Rakt från hjärtat till pennan

Första gången som jag hörde Meron Mangasha var på Ison & Filles album För evigt. På skivans näst sista låt »För evigt – Epilog« pratar han över en vemodig gitarrslinga. Han läser en text om hur det är att leva vid tunnelbanelinjernas ändstationer i Stockholm. Från söderort till västerort. Han berättar om tristess och vilsenhet men också om stolthet och oberoende. Det är en monolog som, liksom hela För evigt, är lika nostalgisk som personlig. Den blickar tillbaka på uppväxten och fångar en stämning av det förgångna. Men den landar i nuet och reflekterar över hur livet hela tiden tar nya vändningar. »Nya problem, nya konversationer«.

Språket är rikt och okonstlat. Merons röst är varm och fokuserad. Den håller uppmärksamheten på spänn. Det är en röst som rymmer många historier.

»För evigt – Epilog« var den första texten som Meron Mangasha fick publicerad. Efter det har han medverkat på Lilla Namos album Tuggare utan gränser. Men framför allt har han släppt två texter i eget namn, »En väpnad konflikt« och »Blått blod«. Det är monologer som är personliga och eftertänksamma i en tid där eftertänksamhet har blivit en bristvara. Mack Beats står för musik och beats och regissören Senay Berhe har gjort två avskalade videor. Videon till »Blått blod« är inspelad längs tunnelbanans blå linje i Stockholm, en sträcka Meron ofta åker till och från sin bostad i Tensta.

Just nu är Meron Mangasha aktuell med HMSV, Hjältar Mot Sin Vilja. En duo som han har tillsammans med rapparen Henok Achido. I HMSV möts Merons röst och Henoks rap och bildar en hiphop-lyrik som är poetisk och laddad. Musiken är långsam och beatsen dämpade. 2013 släppte duon låten »Ett tillfälligt för alltid«. Nyligen kom så Känslor & känsla, en ep som producerats av Up To No Good och som imponerar stort med att vara lika djup som samtida.

Jag ringde upp Meron för att ta reda på mer.

När började du skriva texter?
– Det började när jag var liten och min morsa tvingade mig att föra dagbok, då var jag kanske fem år.

Hur kom det sig att hon tvingade dig att skriva dagbok?
– Hon har alltid tyckt att det har varit viktigt med språk och sådant. Den är ganska kul att läsa såhär i efterhand, jag har fortfarande kvar dagboken.

– Jag kom in på skrivandet efter gymnasiet, när jag skulle komplettera mina betyg. Då hade vi en skrivuppgift på folkhögskolan som jag studerade på. Vi skulle skriva ett talmanus för att läsa upp som skulle vara tio minuter långt. Jag och ingen annan i klassen hade gjort något liknande innan. Jag sade till läraren att jag inte kommer att klara av det. Hon svarade att jag fick skriva om precis vad jag ville. Då blev det en text som heter »Om bänkar kunde tala«.

– Den texten fick Fille i Ison & Fille höra via gemensamma vänner. Sedan ville han ha med texten på skivan som de skulle spela in då, För evigt. Jag hade ingenting med den branschen att göra så det var främmande för mig. Men jag tyckte att det var en kul grej så vi testade att spela in texten i deras studio och korta ned den lite. Den blev sju minuter vilket var för långt. Då frågade de om jag kunde skriva något annat som liknade den texten. Det var okej för mig men jag ville lyssna på deras grejer först. De var väldigt känsliga med sitt material.

– Jag fick höra låtar men de var inte färdiga och de ville inte skicka dem på mail för de var rädda att de skulle läcka. Så gick det några månader och jag hade fortfarande inte skrivit något. En kväll bad jag Fille skicka alla låttitlar och sedan satt jag i min säng på morgonen och skrev Epilogen på För evigt (»För evigt – Epilog«). Det var officiellt den första texten av mig som blev publicerad. Det andra som getts ut av mig, det är totalt under tio texter.

Läste du en linje eller kurs för skrivande på folkhögskolan?
– Nej, jag hade bara turen att ha en skön svenskalärare som pushade mig och som tyckte att jag borde skriva mer. Hon tyckte att jag hade något att berätta och hon hade sett hur jag formulerade mig. Det var därifrån man fick lite självförtroende.

