mAkE MaKe: Ett monster gör entré

»Drömmen om ett ID/drömmen om en hamn
jag fiskar efter själen/men får bara upp ett namn
och sparka vilt omkring sig/kanske inte bäst metod
men det är svårt att va en rationell medborgare i blod«

mAkE MaKe – »Nita nån«

Jag har funderat väldigt länge hur jag ska inleda den här texten. Jag har strukit och reviderat, strukit ännu fler rader och skrivit om igen. Ändå kommer jag bara hit.

Skribentens roll kan i bland vara överflödig. För hur skulle jag kunna klä musiken som Maja Karlsson gör under namnet mAkE MaKe i bättre ord än hon själv redan gjort?

I början av februari släppte hon Mammas Klackar Mixtape som kretsar kring Majas transerfarenhet. För första gången på väldigt länge känner jag att detta är en inblick i ett verk där avsändarens roll så tydligt definierar musiken. Där konsten är tvungen, om än bara för ett ögonblick, att separeras från den egna upplevelsen.

Att den får mig att ömsom skratta, gråta och högt rappa när jag promenerar med musiken i hörlurarna hör faktiskt inte hit för en gångs skull. Eller jo, om det får er att på stört ladda ned hennes mixtape så absolut.

Över ljudet av kraschande trummaskiner och plastiga synthesizers rappar hon om att bli trakasserad när hon går ner för gatan i Malmö, om att vakna blodig i en sjukhussäng och om viljan att fysiskt slå tillbaka. I programförklaringen till mixtapet skriver hon själv i versaler att mottot under arbetet med skivan varit »DET ÄR INTE PEDAGOGISKT. MÅLET ÄR ALDRIG ATT DU SKA LÄRA DIG NÅGOT. MÅLET ÄR ATT DE SOM REDAN VET FÖR MYCKET ÄNTLIGEN SKA HÖRA NÅGON SKRIKA«.

Beröringspunkter är få, nästan obefintliga med någon annan samtida svensk popmusik. mAkE MaKe tar ut svensk hiphop på nya marker utan att för ett ögonblick se sig över axeln.

Ändå spretar Mammas Klackar Mixtape av för mycket liv, rå humor och självsäkerhet för att tillåta sig själv att bli analyserad utifrån någon torr diskurs jag väljer att lägga fram.

Jag träffar Maja, som för tillfället är föräldraledig, en solig vårförmiddag i hennes och flickvännens lägenhet i Malmö. Medan parets snart ettåriga son sover lunch pratar vi om Mammas Klackar Mixtape över en kopp kaffe.

– Den första låten färdigställdes i juni förra året, sedan dess har det varit ett intensivt arbete. Jag sade till mig själv att jag ville göra tio låtar för att det skulle kännas som ett verk. Den sista blev klar bara dagar innan releasen.

– Sedan hände allting väldigt snabbt. Det ramlade in väldigt mycket respons till mig på sociala medier, jag blev omskriven i Nöjesguiden och Musikguiden i P3 gjorde en intervju med mig tätt inpå släppet. Jag blev nästan fixerad av statistiken på Soundcloud som steg allteftersom. Nu när det lugnat ned sig lite har det känts som en evighet av stiltje (skratt).

Hur skulle du beskriva responsen?
– Tejpet har landat bra. Det som känts allra viktigast är när andra transpersoner har skrivit att »detta är min musik, den representerar mig«. Jag är själv ingen aktivist privat och har liksom inget nätverk av transfolk som jag kunnat sprida min musik till, därför känns det väldigt kul att mixtapet nått ut till så många.

Du har tidigare varit verksam under alias som Le Bombe och Just Like A Boy här i Malmö samt i bandet Sonja Åkessons Trio. Men på Mammas Klackar Mixtape är det första gången som du rappar i din karriär. Hur föddes den idén?
– Det var inte så att jag tog några lektioner. Jag har övat mycket när jag cyklat till jobbet om morgnarna, i bland har det blivit lite väl högt så folk sneglade konstigt på en. Jag rappade nog den första texten som jag skrev inför min flickvän här i lägenheten, men då kände jag att det fortfarande var något som saknades i uttrycket. Och jag letar fortfarande och kommer kanske alltid att göra det. Jag kan nog säga att jag hittat en röst, men kanske inte den slutgiltiga.

– Jag har varit noga med att min musik inte ska bli en exotifiering av hiphop, att det liksom ska kännas som att jag är en inkräktare i den världen. Men eftersom jag känner att jag bidragit med något som ingen annan rappar om är jag lite safe (skratt).

