Lustmord

Brian Williams tonsätter tomheten. Hans arbete för tankarna till öde platser, ogästvänlig terräng och vidsträckta områden med total avsaknad av människor eller mänskliga spår. Sedan 1980 har han under namnet Lustmord gjort musik som byggt på atmosfär och rymd. Med långsamma, utdragna ljudsjok, mullrande bastoner och ekodränkta samplingar har han skapat en bråddjup ambient som är både rogivande och överväldigande.

Lustmords musik känns urtida. Den präglas av en kraft som ger associationer till naturen; av sovande vulkaner, tektoniska plattor i sakta rörelse eller berg som eroderar.
Den är inte speciellt nostalgisk eller traditionell, utan främst en ljudmassa som vältrar sig framåt, obevekligt och med inga tecken på att stanna upp.

Inspirerad av industrikulturen i England i slutet av 70- och början av 80-talet började Brian Williams intressera sig för elektronisk musik. Han fick kontakt med medlemmarna i Throbbing Gristle och SPK som uppmuntrade honom att spela in och ge ut sina idéer. Efter en period av sökande fann han sin röst i samband med albumet ”Heresy” – en ambientgenrens ”Born to run” eller ”The message”, där avgrundsdjupa drones, lågfrekvent muller och mässande mörker bildade ett lika orubbligt som imponerande ljudmanifest. En skiva som, liksom föregående ”Paradise disowned”, innehöll ljud upptagna från fysiska platser som kryptor och katakomber.

Heretic 1 v3 by Lustmord

Genom åren har Lustmord konsekvent arbetat sig längre in i sitt uttryck: att skapa en atmosfär, fånga en känsla av något ohört och fokuserat. Länge har han varit inspirerad av religiös musik, som rituella traditioner inom Tibetansk buddhism eller medeltida kristen musik. Kraften kring religiösa platser och kulturer har lockat.

Arbetet har också handlat om ett intresse för det obekanta. ”Heresy” utforskade jordens inre värld, efterföljande ”The monstrous soul” behandlade det mänskliga medvetandet och på albumet ”The place where the black stars hang” var tematiken den avlägsna rymden. Brian Williams har medvetet sammankopplat sin ljudkonst med tankar kring vetenskap, religion och filosofi. Inte för att bara ha något att fylla den med, utan som ett sätt att ifrågasätta och omvärdera våra föreställningar om oss själva och vår plats i universum.
1995 omsattes det i ett samarbete med kollegan Robert Rich, ”Stalker”, inspirerad av Andrej Tarkovskijs film med samma namn. Ett verk där en något mer eterisk ljudväv frammanade bilder av ett obestämbart tillstånd, med ett bländande resultat.

I dag bor Brian Williams i Los Angeles och jobbar som ljud- och musikdesigner inom filmindustrin (”The Crow”, ”Strange days”, ”Insider” och  ”Underworld” är några filmerna han varit involverad i). På senare tid har han även samarbetat med figurer inom metalvärlden, såsom Tools sångare Maynard James Keenan och Melvins. Men framför allt har han tagit sin musik ut i ett livesammanhang.

I januari gästades Stockholm och Art’s Birthday Party för Lustmords tredje spelning på 30 år. Först på senare tid har Brian Williams känt att tekniken har funnits för att kunna ge publiken en någorlunda rättvis bild av sin musik.

Du började göra musik under namnet Lustmord 1980 och lärde känna Throbbing Gristle och var även turnerande medlem i SPK under en tid. Vad betydde de för din utveckling?
– Båda var mycket viktiga. När Throbbing Gristles första skiva kom var den väldigt annorlunda, det fanns ju inget som kallades för ”industrial” vid den tidpunkten. Det var som att andas ny luft, inte bara för musiken utan för deras sätt att ta sig an saker, idéerna. Jag kontaktade dem och vi blev vänner. De inspirerade mig att göra saker på egen hand, eftersom jag inte hade någon musikalisk bakgrund.

– Genom Chris (Carter) och Cosey (Fanni Tutti) träffade jag SPK och flera andra människor, jag började testa lite olika idéer och de fick mig att ge ut det. Annars hade jag nog förblivit tyst.

