Livet och döden och religionen

På Youtube finns en filmad liveversion av Xenia Kriisins låt »Firearms«. En dov orgel inleder sången. Xenia sjunger koncentrerat och med fyllig röst. Hennes ansikte är upplyst av ett svagt blått ljus. Trummisen och medmusikern Johan Hjalmarssons ansikte likaså. I övrigt är allt mörkt på scenen.

Strax syns konturerna av en åtta personer stark kör. Xenia sjunger låtens sista rad: »it will slowly wear down« och hela lokalen lyses upp av ett vitt ljus. Musiken ökar i intensitet, trummorna spelar i marschtakt och Xenias röst förenas med körens stämmor.

Det är en vaggande och stark sång. Den tar sats från det lågmälda och vemodiga och växer till en taktfast och storslagen hymn. Det blir en lovsång till musiken och den kollektiva kraften i framförandet. Ett stycke som är lika mörkt som hoppfullt. Den fyller hela lokalen som om den vore finalen i en kyrkokonsert.

Framträdandet ägde rum på Stora Teatern i Göteborg i slutet av april i år. Sedan dess har mycket hänt. Xenia Kriisin har spelat runtom i landet under sommaren, på festivaler som Knarrholmen och Clandestino Botnik Festival. I slutet av september släpptes så hennes debutalbum Hymn. En skiva med tio låtar där Xenias röst och cittra, Johan Hjalmarssons trumspel och en improvisationskör utgör stommen.

Hymn är en stark debut, arrangemangen är självklara och låtarna påfallande helgjutna. Musiken har drag av folk, gospel och sakral popmusik. Allt smälter samman i Xenias säkra och starka röst. Det är hennes album från första till sista tonen.

Xenia Kriisin är baserad och verksam i Göteborg. Hon inledde sin musikaliska bana i olika band inom jazz- och improvisationsmusik och studerade på Göteborgs högskola för scen och musik. Efter att ha gått två år på improvisationslinjen hoppade hon av för att arbeta mer självständigt. 2010 började hon göra musik som Xenia Kriisin.

Till en början var det tänkt som ett soloprojekt men i dag ingår även Johan Hjalmarsson och en kör med tre sångerskor i konstellationen. Och Xenia vill utveckla det ytterligare. Ljuskonstnären Rasmus Persson, som medverkade på spelningen på Stora Teatern, är tänkt att bli en stående inslag under spelningar framöver.

Jag ringde upp Xenia för att ta reda på mer.

I en intervju i Nöjesguiden för två år sedan säger du att det krävdes en ganska lång tid av självrannsakan för att komma fram till det du gör nu. Vad är det du har rannsakat hos dig själv?
– Det handlar om olika saker. Att jag är en ung kvinna i Sverige, att jag är musiker, en kvinnlig musiker. Det är en mognadsprocess att växa upp. Framför allt när jag började skriva eget material så blev det att jag rannsakade den jag är. För att kunna musicera och sjunga så måste det vara ärligt, att det är min röst. Man sjunger med hela kroppen och hjärtat, rösten för mig är ett känsligt instrument.

– Så det är rannsakan på alla möjliga sätt. Att hitta min röst och vem jag är i musiken. Vad ska jag skriva om, vad kan jag utelämna och vad är bara mitt? Det har också varit en process om vad jag är villig att ge publiken.

Har du varit tveksam inför att bli artist?
– Jag har alltid känt en stark vilja av att stå på scen. Även om jag inledde mitt liv med scenskräck så har jag ändå alltid tvingat mig upp på scenen. Och det måste ha något att göra med att jag känner mig väldigt hemma där. Det är en nerv som jag alltid har gillat.

Men du har brottats med scenskräck?
– Ja, gud ja.

Har du det fortfarande?
– Nej, inte på det sättet. Jag känner nervositet och pirr i magen och att kroppen börjar skaka, men jag har övat under de år jag stått på scen. Jag ser varje konsert som mitt sätt att utvecklas. Replokalen finns också men det är inte alls på samma sätt. Att lära sig att tygla adrenalin och att vara helt fri och följa sina impulser kan man bara göra på scen.

Man läser till och från om artister som har scenskräck eller som kämpat mot det. Vad innebär det mer konkret?
– Det är nog väldigt olika från artist till artist. För mig handlade det om att det är så blottande, att sjunga och använda min röst har alltid varit väldigt känsligt. För mig uttryckte det sig i det fysiska, jag kunde bli illamående och darrig och det märktes i rösten. Har man varit i den situationen en gång är man livrädd för att hamna där igen, framför allt när man inte kan kontrollera kroppen för då kan man inte heller kontrollera sin röst.