Ser du någon tydlig länk mellan det du gjort innan musikaliskt eller är mAkE MaKe ett helt oskrivet blad?
– De som följt mig under en längre tid skulle nog säga att de ser en röd tråd. Själv tycker jag att jag gjort något helt annat även om det finns en liknande punkig slamrighet med mAkE MaKe. För mig är att börja rappa det största musikaliska hoppet jag gjort. De andra projekten jag hållit på med liknar varandra på vissa sätt men mAkE MaKe står för sig själv.

Det är första gången du skriver om dina erfarenheter som trans trots att du hållit på med musik i mer än 15 år. Varför har du väntat så länge?
– Det hade nog inte gått att skriva de här texterna till popmusik. Den tillåter inte att jag brer ut mig lika mycket och har inte samma utrymme för berättelser. Eftersom jag sysslat med popmusik under så många år kände jag också att jag hade »lajvat normal« lite för länge (skratt). Jag ville släppa ut det här monstret inom mig.

Just monster är ett uttryck du ofta använder. Vad kommer det ifrån?
– Det är väl ett begrepp som finns tillhanda för att beskriva vad som är »fel« på en. En känsla av att inte tillhöra den här arten, att vara insläppt i samhället på särskilda villkor. Ett monster kan sitta hos Malou von Sivers och få kärlek, men där finns en ömkan utan respekt.

– Sedan finns det en litterär aspekt jag alltid varit intresserad av. Som Frankensteins monster till exempel som blir jagad och förföljd av en oförstående omvärld. Det har alltid funnits mycket att gräva inom ämnet »monster« helt enkelt.

Hur var det att skriva texterna till mixtapet?
– Lite terapeutiskt. Dels genom att jag vågade säga arga saker och faktiskt spelat in dem, dels genom att jag skrivit om skrämmande och sorgliga saker. Men det ska vara lite tufft och jobbigt. Det är då jag känner att en rap sitter som precis den ska. Det är när du riskerar något som det blir intressant tycker jag.

Hur gick inspelningen till?
– Den har skett i små effektiva stötar här hemma i lägenheten, helst när min son har sovit. Innan jag fick barn kunde jag snöa in mer på musiken men nu har jag tvingats bli mer effektiv. Jag har planerat min musik mer än någonsin tidigare. Jag har skrivit upp idéer i telefonen och lyssnat på råmaterialet när jag cyklat till och från jobbet. Och så fort min son somnat i vagnen har hörlurarna åkt på. All ledig tid har jag lagt på musiken.

Var kommer din kärlek till rapmusik ifrån?
– Jag har varit väldigt intresserad av den amerikanska queerrapscenen vilket gjorde att jag ramlade över en intervju med Cakes Da Killa som Petter Hallén gjort med honom i podcasten Vad blir det för rap? Så jag började leta igenom deras program efter kvinnliga gäster och fastnade på en intervju med Lilla Namo. Och när jag hörde »Haffa Guzz« blev jag helt fast. Jag har nästan bara lyssnat på hiphop sedan två år tillbaka.

– Jag var väldigt sen på bollen som är det svenska hiphopundret. Efter Lilla Namo började jag lyssna på Stor och Kartellen och därefter har det bara rullat på. Jag blir väldigt tagen av de här berättelserna i hiphop som jag inte hittar någon annanstans i svensk musik.

»Det är bara jag som kallar mig för bitch
det är bara jag som kallar mig för tranny
det är bara jag som är med i min klick
det är bara jag som röstar på min grammis«

mAkE MaKe – »Bitch/Tranny/Klick/Grammis«

Inför vår intervju mejlar Maja över att par länkar till låtar som inspirerat henne under det senaste året. Bland svensk hiphop och egna alster gömmer sig även två låtar av Cakes Da Killa. Tillsammans med bland andra Mykki Blanco och Zebra Katz är han en av den amerikanska queerrappens absoluta förgrundsfigurer just nu.

Men det som förenar Cakes Da Killa och mAkE MaKe i kanske än högre mening än att de båda är queer och rappare är deras avväpnande och ofta råa humor. Det är humor av den sort som lämnar lyssnaren med andan i halsen eftersom punchlinen också känns som ett slag mot struphuvudet.

– Han är en väldigt stor förebild och den första rapartist som jag fastnade för. Cakes Da Killa har en kaxighet som inte finns i svensk hiphop, eller där finns så klart väldigt mycket kaxighet men inte en som är queer och fierce. Hans sätt att säga »fuck all the haters/and fuck all my friends/fuck all the butch queens/and fuck all the femmes« är liksom lika delar på skämt som en kaxig fuck you-attityd. Det finns en riktig stolthet i hans utanförskap.

Hur viktig är humor för din musik? Hur använder du humor i din konst?
– Det har alltid varit väldigt viktigt i mitt liv, både i konsten och privat. Det är ju verkligen användbart, särskilt när allt känns så hemskt att man bara vill skratta. Och det blir ibland dråpligt när man berättar om sina erfarenheter även om det utifrån sett kan tyckas låta hårt.