Hur var klimatet för att vara kreativ under den tiden, i slutet av 70-talet?
– Det var mycket som hände då. Punken var betydelsefull men var det bara under en begränsad period, mellan 1976-77. Under den tiden var det verkligen inspirerande, det var argt på grund av det politiska klimatet och det fanns ett stort behov av något nytt. Throbbing Gristle var inte var direkt kopplade till punken men hade samma ideal och attityder. Det man upplevde var att det fanns andra människor som uttryckte samma vilja, kände samma saker och som hjälpte varandra. Och några blev man vänner med för livet.

Hur kom det sig att du inte följde TG:s och SPK:s stökiga och mer utåtagerade väg utan valde att göra ambientmusik?
– Det var en känsla, ett sätt som tilltalade mig. Det låter abstrakt, men det är lite som att soundet förde min talan. Och jag hörde ingen annan som gjorde det jag ville höra så jag bestämde mig för att själv skapa den sortens musik.

Under din karriär har du uppehållit dig kring jordens inre, det mänskliga medvetandet och den avlägsna rymden, bland annat. Ämnen som många nog skulle beskriva som mörka. Varför har du återkommit till det obekanta?
– Jag håller inte med om att de ämnena är mörka, jag skulle hellre kalla dem för djupa. När jag arbetar med något så finns det olika stämningar och temperament som jag vill upptäcka. Som känslan av rymd och vidd, och vår litenhet i jämförelse med universums storlek. Jag är atheist men tycker att det är intressant att vi som art uppfattar oss som väldigt viktiga, men på en kosmisk skala är vi fullständigt obetydliga. Så vidsträckthet, storlek och tomhet fascinerar mig.

– Det vore fantastiskt om det fanns ett liv efter detta, eller ett svar på allt, men ingen kan veta. Det är bortom vår förståelse så varför försöka få grepp om det? Jag tycker det är intressant hur det påverkar oss på ett personligt plan. Många söker sig till religionen eller vetenskapen, men för mig är det poänglöst att försöka hitta en mening i det vi inte kan förstå.

Tar vi oss själva på för stort allvar, som människor?
– Ja, vi dödar ju varandra, vi startar krig för de mest meningslösa av anledningar. Det är intressant ur ett evolutionärt perspektiv. Vi tycker ofta att vi har kommit långt, men det är en pågående process. Där vi befinner oss nu är inte slutet på evolutionen, det är bara början. Vi uppfattar oss ofta som mer utvecklade än chimpanser, grottfolk och medeltidens människor, och ja det är vi, men vi är inte den ultimata slutpunkten. Vi är bara en del av resan.

Inkluderar ditt intresse för det okända också det undermedvetna?
– Ja, det undermedvetna uppfattar jag som del av det kosmiska, även om det mänskliga medvetandet är mer av ett mikrokosmos. Det undermedvetna har vi många tankar kring men vi vet väldigt lite om dess mekanismer och ändamål. Vi är från början djur och har en hjärna som liknar djurens, så det är intressant att tänka på ens ”jag”: ens tankar, handlingar och känslor i de termerna. Men mycket, om inte hela vårt undermedvetna, utgörs av vårt grundläggande animaliska och primära tillstånd. Musik verkar vara en sak som kan tilltala denna del på ett sätt som andra uttrycksformer, som konst, poesi och litteratur, inte tycks kunna.

Dina tidiga fältinspelningar som du gjorde i kryptor, grottor och vid fysiska platser har definierat ditt sound i stor utsträckning. På ”Heresy” är det som att ljuden har en urtida och primitiv struktur. Håller du med om den beskrivningen?
– Ja, till viss del. Jag strävade efter att hitta ett organiskt sound. Som något levande där du inte hör exakt vilka ljud det är men som bidrar till saker i det du hör. Som föreslår saker som du kan ta upp i din fantasi. Som sätter igång fantasin.

Det känns som att det organiska kommer av att du spelade in ljuden vid just de platserna. Hur gick du till väga?
– Jag är verkligen inne på koncept, det har jag alltid varit intresserad av. Idén att arbeta vid och använda de platserna var verkligen viktig, även om vissa av dem inte lät bra eller hade en ljudmässig miljö som inte var speciellt intressant. Så att bege sig till en krypta var just för att det var en krypta, inte på grund av några religiösa anledningar utan för kraften vid sådana ställen. Jag tror inte på ley lines (platser eller objekt som anses ha en andlig styrka, reds anm.), men jag tror på kraften som folk tillskriver sådana platser. Religiösa verksamheter och kyrkor är ju väldigt starka eftersom folk är väldigt fokuserade vid dem.