– Man tappar kontrollen och det vill ingen göra. Det är min röst liksom, det är den jag är och det jag har. Tappar man det så är det svårt att vilja ta sig upp dit igen.

Du började som ett soloprojekt men sedan har det växt och involverar i dag flera personer. Skedde det ganska tidigt eller tog det tid?
– Det tog ett tag. Innan hade jag spelat i många olika konstellationer och varit väldigt beroende av mina medmusiker, både på scen och i replokalen. Så det här var en motreaktion till det, att allt jag gjorde då ville jag kunna göra helt själv. Jag började kompa mig själv och skrev mycket musik. Jag satt hemma på kammaren med min cittra och skrev. Sedan vågade jag mig upp på scenen och hade några spelningar för att vänja mig och se hur det kändes.

– Sedan fick jag ett gig i Göteborg i Palmhuset. Då bestämde jag mig för att ta med Johan (Hjalmarsson, reds anm.) på trummor. Det var lite av ett startskott, efter det var det extremt svårt att gå tillbaka till att spela ensam. Jag gjorde några sologig men det var en så otrolig skillnad. Jag märkte hur mycket jag hade saknat att spela och musicera med andra. Jag har stora partier med improvisation i min musik och att få skapa med någon annan innebär att jag kan få mer frihet och det blev så mycket större på många sätt.

– Så då blev det en duo med Johan. Sedan var det en annan spelning i Malmö och då tog jag med kören, för första gången. Då visade det sig att det funkade också, de lyfte låtarna så bra. Det föll sig naturligt att slå ihop båda delarna, Johan med trummorna och kören. Det har varit en stor grund i skivan.

Nu har du släppt ditt debutalbum, Hymn. En skiva som jag tycker pendlar mellan å ena sidan det rytmiska och vilda och å andra sidan det stillsamma. Är det en kontrast som du arbetat med medvetet?
– Skivan har, även om den är väldigt fri, väldigt tydliga komponenter. Det är slagverk och rösten, tillsammans kan man göra det hur litet och maffigt som helst. De musiker jag arbetar med är totalt fria och kan hantera alla situationer och det har jag utnyttjat. Alla sångerskor är improvisationssångerskor och det har varit enkelt att ge dem fria tyglar mer än att de bara ska tänka rytmiskt. Det är likadant med Johan som också har en bakgrund i improvisation.

– De möjligheter som de skapar gör att man vill ha med allt det på skivan. Jag älskar riv och klös, jag älskar när det är starkt och bombastiskt och att få skrika ut. Men jag gillar också det djupa och avskalade och där man kanske fokuserar mer på texter och svävande melodier. De sidorna är lika starka hos mig.

Stora delar av skivan är inspelad live i studion. Är det mycket som är improviserat?
– Ja, vissa partier i låtarna är det. Men jag har velat få fram viktiga delar i text och musik också, melodier som jag tycker är viktiga. När man hör det live är det mycket som kan hända. Men på skivan har jag velat hålla det ganska rakt och presentera det på ett sätt som gör det rättvist.

De lugna delarna på albumet är andaktsfulla och sakrala. Det finns också två låtar som heter »Psalm« och »Psalm II«. Inspireras du något av kyrklig musik?
– Ja, det gör jag. Jag är inte alls religiös eller troende men är väldigt fascinerad av religion. Det har jag alltid varit, det har funnits perioder när jag var liten då jag ville vara religiös. Jag har varit avundsjuk på det lugn som en religion kan skapa hos en människa. Bibeln står hemma i min bokhylla och den har jag bläddrat i många gånger för jag tycker att den har ett väldigt vackert språk. Budskapet är kanske inte är något jag håller med om men det finns en historia i den som är fascinerande.

– Det jag inspireras av främst är bildkonsten, framför allt inom kristendomen. Det finns ingen skrift som är så illustrerad som Bibeln, inte bara i bild. Det har följt med hela samhällsutvecklingen. Jag tycker det är väldigt spännande hur stor inverkan religionen har haft på samhället. Man kan tycka vad man vill om religion men det är en väldigt stor del av industrialismen, och i uppbyggnader av städer, i konst och arkitektur. Som Michelangelo, allt i hans konst är baserat på religion.

– Jag kan förstå det på ett sätt, för jag kan tänka mig att religion var lika fascinerande då som nu. Jag har alltid dragits till den bildkonsten och på något sätt finns den fascinationen också i min musik och mina texter.