– Hon var extra schysst, jag tror att hon fifflade lite med läroplanen. Det var väldigt mycket skrivövningar, hela klassen fick skriva mer än vad de skulle ha gjort annars.

Har du tänkt att ge ut »Om bänkar kunde tala«?
– Jag har inte kvar den, jag vet inte var den är. För några år sedan var det några bekanta till mig som sade att de hade hört den. De hade fått den skickad till sig på msn, så den verkar finnas därute någonstans. Den påminner ganska mycket om Epilogen, den handlar om uppväxt och sådant.

Du har sagt att du inte vill kalla dig för poet. Är det fortfarande så?
– Jag är lite splittrad till det. Tidigare symboliserade den titeln något väldigt specifikt och klassiskt för mig, att det anspelade på något som var fast inom en viss ram. Nuförtiden bryr jag mig inte så mycket om titeln. Oavsett vad jag kallar mig eller vad jag gör så kommer det ändå att vara jag vid slutet av dagen. Det är mina texter som symboliserar mig, oavsett om jag kallar mig för poet, spoken word-artist eller vad som helst. Jag har aldrig gillat titlar.

– Men jag gillar att det nuförtiden pratas om att många rappare kan ses som poeter eller sångare, eller whatever. Titeln har inte samma klang som det haft förut, i alla fall inte i min värld.

Du sade att du inte hade haft så mycket att göra med hiphop-världen innan du kom i kontakt med Ison & Fille. Hade du lyssnat på hiphop tidigare?
– Ja, fast inte så mycket på svensk hiphop. Jag hade lyssnat lite på Ison & Fille men den svenska hiphop som jag gillade när jag växte upp var Ken Rings två första album. De håller jag fortfarande väldigt högt. Det är delvis en nostalgisk grej, att det är kopplat till mycket minnen från förr. Men det jag lyssnade på var främst amerikansk hiphop, det hade jag lyssnat på i många år.

Men du hade inte försökt dig på att rappa eller skriva rim?
– Nej.

Vad tänkte du när du började samarbeta med Ison & Fille då? Fick du blodad tand?
– Det var skönt för Fille, som jag hade mest kontakt med under den processen, var tydlig med att jag bara skulle göra min grej. De ville att jag skulle snacka in texten som jag gör, att jag inte skulle göra till mig eller ändra något. Och då blev det som en monolog. Det var skönt för det kändes som att jag inte gjorde något teatraliskt eller speciellt med det. Och det blev uppskattat, speciellt bland yngre människor.

Vad har du fått för reaktioner från dem?
– Det kändes som att det var många som tyckte att det var för dem, att de kände igen sig. Medan med Hjältar Mot Sin Vilja kanske det är folk i min ålder som känner igen sig i texterna. Hela »Epilog« var som temat för den plattan, det var nostalgiskt, det handlade om uppväxt och sådant. Så det blev en ganska bra avrundning på den skivan. Det jag gör nu är väldigt mycket i nuet, hur jag känner, det är mycket jag.

Jag har fastnat för flera rader i »Epilogen«. Jag gillar framför allt »tomma glas bidrar till tomma konversationer om tomma livssituationer«. Hur kom du på den?
– Det är efter en låt på albumet, »Sena nätter, tomma glas«. Jag skrev texten efter albumets låtlista, varenda låttitel på skivan finns med i texten. Jag vet inte om det är många som vet om det. Det var en nödlösning som blev väldigt bra.

Du fångar ofta en tidsanda i dina texter samtidigt som du lägger dig på ett personligt plan och beskriver kärlek, relationer och vardagssituationer. Har du det upplägget i bakhuvudet när du skriver?
– Jag försöker skriva så öppet som möjligt, men ändå så att det inte bara tilltalar mig själv. Allt jag skriver ska jag kunna stå för. Jag tycker det är ganska billigt när folk som skriver framställer det som att det finns en slags hemlig formel som kan gå hem. Man vet ju vad folk gillar och vad de vill höra. Men det är en större utmaning att skriva direkt från hjärtat och kolla vad som händer.

