Mastodon: sorgkantad energi

En kväll i mars 2005 på Fryshuset i Stockholm och Mastodon jobbar målmedvetet på scenen för att hamra ut sitt nya material för en hyfsat lätträknad svensk publik. Bandet har året tidigare släppt sitt andra album ”Leviathan”  – en skiva baserad på Herman Melvilles klassiska roman ”Moby dick”.

Sin vana trogen inleder Mastodon med att sätta publiken på prov. Första låten är den nästan 15 minuter långa ”Hearts alive”. Det spår på ”Leviathan” som omfattar i stort alla stämningslägen som bandet införlivat i sin musik:  flinka plockmelodier, sludge och grottliknande riff, växlingarna mellan brutalt och harmoniskt, Brann Dailors fantastiska trumspel och det progressiva element som slagit många lyssnare med häpnad. Lika tajt som explosiv.

Två killar framför mig försöker starta en moshpit genom att kasta sig handlöst in i de andra åskådarna men blir istället handlöst utkastade. Kvar återstår en timme stor metal, stort berättande och flera höjdpunkter.

Som ”I am Ahab” om kaptenen på valskeppet i Moby Dick vars enda mål är att fånga den vita kaskelotvalen. Att besegra naturens best. Eller ”Iron tusk” där själva jakten dras till sin yttersta spets: ”Culture vulture, engage monster, wreaking vengeance”. Publiken röjer kontrollerat.

Mastodon har kallats för den tänkande metalskallens musik. Även om kvartetten från Atlanta alltid haft ett element av rock och anarkistisk energi i sig är det just det komplexa och progressiva som blivit alltmer påtagligt under bandets tolvåriga karriär. Sin peak fick det på 2009 års ”Crack the skye”, ett konceptalbum om en förlamad person som ger sig ut på en utomkroppslig resa och hamnar i Rasputins Tsarryssland. Musiken var lika raffinerad som temat. Låtarna hade mer instrumentala stickspår och mastiga riffbyggen än ett dopat Rush. Live spelades skivan i sin helhet.

– Varje del var en orkestrerad manöver, 15 minuter långa låtar. Det är bra, men bara när det är meningsfullt och låter bra, säger gitarristen Bill Kelliher när jag pratar med honom på telefon från Atlanta.

Till slut stod virtuoseriet bandet upp i halsen. Att se en konsert med Mastodon förvandlades från ösig koncentration till något stillastående.

– Vi lärde oss genom att spela ”Crack the skye” att publiken kollade på oss ungefär som om de tittade på en film. De rörde sig inte lika mycket som när vi körde våra äldre låtar. Energinivån är mycket bättre då – då känns det som att man gör det på rätt sätt, säger Bill Kelliher.

Två år senare är Mastodon tillbaka till där det började: med korta utbrott av energi. Och, liksom på debuten ”Remission” utan något övergripande tema eller koncept. Nya albumet ”The Hunter” är resultatet av ett band som letat efter pånyttfödelse och som funnit nytt bränsle och en beslutsamhet att tona ned virtuoseriet. ”Att inte vara så allvarliga och se om vi kommer undan med det”, som Bill Kelliher uttrycker det.

Som bevis för sin tes nämner han ”Curl the burl”. En låt om skogsarbetande amfetaminister som hugger ned träd för att komma åt ”the burl”, den delen av trädet som är värdefullast, som de sedan säljer för att ha råd med sitt missbruk. Eller att texten i ”Blasteroids” är baserad på saker som ungar skriker åt varandra när de bråkar: ”jag ska krossa glas och möblera ditt ansikte”, typ.

Lättsammare? Eller bara en bild av Mastodons ganska så pårökta fantasi? Välj själva.

Det allvarliga kom ändå att färga delar av skivan utan att det fanns med i planen. I början av inspelningen i december förra året dog gitarristen och sångaren Brent Hinds bror under en jakttur. ”The hunter” är tillägnad honom.

– Han fick en hjärtattack efter att ha skjutit ett rådjur och släpat den till sin bil, han hade ett svagt hjärta. De hittade honom i hans bil dagen därpå.

– Det resulterade i det seriösa på skivan och låtar som ”The sparrow” och ”The hunter”. Den förstnämnda är tillägnad en nära väns fru som gick bort. Raden ”pursue happiness with diligence” var hennes ordspråk. På hennes begravning var det mantrat som vi mindes henne genom. Att sträva efter lycka i livet genom uthållighet och arbetsamhet.

Uthållighet är något som också kännetecknar Mastodon. Det tog flera år av ihärdigt spelande och nötande på flera kontinenter, bland annat som supportinslag på The Unholy Alliance-turnén innan det lossnade och bandets vackra metal omfamnades av en större publik.