Du har sagt att du tycker att den queera kulturen i Sverige är fattig och saknar något. Hur skulle du vilja att den såg ut om du fick bestämma?
– Givetvis att den skulle vara än större än vad den är idag. Men kanske också att den inte ska vara så pedagogisk. Att vi som är queer faktiskt kan prata med varandra och referera till saker utan att vara måna om att alla »normala« också ska förstå.

Hur väl har du själv lyckats med det tycker du?
– Bättre än de flesta. Under arbetets gång hävdade jag att jag inte vill vara pedagogisk på Mammas Klackar, men det blir nog så ändå. Jag är så hårt drillad att alltid ha en förklaring om mig och mina erfarenheter och det tror jag många kan känna igen sig i. Jag vet faktiskt inte om tejpet är ett lika stort fuck you som det skulle kunna vara. Men jag hoppas att det finns tillräckligt av det ändå.

Du rappar att »allt jag gör blir ett statement«. Känner du så?
– Jo, men det gör jag nog. Samtidigt kände jag nog mer så för sex, sju år sedan när jag var full av testosteron och inte passade in. Man var liksom hela tiden på display och drog åt sig uppmärksamhet hos både välvilliga och hatare.

– Det är som omgivningen inbillar sig att allt man gör är att försöka uppnå ett statement. Alla har en uppfattning om, typ »du vill bli kvinna men ändå snusar du« för att ta ett exempel. Så säger ju ingen människa till en annan egentligen? Nu har mer tid gått och jag är inte i den situationen längre utan har gått till mer av ett medelklassliv, på gott och ont.

»En genusvetare vill jämföra dig med lektion
en aktivist undrar om allting är en lång aktion
en äldre hippie ger dig råd om egots vibration
en gammal klasskamrat vill höra om operation
så alla ber om kakan/du är bara till för dom«

mAkE MaKe – »Vem häck«

Uttrycket »att prova mammas klackar« – var kommer det ifrån?
– Det är en gamma klyscha egentligen som jag tror att många använt sig av, oavsett om de faktiskt gjort det eller inte. Det står i lagtexten att man ska ha haft känslor ända sedan barndomen för att få genomgå en könskorrigering. Och detta har blivit en grej som format dessa berättelser. Jag ville ha med det lite som ett internskämt.

I somras gjorde Maja tillsammans med Ylva Karlsson musiken till poeten och dramatikern Athena Farrokhzads uppmärksammade sommarprat i P1. Musiken, framförallt en nyinspelad version av Ebba Gröns klassiker »Beväpna er«, väckte stor uppståndelse.

Bland annat förklarade en moderat riksdagsledamot upprört via sociala medier att han sagt upp sin tv-licens på grund av den »våldspropaganda« han ansåg att sommarpratet spred.

– När jag fick se manuset förstod jag att det skulle bli uppståndelse. Jag minns att jag tänkte »det här har ingen någonsin fått säga i radio«. Det var inte så att jag fick några hatmejl eller liknande utan jag följde det mer på avstånd. Samtidigt var jag just då rätt upptagen med mAkE MaKe-projektet och hade fokus på annat håll.

– Senare på sommaren framförde vi hela sommarpratet live från stora scenen i Folkets Park i Malmö. Det ösregnade och publiken stod i galonkläder och under paraplyer i två timmar. För mig känns det fint att jag fick vara en del av något som var viktigare än vad jag själv förstod.

Finns det några planer på att uppträda live med mAkE MaKe-projektet?
– Just nu fokuserar jag främst på att varva ner. Det har varit en väldigt intensiv period. Men jag har faktiskt börjat klippa om låtarna till liveversioner.

– Men ska jag vara ärlig så är jag inte delaktig i Malmös konstliv längre och vet faktiskt inte var man ska spela. Jag har fått lite lösa förfrågningar från Göteborg och Stockholm men det finns inga datum satta. Precis efter släppet pratade jag med ett amerikanskt bolag som ville få till ett samarbete, jag får se vad det blir av det helt enkelt.

Kommer vi få höra mer från mAkE MaKe?
– Det känns som att jag fick ur mig allt jag ville på Mammas Klackar. Samtidigt vill jag nog fortsätta eftersom det har varit extremt kul. Jag jobbar på en remix åt en artist, som än så länge är hemlig, det kanske avslöjas inom en månad. Jag har börjat skriva en låt tillsammans med ytterligare en annan – också hemlig än så länge.

Mer info om mAkE MaKe här.

Mer info om Maja Karlssons andra projekt inom musik och konst här.