– Sedan är det absolut ett utlopp som det handlar om, vilket får en att bli väldigt balanserad när man får ut någonting. Det känns skönt att man får med något som man verkligen är stolt över och kan stå för.

Brukar du sätta dig ner och skriva så fort det dyker upp något i ditt huvud, eller hur skriver du?
– Det är lite här och var. Jag skriver aldrig på datorn, bara om jag ska renskriva något. Oftast skriver jag på papper i block. Eller så skriver jag i mobilen, där kan jag skriva ned enstaka rader som fastnat i huvudet och som snurrar runt. Sedan kan jag bygga på det med mer text.

Hur startade HMSV? Kände du Henok sedan innan?
– Ja, vi var vänner sedan tidigare. Det var mycket av en slump. Jag följde med honom till studion när han skulle spela in lite med Up To No Good. De jobbar ju med Lilla Namo också, och när vi var där spelade Namo upp musiken till introt på Tuggare utan gränser där jag sedan var med. Jag kom dit med Henok ytterligare några gånger. Vi hade skämtat lite om det innan att vi skulle göra något tillsammans. När vi hörde beatet till »Ett tillfälligt för alltid« så kollade vi på varandra och bestämde oss för att testa en gång. Det funkade perfekt och det var som en symbios.

Det fanns en kemi där?
– Ja, helt naturligt. Det roliga är att texten till den låten skrev vi separat, jag skrev hemma och han skrev hemma. Sedan när vi träffades och kollade texten tillsammans så märkte vi att vi hade tänkt på samma grejer. Det är talande för projektet i stort, att allt känns väldigt naturligt både vad gäller musiken och skrivandet.

– Nio månader efter det kom hela skivan. Men det var en paus mellan »Ett tillfälligt för alltid« och resten av ep:n. Det var bara tänkt att det skulle bli en låt.

Så ni hade inte tänkt släppa en ep?
– Nej, men när vi märkte att folk gillade »Ett tillfälligt för alltid« fick vi blodad tand. Vi bestämde oss för att köra mer och Alex Peristeris från Up To No Good var också på.

Så under de här nio månaderna skrev ni och gjorde de resterande låtarna på ep:n?
– Ja, men i slutfasen var det mer intensivt. Då var vi i studion i princip varannan dag. Ibland spelade jag in en vers och ibland spelade han in en vers. Det var najs för det satte lite press på oss båda när vi gick in i sångbåset. En gång när de spelade upp Henoks text från titelspåret, »Känslor & känsla«, så tänkte jag »shit, nu måste jag göra bra ifrån mig för han satte den verkligen«. Han kände samma sak när han hörde mig på introt. Så vi pushade varandra på ett väldigt positivt sätt.

– Rent textmässigt är den här ep:n väldigt bra i mitt tycke. Vi ställde mycket frågor till varandra under inspelningen, som »vad menade du i den här textraden?«. Jag tror att det är en del grejer som har flugit folk över huvudet. Men det är bara najs, att man vet att man är kapabel att göra något bra men att det bara är för en själv.

– Hela den här grejen är direkt från hjärtat. Det sade Henok också, att det var rätt tid för oss att göra den här skivan. Det var lite av terapi. Det är väldigt ärligt. Även om man inte vet exakt vad allt handlar om tror jag att folk kan relatera till det över lag.

Musiken och texterna speglar varandra bra, det är ganska mörkt och dämpat rakt igenom. Hur kom det sig att det blev så?
– Det var den känslan vi hade. Vi visste direkt vilken slags musik och stämning vi ville ha av de spår som de (Up To No Good) spelade upp för oss. Musiken och texterna går hand i hand. Det handlar om det tempomässiga också, mitt pratande kanske inte skulle passa på vissa spår. Det blir lite begränsat, även om jag fick köra över vissa trumpartier vilket var najs. Det var inte bara en gitarrslinga som jag pratade över, jag kunde variera mig lite. Det var kul, man lärde sig mycket av det.