Att tonvikten på koncept och teman är en av orsakerna till framgången är inte en alltför vild gissning. Den berättande, äventyrliga och spektakulära karaktären i musiken återspeglas ofta i texterna. Det finns något mytologiskt och filosofiskt över tematiken, även om man nu har frångått ett enhetligt tema på ”The hunter”.
När jag i dagarna läste nyheten om att forskare hittat fotspår och en säng (!) i Ryssland som tros tillhöra ett djur som har likheter med en Yeti (snöman) var det som att Mastodons idévärld uppenbarade sig på riktigt.

Men det handlar om mer än bara mytologi.

– Det här att bli jagad genom skogen av en varelse som man inte vet vad det är eller att öppna en dörr till en okänd värld, allt det är intressant för människor. Det är det som är bränslet i mycket av vårt låtskrivande. Som i låten ”Circle of Cysquatch” ”på (albumet) ”Blood mountain” där vi tänkte, ”vad skulle hända om du är den här killen som sitter fast på ett berg och inte kan komma därifrån och det är något som jagar dig?” Och så utvecklade vi det och kallade varelsen som jagade för ”cysquatch” – en stor bigfoot med ett öga.

– Vi bygger mycket utifrån sådana galna idéer, kalla det mytologiskt eller filosofiskt. Det viktiga är att vi försöker binda ihop det så att det kan användas för att beskriva upplevelser i vardagen. För mig är några av de bästa texterna de som ställer frågan, vad betyder det för dig? Att innebörden inte är statisk. Som när du hör en låt när du är liten och tror att det du hör betyder bara en sak. Sen när du blir äldre och tar reda på vad texten egentligen handlade om så får det en annan mening. Det är ett sånt band som jag tror att vi är, säger Bill.

– Vi försöker att provocera fram tankar med våra texter. De kanske inte verkar vettiga på ytan, men de har alla en koppling till något verkligt.

Krävande musik och brett genomslag är ingen motsägelse. Det har band som Mars Volta och Tool tidigare bevisat. Och flera med dem. Kanske är metalgenren en av de rörelser som ger mest utrymme för extrema uttryck att få både tid och ett eget forum att växa i.
Mastodon ligger i dag på ett storbolag, är ett av de mest populära och hyllade banden av både kritiker och fans i sin genre. Det är en förutsägbar fråga, men hur har man lyckats vara sann i sin konst när populariteten växt?

­– Det har varit en märklig resa. När vi skrev på för Warner så blev vi försäkrade att de inte skulle tycka till om eller styra vår musik och det har de hållit fast vid. Fansen är väldigt kritiska. När vi bytte till ett större bolag så trodde de att vi skulle sälja oss, vilket vi inte gjorde. När vi valde Brendan O’Brien att producera ”Crack the skye” trodde de att vi skulle låta som Bruce Springsteen, AC/DC eller något mer mainstream, vilket vi inte heller gjorde. Vi har alltid hållit fast vid vår integritet. Vi fyra kommer aldrig att tillåta någon av oss att skriva något som är anpassat efter en specifik målgrupp eller lista.

Bill låter som om han för talan för en sektlik grupp som ingått ett förbund de inte får bryta. Men när det handlar om musik som Mastodon inte skrivit, eller åtminstone inte ska ge som vanligt album, är det inte lika strikt. 2010 gjorde bandet soundtracket till filmen ”Jonah Hex”. En västern som utspelar sig efter det amerikanska inbördeskriget och som är löst baserad på DC Comics-karaktären med samma namn. En ny upplevelse.

– Vi flög till LA och de slängde in oss i en studio med en stor tv-skärm där de visade delar av filmen som de ville att vi skulle spela till. Vi hade inte en aning om hur filmen såg ut, vi fick bara se små klipp här och där. Sen fick vi instruktioner, som ”denna scen kommer att sluta med en stor tågkrasch, kan ni spela något i stil med det?” haha. Det var en ögonöppnare för vi hade aldrig gjort det tidigare. Det är så mycket annorlunda mot att gå in i en vanlig studio och ha med sig grejer som man skrivit och veta hur allt ska spelas. Nu låg det i andras händer. Vi skrev delarna och gav dem till bolaget och så fick de göra vad som funkade bäst. Det var roligt men tröttsamt.

Korresponderade er musik med filmen tyckte du?
– Ja, jag antar det. Det var ju en del actioninslag. Mycket ”nitty and gritty”, en väldigt utpräglad Hollywoodfilm. Det kunde varit mer underground. Men det var mycket explosioner, pistolskott. Det är ju en hel seriebok som gjorts om till film. Det var inte den bästa filmen som gjorts. Men jag har sett värre, haha.