavender »Joy of it« Fusion Confusion i 250 exemplar på skivbolaget Hockey-Rawk. Ritar »snuskiga och surrealistiska bilder, barnboksillustrationer-style«.

Ett handklapp har aldrig låtit så olycksbådande som den som sånär misslyckas med att hålla takten i Mole Says His sång »Ducks«. En klapp för de taktlösa.

Mole Says Hi heter egentligen Rebecca Digby. Hon, en gång ett grovmotoriskt osäkert sladdbarn från Helsingborg, kan tacka operan för hennes motstånd. Under sin uppväxt blev hon medsläpad till konserter med klassisk musik.

Hon hatade det.

– Min verbala förmåga utvecklades till stor del vid sågningar av de föreställningarna i bilen mellan Malmö och Helsingborg. Jag gillade saker som verkade vilja uppmuntra mig till att göra. Operan, däremot, tycktes säga till mig att »du får aldrig vara med«. Inte fan vill man vara med då.

Så hon gjorde det själv istället. I dag är hon musiker och konstnär. I ett av sina konstprojekt spelade Rebecca Digby in åtta personer som led av tinnitus. Med sina egna röster fick de härma ljuden i sina huvuden. Rebecca satte sedan ihop ljuden till en kör och spelade upp dem i åtta högtalare. Ett projekt som var nära kopplat till ordet antimusik.

Så har hon en kärlek just för ordet anti. Hon befinner sig i opposition mot såväl dåtiden som mot de strukturer som bär upp vad ordet »bra« egentligen betyder.

– Oftast är det mansgäng som sätter upp ramarna för vad som är bra, också i undergroundsammanhang. Det har irriterat mig till självförstörelse. Det finns också, eller har funnits i sammanhang där jag har befunnit mig, en tung filt av prestationsångest som hindrar tjejer från att leka och ta upp plats.

Rebecca Digby förhåller sig till de sociala maktstrukturer som finns inom kulturen. Hon talar om grupperingar som anser sig veta vad som är rätt och fel inom konst och musik.

– De utövar en makt över människor som inte ingår i den kulturella eliten. Jag upplever att det är till nackdel för konstens utveckling. Det har påverkat min musiksmak och mina estetiska preferenser. På många sätt utgör det en kärna i vad jag gör idag.

Under lång tid bar hon på en futurist inombords. Hon var direkt emot historien och tyckte att den bestod av skit. Rebecca Digby såg historien som en stor och tung operadonna som kom för att kräva hennes respekt.

– Den var självgod och narcissistisk, på bekostnad av framtiden som lätt kunde hamna i skymundan och till och med bli hånad som en naiv bild i någons huvud. Diffus och opålitlig, kanske till och med provocerande. En arrogant förkastare av sin omgivning. Det var orättvist tyckte jag, när framtiden har en chans som historien redan har sabbat.