Är någon i din familj religiös?
– Nej, men intresset kommer därifrån. Det var där jag läste konstböcker som berörde det. Och ikonerna stod i bokhyllan, det diskuterades i min familj och det har bara fortsatt. Jag kan inte förklara varför, men man får sina hang-ups.

– Jag tycker det är så intressant, även om jag inte köper det. Mycket som skapats utifrån det är så vackert. Men mycket ondska och krig och en kvinnosyn som är dålig har kommit ur det också – det funkar inte för mig. Men lika mycket som jag granskar det och tar avstånd från det så dras jag till det, och framför allt då konsten.

Det är det som är intressant, när man har kluvna känslor inför något så dras man till det.
– Ja, det är verkligen så. Jag tror på vetenskap och kan bli livrädd när jag tänker på döden och existentiella problem. När jag inte förstår varför jag är här och vad jag gör här. Så läser man en skrift där allt är så självklart. Den kontrasten är något jag funderar mycket över, jag är kanske lite fanatisk.

Fanatiskt fascinerad av religion?
– Ja, jag vet inte. Det har fastnat och det kan man höra mycket i mina texter.

Ja, det känns som att det är ett tema som kretsar kring skapelse och död på skivan. Varför blev det så?
– Jag har dragits till Bibeln. Jag har inte läst hela men jag har läst skapelseberättelsen. Det är en så otroligt romantisk bild som samtidigt är helt sinnessjuk. Jag vill inte skända alla troende, jag respekterar dem såklart. Jag vill väcka frågor och kunna diskutera det på ett sätt, och jag vill känna att jag kan kritisera men att alla förstår att det är utifrån mig. Jag sjunger mycket om skapelseberättelsen och hintar på något sätt om kvinnoförtrycket i den. Att skapelsen utgår ifrån mannen och allt det onda som Gud straffade kvinnan med när hon syndade.

– Jag vill kunna diskutera det eftersom jag är väldigt insatt i genusfrågor och vill leva i ett jämställt samhälle. Jag vet att religion har extremt mycket med det att göra. Jag sjunger mycket med en ironi, det finns en låt som slutar med »hallelujah« på skivan (»Psalm II«). Det uttrycket är för mig inte detsamma som att man tror utan det har en annan betydelse. Jag vill att folk ska lyssna på det jag gör på ett öppet sätt. Jag vill att det ska väcka tankar utifrån det jag tror på och fascineras över. Men även en längtan till en trygghet som man kanske känner inom religionen som inte jag känner på samma sätt. Jag vet inte vad som händer när jag förtvinar bort från den här jorden.

Tänker du ofta på existentiella saker?
– Absolut, jag tänker på livet och döden och hur vackert men skört livet är. Och vem blir inte knäpp av det? Jag tror inte att jag är ensam om det, jag tror att alla har de frågorna. Det kan skapa en extrem kris men också en lycka som man inte kan beskriva. Något som kan kännas religiöst även om man inte själv är det. Det kan skapa en sorg där man tillber något utan att man tänker på det, som att säga »snälla Gud, hjälp«. Det gör en knäpp men jävligt kreativ på något sätt.

Musikaliskt går skivan lite åt gospelhållet med körerna, samtidigt känns det som att det finns lite folkmusikinfluenser. Är du influerad av folkmusik något?
– Ja, jag har haft en period då jag lyssnade mycket på Joni Mitchell och Joan Baez och amerikansk folktradition från 60-talet. Joni Mitchell har varit med så länge jag kan minnas så det är absolut en stor del av mina influenser. Folk kan bli lite knäppa när de hör min musik, de hör folkmusik, sakrala grejer, lite soul och lite experimentellt. Då brukar jag säga att eftersom det här är mitt debutalbum och det är tio noga utvalda låtar så är det en extremt liten del av 26 år av musik där jag har genomgått allt från Spice Girls till Ella Fitzgerald.

– En period lyssnade jag bara på soul och på alla gamla souldivor som Aretha Franklin. Sedan Joni Mitchell och även jazz, som Billie Holiday. Jag har också lyssnat mycket på Beyoncé, det är återkommande sångerskor vilket är en röd tråd. Det är spannet av musik som jag influerats av och albumet är något slags slutresultat. Jag har även lyssnat på konstig improvisationsmusik och där jag sysslade mycket med att göra ljud, så det är en kompott. Det är mina levnadsår och det man vuxit upp med.

Något som är centralt på skivan är cittran. Hur länge har du spelat cittra och vad gillar du med det instrumentet?
– Cittran är en stor del av skivan och det var den som gjorde att jag startade mitt soloprojekt. Jag fick den av Johan (Hjalmarsson), han hade snappat upp att jag var intresserad av den. Jag tittade på klipp på Youtube från 60-talet eftersom det var många amerikanska folkmusiker som använde sig av cittra och liknande stränginstrument. Jag tyckte att det lät så otroligt vackert. Så fyllde jag år en period efter det och då hade han köpt den till mig. Jag var tvungen att börja pilla på den och så började jag lära mig att spela.