– Det finns alltid en attityd gentemot en plats och det var den känslan jag var ute efter att fånga. Vissa gånger gick det som planerat men det lät inte bra. Andra gånger lät det väldigt bra men det gick inte att genomföra eftersom jag inte hade tillstånd att komma nära platserna. Tekniskt var det ganska jobbigt också, vi använde digitala bandspelare och Betamax-band. De var okej att bära, men batterierna var tunga och orsakade mycket besvär.

Heretic 2 v1 by Lustmord

Det låter som en väldigt fysisk uppoffring.
– Ja, men det var hela poängen med det. Det var intressant men tillslut blev det bara en pina med det tekniska, så jag lämnade det. Men det handlade också om att tekniken utvecklades och att jag ville gå vidare till något som jag inte prövat på.

På ditt senaste album, ”Other”, är huvudtemat att vår världsbild är väldigt begränsad och att det finns saker som vi aldrig kommer att kunna greppa.
– Ja, det kommer alltid att finnas sådana saker. Men det handlar också om triviala fenomen, sånt som finns i vår vardag. Som elektricitet till exempel. De flesta har inte en aning om hur det fungerar. Eller gravitation. Det finns många sådana saker som vi tar för givna och som är allmänt kända, men som vi måste fråga om för att få hjälp med. Vi behöver mycket tillit och tro i våra liv, att ha en tro på saker.

– Vi lägger ut våra lösenord på nätet, och utgår ifrån att det är säkert. Bortom det litar vi på andra saker och krafter som vi inte känner till, för vi måste det. Men vi ignorerar mycket också. Vi vill inte veta vad som händer när vi dör, mer än att våra kroppar tas om hand. För det är enklast för oss.

Du har sagt att kreativitet och att skapande inte nödvändigtvis behöver vara något vi behöver i vår utveckling, att det kanske är en mutation.
– Det är det. De flesta jag känner är kreativa, jag gillar sådana människor, det är stimulerade och inspirerande att umgås med dem. Många av dem är lite galna också, och man behöver vara det för att skapa. Det finns en högre grad av excentriker bland de som är kreativa. Men varför behöver vi det som art? Det är fantastiskt att vi har teatrar, konst, litteratur, film och musik, men det känns som att allt det handlar om vad vi värdesätter i samhället.

– För mig är det som att det finns en muterad gen som går i en viss riktning. Och till och från finns det någon som har en helt avvikande idé som tar det ett steg vidare och gör att saker och ting rör sig, och det är där kreativiteten bidrar med något.

För mig är kreativitet ett sätt att fly från tristess och leda.
– Ja, men det beror på hur man värderar det. Musiker, fotbollsspelare och filmstjärnor är ju väldigt upphöjda i dag, vilket är fullständigt absurt. Det finns sjuksköterskor, lärare och de som tar hand om de gamla, folk som verkligen gör betydelsefulla insatser, det är de som ska lyftas fram.

Ditt samarbete med ambientmusikern Robert Rich på albumet ”Stalker” från 1995, var inspirerad av Andrej Tarkovskijs film med samma namn. På vilket sätt var den betydelsefull för dig?
– När vi pratade om att samarbeta försökte vi hitta ett gemensamt ämne och vi gillade båda ”Stalker”. Stämningen i filmen och tanken att ta sig till den här platsen, zonen, musikmässigt, var tilltalande. Vi hade båda läst boken (”Roadside Picnic”, reds anm.) men den hade inte samma ton, så det blev något av en hyllning till filmen. Såhär i efterhand borde vi nog ha döpt skivan till något annat för det antyder att det är ett alternativt soundtrack till filmen, vilket det inte är.

Vad är det du gillar med filmen och konceptet i den?
– Jag gillar Tarkovskijs estetik och hans sätt att filma. Att han använder de mest enkla grepp för att skapa en känsla av det obestämbara och diffusa. De här långa tagningarna, inzoomningarna av gräs på ett fält till exempel, och att det är långsamheten som gör det främmande. Det är lite som stämningen i min musik, att den tar dig till en obekant plats.

