På Londons stökiga sida

Det är knappast en överdrift att påstå att brittisk grime aldrig känts så levande som nu. Skepta, JME, Big Zuu, Durrty Goodz, Faze Miyake, Mr Mitch, Stormzy… det går att rabbla namn hur länge som helst på producenter och MC:s som gjort scenen genuint rolig att följa igen. Och gudarna ska veta att det var hög tid.

Efter Dizzee Rascals Boy in da Corner väntade vi andaktigt på att grime skulle erövra hela jäkla världen. Det här var ju bara början. Men på sitt fortfarande så omvälvande debutalbum åstadkom Dizzee Rascal egentligen allt hans kollegor någonsin drömt om, revolutionen kom av sig. Inte ens Dizzee själv lyckades återuppfinna hjulet.

Istället var det dubstep som tog sig hela vägen från östra Londons regnvåta trottoarer till första parkett på de elektroniska dansfestivalerna. Paradoxalt nog finns det också något befriande med att det blev så.

Grime hann aldrig bli urvattnad. Det låter fortfarande så stolt, så genuint brittiskt på allra bästa vis medan dubstep… ja vad är det ens längre? Själv ser jag bara Skrillex rakade pannben och hör någon yra om »drops« så fort jag läser ordet i skrift.

Grime-scenen fick gå tillbaka in i sig själv och formulera om anledningarna till varför det är den viktigaste subkulturen som fötts på de brittiska öarna sedan jungle och drum’n’bass.

Att så många artister dykt upp just här och nu är på många sätt en självuppfyllande profetia. Samtidigt som storbolagens skivkontrakt inte nödvändigtvis är slutmålet för de flesta artister har förskjutningen från knastriga piratradiostationer till etablerade satellitkanaler som Rinse FM, Mode och NTS skapat intresse och stabilitet för grimemusiken.

Men det är inte nödvändigtvis någon av scenens största fixstjärnor som bäst inkarnerar allt det som är grime i dag. För det måste man gå till Last Japan, eller Marco Giuliani som han egentligen heter.

Att kalla 25-åringen för en ny talang vore direkt missvisande. Last Japan har trots allt släppt musik sedan 2010 – en handfull tolvor och förra årets album Ride With Us på egna etiketten Circadian Rhythms. Men precis som sina kollegor har han fått verka någorlunda ostört utanför de mest besatta dansmusikkretsarna under många år.

Men 2015 känts allt mer som Last Japans år. Vare sig det gäller hans allt mer inflytelserika mixar eller fullkomligt knäckande remixer exponerar han all den experimentlusta som genomsyrar grime.

I hans musik går det att gräva fram fragment av alla beståndsdelar som utgör inte bara grime utan hela dagens brittiska danskultur – drum’n’bass, UK garage, 2step och bass. När brittiska The Guardian i en artikel för en tid sedan kallar honom för »a bass encyclopedia« har de helt rätt.

Själv skyr Last Japan genrebeteckningar men ser sig ändå som en del av dagens grimescen.

– Jag antar att jag passar in där någonstans men jag vet inte exakt var. Det är så otroligt mycket som händer inom scenen. Och det är roligt att vara en del av något som tar form för tillfället och som driver på brittisk musiken i en bra riktning. En del av musiken som fanns innan grime börjar också komma tillbaka.

– Det var inte förrän jag läste på högskolan som jag började gå på raves och till slut fastnade för dubstep, drum’n’bass och grime. Jag var inte gammal nog att komma in på klubbar innan dess och jag lyckades aldrig få tag i något falskleg. Det påbörjade en helt ny fas i mitt liv faktiskt. Innan dess var jag mest inne på rockmusik.

När började du intressera dig för elektronisk musik?
– En kompis gav mig Justices album † och jag minns att jag spelade det oavbrutet. Jag tänkte att det skulle vara enklare att skapa elektronisk musik på egen hand istället för att försöka få ihop reptillfällen med ett band. Och det var egentligen därifrån som det utvecklades till att jag släppte musik och började dj:a.

– Helt ärligt försöker jag bara göra musik som jag själv gillar. När man bor i London så utsätts man för så många olika sorters musikstilar att det nästan tvingas på en.

Hur skulle du beskriva Londons klubbscen för tillfället?
– Det är väldigt stökigt, på ett bra sätt. London är den sortens stad där man inte träffar på samma människor vareviga helg. Klubbarna växlar hela tiden mellan många olika dj:s som i sin tur lockar olika sorters publik. På det sättet är scenen väldigt levande. Men å andra sidan stängs väldigt många klubbar för tillfället och det är väldigt tråkigt att se. Så det finns både bra och dåliga saker med London just nu. Dansscenen känns väldigt utbredd för tillfället men vi behöver mer klubbar.

– Om du inte haft turen att ha slagit stort, vilket väldigt få gör, så måste du ha ett vanligt nio-till-fem-jobb. De flesta dj:s i London måste turnera runt om i England. Men det gör samtidigt scenen väldigt konkurrensbetonad.

Det går att se Last Japan som långt mycket mer expansiv och mångfacetterad för att grime ska vara den enda hyllan vi sorterar in honom i.

Musiken rymmer så många uttryck och sparkar vilt omkring sig i alla riktningar för att någon ska kunna bända fast den i marken och genrebestämma vad Last Japan egentligen »är«.

I sammanhanget är det kanske också oviktigt. Men ingenting är så synonymt med grime just nu som innovation. Och London så klart, för grime är fortfarande den brittiska huvudstadens angelägenhet i allra högsta grad.

– Min musik är nog ganska »gritty«. Jag vill att den ska låta som det stökiga London. Även om du inte kommer från staden ska du få känslan av staden. Jag försöker alltid att visualisera min musik som soundtracket till en film men utan att sväva för långt bort från klubbscenen.

Hur ser din arbetsprocess ut?
– Jag pressar inte mig själv att göra en eller tre låtar varje dag utan jag låter lusten styra. Om jag har en idé i huvudet och tycker att den estetiskt passar i ett projekt jag sysslar med för tillfället så sätter jag mig ner och försöker få fram allting. Men jag inspireras egentligen bara av att vara i London.

– Just nu lyssnar jag på all sorts möjlig musik – soul, r’n’b, reggae och även lite rockgrejer. Jag hämtar influenser här och var. Och jag gillar en hel del samtida klassiska kompositörer. Som Hans Zimmer, jag älskar verkligen hans grejer.

Vad väntar inom den närmaste framtiden?
– Jag har en video på gång med en mc som heter AJ Tracy och så jobbar jag på ett projekt med Blackwax som ska släppas på Circadian Rhythms. Nästa år blir det nog att jag släpper en ny ep på Coyote Records.