– Det är ett väldigt enkelt instrument, det är lätt att få bra ljud i den för att den är stämd i ackord. Men jag var tvungen att lära mig hur man stämmer det snabbt om jag skulle kunna spela med den live. Hur man byter strängar och hur den funkar i olika temperaturer, det är ett instrument som lever.

Den stämmer om sig ganska lätt?
– Ja, herregud. Jag hatar den vid många tillfällen, det är fruktansvärt. Jag vill kasta den i marken ibland. Den reagerar så mycket på temperatur och klimatskillnader.

Vad är det du gillar med ljudet? Det är ett ganska hårt ljud som samtidigt är vackert.
– Precis så är det. Det är ett ganska rått instrument. Den låter som en änglakör fast det känns som den har levt ett helvetiskt liv, det hör man också i det. Det är ett instrument med en otrolig historia. Det har använts över hela världen och funnits hur länge som helst. Sedan älskar jag stränginstrument och det levande i den typen av instrument. Det är ingen synth, den har en själ och jag måste vara vän med den. Den måste få tid och omvårdnad – man skapar verkligen en relation till instrumentet. Det är inte bara ett vackert ljud, det är ett vackert ting med många bottnar.

Johan Hjalmarsson är med och producerar din musik och spelar även trummor med dig, hur länge har ni arbetat tillsammans?
– Vi har varit med i olika band och konstellationer sedan 2008 kanske. Vi är ett par och har varit tillsammans i åtta år. Under den perioden har vi utvecklats både musikaliskt och individuellt, och tillsammans som människor. Vi är två musiker under samma tak som hela tiden skapar och det har gjort att vi har ett samarbete som är helt otroligt. Det har vuxit sig starkare och vi lär känna varandra mer och mer.

– Vi samarbetar inte bara med den här musiken utan även visuellt. Johan har varit med och gjort musikvideon till »Blackout« och vi har gjort hemsidan tillsammans. Omslaget till skivan har jag gjort artworket till och Johan har designat det. Vi producerade båda skivan och han har mixat den och lagt ned hela sin själ i projektet. Ju mer vi har gjort det här tillsammans desto bättre spelar vi tillsammans. Jag känner vad han ska spela, jag behöver inte ens se honom i ögonen. Det är ett samarbete som är väldigt viktigt för mig. Det är inte så många som man samarbetar så bra med.

Du arbetar med andra projekt också, som ett arbete med musik för barn. Vad handlar det om?
– Vi är fyra musiker och en dansare som har gjort en barnföreställning, vi heter Skeppsbrott och föreställningen heter Kartan upp och ned. Den riktar sig till barnfamiljer och barn som är mellan 5-10 år. Det är ett projekt som ligger mig varmt om hjärtat. Vi åker runt på skolor, i parker och där vi får spela den. Det är originalmusik i den. Att uppträda inför en barnpublik är helt fantastiskt, det är en helt annan publik som man växer mycket inför.

– Vi pratar om improvisation för barnen och vi hittar på och de fattar direkt och vi sjunger tillsammans, det är inga hämningar. Det lär man sig otroligt mycket av, det är kul att spela för olika åldrar. Eftersom jag frilansar så gör jag olika projekt, i det sjunger och skriver jag texter på svenska och det känner jag att jag har i mig.

På tal om svenska, du sjunger på svenska på skivan, i låten »Psalm«. Hur kommer det sig att det är på svenska bara i den låten?
– Det föll sig naturligt, det är en sorts psalm som jag har skrivit. Det var under en period som jag läste mycket texter i psalmer och även i bibeln. Jag var fascinerad över språkets uppbyggnad och själva historien i det skrivna. Jag hade skrivit på engelska i den låten fram tills då engelskan övergår i svenska. Det bara kom. Jag satt ute vid havet på en klippa och hade med mig Bibeln, haha.

– Det kändes som ett avslut i låten som jag inte hade kommit fram till innan. Det var nog mycket saker jag inte fick sagt på engelskan som jag kunde uttrycka på svenska. Att sjunga på svenska har varit väldigt svårt, det ligger så nära mig själv. Men där ville jag göra det.

Hymn är utgiven på Luxury. Mer info om Xenia Kriisin här.
Den 22 januari spelar Xenia Kriisin på Debaser Ballroom i Stockholm.