Jag tycker likheten mellan hans filmer och din musik är ganska tydlig. Just långsamheten och att han inte använder sig av en uttalad traditionell dramaturgi.
– Ja, och det är en fin gräns där innan det övergår till att bli tråkigt. Det är lite samma sak som jag gillar med Sergio Leones verk. Framför allt ”Once upon a time in the West” och ”Once upon a time in America”, där han gör långa tagningar och där det får ta tid för saker att hända, att man får chans att absorbera bildrutorna innan de växlar över.

http://www.youtube.com/watch?v=Os9CFVZkuLk&feature=related

Cellular Blur by Lustmord by v3par

”Stalker” behandlar en del existentiella och metafysiska frågor. Känner du igen dig i ditt eget liv i filmen?
– Inte direkt. Men jag gillar hur filmen utvecklas och ambivalensen i den. Det är något som jag känner inför många saker, tvetydighet.

I tidigare intervjuer så har du pratat en del om psykoakustik och hur ljud kan påverka kroppen och vårt psyke. Du har själv använt en del låga frekvenser och bastoner i din musik genom åren. Kan man se ditt arbete som psykoakustiskt i något avseende?
– Till viss del, jag har mest använt det i mitt arbete med filmer eftersom det är andra ljudsystem där än inom musiken. Men det är inget som jag brukar fördjupa mig i då de flesta inte har speciellt bra musikanläggningar tyvärr, och man måste ha ett riktigt bra system för att kunna uppleva det. Man kan göra en del intressanta saker med bas men de flesta kommer inte att höra det. Det är fördelen med att spela live, att jag faktiskt har en möjlighet att ge publiken en mer korrekt bild av hur min musik låter och närvaron av basen. Jag har läst ganska mycket om psykoakustik, en del är intressant men mycket är också en myt.

Vad är det som är myt? Att det går att kontrollera folkmassor?
– Well, det går faktiskt att bränna folk med högfrekventa ljud, man kan orsaka ganska svåra brännskador. Men frekvenserna är så höga så det är inte möjligt att återskapa och reproducera dem. Man måste använda enorma högtalarsystem, som kräver extrema mängder energi. Och väldigt låga frekvenser kan påverka dina tarmar och få dina organ i rörelse. Men de är så extremt låga och för att åstadkomma det så krävs det ljudvolymer på 120-130 decibel, vilket är detsamma som att stå hundra meter från uppskjutningen av en Apollo 5-raket. Du kommer att dödas av ljudvolymen ändå så det är ganska meningslöst. Så tekniskt sätt går det här att göra, men i praktiken är det svårare.

Men kan man ha någon nytta av tekniken?
– Ja, visst. Inom många områden inom industrin är det användbart. Du nämnde kontroll av folkmassor, och de har ju använts ljud som är störande i sådana sammanhang men det har egentligen ingenting med psykoakustik att göra. Först och främst handlar det om vilken skadlig effekt ljudvolym kan ha vid arbetsplatser och hur man reducerar och motverkar det.

”The Word As Power” är nästa album som du arbetar med. På vilket sätt skiljer det sig från ”Other”?
– Den stora skillnaden är att den mänskliga rösten är en del av soundet. Det är en tanke som jag haft under en lång tid men det är först på senare tid som jag har haft vänner som jag kunnat arbeta med för att uppnå det. Det är lite mellanösterninfluerat, japanskt, ingen vanlig sång, inga ord, utan mer mässande.

– Det handlar om idén hur gripande och starka religiösa platser och kyrkor är. Jag har alltid gillat det rituella och rena i det, men hatat dogmerna. Så jag har velat skapa den känslan utan att det för tankarna till en tro. Jag är inte emot religion på något sätt, de flesta som utger sig för att vara ateister lägger sin tro på vetenskapen. Vi är ganska säkra på att vetenskapen har en del vettiga förklaringar och svar på många saker, men det innebär inte att det är den ultimata sanningen. Så jag tror inte nödvändigtvis på det heller. Allt är en pågående process av kunskap och allt vi vet är att saker och ting förändras. Jag vill göra något som inte är kopplat till något trossystem vilka jag uppfattar som bristfälliga och inte speciellt sunda.