Du var inne på att det var lite terapi att spela in ep:n. Hade det mörka något att göra med att det var personliga texter?
– Just den grejen kan jag kan bara tala för mig själv. Jag tror inte att någon av oss mådde dåligt, det var snarare tvärtom. Vi hade en nått en punkt där vi kunde få ut det här på ett bra sätt. Jag tror att det hade märkts om det var två killar som mådde dåligt i texterna. Det här var mer som, »vi har gått igenom det här och det här, och det är såhär vi känner«. Den sista låten är verkligen hoppfull, det är den glada låten. Det är som ett avstamp.

Det är ganska skönt att höra det. För den här klyschan om att man måste må dåligt för att skriva bra grejer är ganska urvattnad.
– Ja, absolut. Det kanske hjälper vissa i skrivandet att må dåligt. Men om jag hade gjort det hade jag bara snöat in mig på en specifik grej, det hade bara blivit dåligt. Jag tror inte att man har ett öppet sinne när man är nere. När vi spelade in detta så var det öppet och ärligt, vi tog det för vad det var. Vi skrev direkt från hjärtat ner till pennan.

Var kommer namnet Hjältar Mot Sin Vilja ifrån?
– Jag och Henok tog en kaffe någonstans och så såg vi en gammal filmaffisch med det namnet, det är en fars från 1915. Det är två snubbar på affischen och jag kollade på den och sade, »det där är vi, vi kör«. Man kanske konstruerar det nu såhär i efterhand, men det känns som ett passande bandnamn. Speciellt när man lyssnar på titelspåret, »Känslor & känsla«. Det förväntas att man är en hjälte i vissa situationer för vissa personer, men att man inte kan vara det hela tiden. Eller att man oftast inte är det, att man aldrig är felfri.

Vad skulle du säga att låten »Känslor & känsla« handlar om?
– Det är lite av ett familjetema. Jag hade inte hört Henoks vers innan vi spelade in den i studion, och den var väldigt personlig. Han har en rad där han säger att han träffade hans farsa första gången vid hans grav, och det visste jag inte. Det har han inte tagit upp med mig trots att vi är nära vänner.

– Just den texten har vi båda ändrat i precis innan vi spelade in den. Eftersom det handlade om familjen så ville vi inte gå in för mycket på detaljer. Vi ville respektera dem runtomkring oss. Men det blev bra ändå.

Du har släppt två andra texter också, monologen »Blått blod« släpptes 2013. Den är lite av en hyllning till tunnelbanans blå linje i Stockholm. Vad har du för relation till blå linjen?
– Jag är uppväxt i Tensta längs blåa linjen, jag bor kvar där. Jag har hängt mycket i Akalla, Husby och Järvaområdet. Texten handlar om de människor som bor där. Att det råkar vara på blå linjen är för att jag kommer därifrån, och sedan drar man den parallellen till kungen. Men jag har inget emot honom (kungen).

Ja, jag blev förvånad när jag såg videon. Man ser inte kungen i bild först, man hör bara någon som pratar. Men det han säger är ganska träffande ändå, oavsett vad man tycker om kungen.
– Ja, jag hittade det klippet på youtube, det är från tiden när han var prins. Jag bad Senay (Berhe, som står bakom videon, reds. anm) att lägga in den biten i videon. Jag upptäckte det i ett ganska sent skede, när Senay höll på att klippa den. Det är bara med i youtube-versionen av videon. Den hamnade även på vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm men där är klippet inte med.

Jag har läst att texten är inspirerad av ett citat av poeten Artur Lundkvist, stämmer det?
– Ja, jag hade åkt fel på blå linjen och hoppade av i Näckrosen för att åka tillbaka. Då såg jag citatet på golvet på perrongen, som tunnelbanekonst. Det stod Liv som gräs som tydligen är en diktsamling av Artur Lundkvist och jag fastnade för titeln. Det finns en annan dikt i den samlingen som jag inte kommer ihåg namnet på nu, men i den finns en rad som går »De bor högt ovan marken och spottar ner i trädkronor«. Då tänkte jag direkt på höghus och balkonger, och att han hette Artur. Jag tänkte på blått blod och Kung Artur, ett klassiskt kunganamn. Så jag tog den raden till texten i »Blått blod«.