Chorazin (Extract) by Lustmord

Skulle skivan och musiken på den funka att framföra i kyrkor?
– Ja, jag skulle inte ha något emot det.

Förutom det vokala så har du använt gitarrer på dina senaste album, som ”Juggernaut”. Har du tyckt att detta varit framgångsrikt?
– På ”Juggernaut” var det lyckat, ja. Jag är inte säker på om det är det i annat material jag gjort på sistone, det tar några år för mig att distansera sig till det man gjort och lyssna med fräscha öron. En viktig och avsiktlig del av Lustmord är att många av ljuden som används inte är lätta att härleda till källorna, och jag vet inte om gitarrerna har fört in för mycket som man känner igen. Jag ångrar inte att jag använt dem och jag kan tänka mig att utforska det mer framöver, men det kommer aldrig att bli en betydande del av det jag gör.

Du var på en dubstepklubb innan konserten i Stockholm. Vad tycker du om den musiken?
– Jag tycker att den är okej. Industri och punk gick från att vara ilsken och spännande till att bli en trend och ett mode. Men den tidiga musiken var mycket mer vital. Det kan man även se i den tidiga hiphopen, som Grandmaster Flashs ”The message” som var arg, innovativ och hade något att säga. Samma saker i en del av technoscenen i Berlin. Och dubstepen… en del är ganska dåligt men ett par artister är riktigt bra. När jag var i Krakow för ett par månader sedan såg jag Shackleton som jag gillade. Men för mig, utan att inte vara speciellt insatt, känns det lite som att jag missat den tidiga musiken och att det nu mest är imitatörer.

Du har börjat spela lite mer återkommande live nu. Det har också Throbbing Gristle gjort, ända tills oktober förra året då Genesis P-Orridge valde att hoppa av.
– Ja, vi pratade om att jag skulle spela med dem i november 2010, två spelningar, men det blev ju aldrig av.

Skulle du ha gillat det?
– Absolut. Jag klarar inte av Gen, jag tycker att han är en stor skitstövel. Han har varit taskig mot flera av mina vänner. Chris and Cosey gillar jag, de är några av mina närmaste vänner, och Sleazy var en fantastisk kille. Bandet var bra också, men Gen… om han ville sluta i bandet, på grund av att de inte kunde arbeta ihop eller bråkade så har han sin fulla rätt att göra det. Men att bara hoppa av under en turné, precis innan en konsert när folk köpt biljetter och rest dit för att se dem, det är verkligen att behandla fansen som skit.

– Han är en dramaqueen, allt handlar om honom hela tiden. Men nu har han verkligen upprört många och orsakat skada. Vissa har skyllt på bandet, men det är Gen som bär skulden. Jag blev verkligen äcklad av det.

Sen kom Sleazys död efter det, vilket var en chock.
– Ja, han var bara 2-3 år äldre än mig så det var ganska otäckt. Jag fick ett e-mail från Cosey den morgonen där hon berättade det, de är fortfarande väldigt bestörta av det. Jag hade inte haft kontakt med honom på länge, mer än något e-mail och att vi pratade då vi träffades. Men jag kände Geff Rushton (John Balance) bättre, jag lärde känna honom innan han träffade Sleazy. Då gick han i skolan fortfarande och skrev till mig att han träffat en kille, och det var Sleazy.

Hur känns det nu när båda är borta; Coil finns inte mer och TG verkar vara ett avslutat kapitel?
– På ett personligt plan är det sorgligt, men att Sleazy dog är ju mycket mer tragiskt. Det andra är ju bara ett band for christ’s sake, även om de var bra och betydde mycket för många. Men… allting kommer till ett slut. Man vill inte se Throbbing Gristle spela när de är 80 år, och vi kommer alla att dö ändå.

– Men deras idéer kommer att leva vidare, det är det som är det fina. När du skapat något sår du ett frö som någon annan kan ta upp någon annanstans. Även om det inte finns några inspelningar kvar, så kommer attityderna finnas där, de utvecklar sig, som en levande organism. Det är därför du går till en dubstepklubb eller läser böcker.