Har du läst något annat av Artur Lundkvist?
– Nej, jag är dålig på att uppdatera mig på klassisk och samtida poesi. Jag har köpt en första diktsamling, den är på engelska. Det är Langston Hughes samlade verk, en amerikansk poet.

– Men annars kan jag snappa upp rader i musik, i samtal med mina vänner eller från något jag sett. Det kan vara som i min öppningsrad i »Känslor & känsla«, »de slogs om spaden i sandlådan«. Då tänkte jag på folk som det hade gått illa för som hade bott i det området. Och i det fallet hade jag sett två små pojkar som bokstavligen slogs om en spade. Vad gäller Artur Lundkvist så var det första gången jag snappade upp något från en poet, jag hade ingen aning om vem han var innan det. Men han bodde i Solna när han levde.

I videon till »Blått blod« är det inga människor med utan bara tomma miljöer som är filmade längs blå linjen. Vad var tanken med det?
– Om vi hade filmat en massa tanter på ett torg eller en mängd ungdomar som sitter på en bänk så skulle det bara tilltala en viss grupp av människor. Men vi tänkte mer att de platser som vi filmade skulle de människor som bor där kunna känna igen sig i. Det är typiska platser där folk hänger eller går förbi varje dag. Vi tänkte att tittaren skulle ha huvudrollen, att ingen skulle lämnas utanför. Fast å andra sidan är det riktat mot en specifik grupp, vilket är de som bor längs den blå linjen och i de områdena.

De som ser videon ska kunna placera sig själva i miljöerna?
– Exakt. När någon frågar något om »Blått blod« så brukar jag säga att de ska titta på videon, för videon och texten hör ihop.

I din första text som du gav ut, »En väpnad konflikt«, säger du: »det kommer inte med åldern, det kommer med misstagen«. Gör du själv mycket misstag?
– Jag har gjort det. Den låten är den enda låt som jag skrivit när jag varit riktigt nere. Man säger att folk blir visare ju äldre de blir, men det handlar om erfarenheter. Det kan vara folk som har levt i en bubbla och som är femtio bast och inte vet någonting. Sedan kan det finnas fjortonåringar som har upplevt och gjort det mesta och fått visdom därigenom. Det är det som den raden anspelar på.

Vi har varit inne på det lite, men vad inspireras du av när du skriver?
– Det är allt från populärkultur till vardagliga situationer till mina vänner och min familj. Man kan höra lite här och där vad jag har fått grejer ifrån och blivit påverkad av, men på det stora hela är det livet. Det är mycket musik också. Nu på senare tid har det blivit mindre hiphop och mer sång, folk som sjunger. Och då kan det handla om den enklaste raden som triggar igång mig att skriva något.

Har du något exempel på en sådan rad?
– Jag gillar Gil Scott-Heron, han är med i en text på skivan också. Annars kan det vara vadsomhelst. Nyligen lyssnade jag på Arctic Monkeys och en låt som heter »505«. Det är en lugn låt som har vissa rader som är väldigt enkla och effektivt skrivna. Men det behöver inte vara en specifik genre, det är mer en känsla. Och det är så jag vill att folk ska känna och höra när de lyssnar på mina grejer också. Jag vill inte tvinga mig på lyssnaren.

Du citerar Evert Taubes »Flickan i Havanna« i »Blått blod«.
– Ja, jag citerar honom eftersom han anses vara en nationalklenod, men jag har inte lyssnat på honom eller läst hans grejer. Jag har hört den visan, »Flickan i Havanna«, förut. Han kunde säga både det ena och det andra, och om han kunde säga vad han vill så kan jag göra det i mina texter också.

Att det ska finnas olika tolkningsvägar?
– Ja, precis. Oavsett hur duktig eller stor någon är så tycker jag inte att något är heligt. Man får tolka fritt.

Kommer ni att uppträda något med Hjältar Mot Sin Vilja?
– Just nu vet jag inte, men det kommer att komma mer. Inom en snart framtid.