Linnea Olsson: Med cellon som kompass

– Det ser ut som om jag överlevt ett skeppsbrott, och att det enda jag fick med mig var en cello.

Linnea Olsson kommenterar omslaget till sitt debutalbum ”Ah!”. På bilden står hon vid en strandkant med öppet hav i bakgrunden och vatten upp till vristerna. Iförd en kostym som ser ut som en korsning mellan en karolineruniform och en sjöfarare. Sin cello håller hon under ena armen. Den liknar en jättestor kompass som pekar ut vilken riktning hon ska ta för att komma vidare.

Vatten och hav har en viktig roll i Linneas musik. Albumtiteln anspelar på känslan av att dyka in i en våg, att ta ett dopp och känna hela kroppen friskas upp. Platsen där bilden är tagen heter Västra stranden, ett kustlandskap strax utanför Halmstad med långa sandstränder där Linnea Olsson ägnat många somrar under sin uppväxt. Ett område som inte ligger långt ifrån Aleskogen, en annan viktig plats.

Men naturmetaforer berättar inte allt om Linnea Olssons musik. Snarare är det hennes användande av cellon tillsammans med delay och loop-pedal som är motorn. Debutens elva låtar bärs fram på stråkar och är självklara i sitt sparsmakade format.

Med eko-effektens rytmik och rena melodier lyckas Linnea ta sig utanför en stram kammarmusikram.

”Ah!” är lekfull, finstämd och vemodig. Det är Arthur Russelsk iver, en experimentlusta som påminner om Björk och en popkänsla som för tankarna till Andrew Bird. Men framför allt är skivan färgad av ett egensinne att skapa stämningar och bilder som är som små historier i sig.

Linnea har en gedigen musikalisk bakgrund. Hon har länge varit en del av musikscenen i Halmstad med band som Paintbox, hon har turnerat med Ane Brun och Frida Hyvönen och utövat klassisk musik sedan tidig ålder.

Att hon nu går solo känns som en logisk fortsättning. Ett slutligt frisläppande av en oberoende kreativitet som legat där och puttrat under lång tid. En egen röst och dessutom en väldigt färdig sådan.

Jag stämmer träff med Linnea i centrala Stockholm med ett gäng frågor.

När bestämde du dig för att göra ett soloalbum?
– Det var i början av 2010, jag hade jättemycket tid under en period och satt hemma och flummade med cellon och det blev en massa låtar. Då kände jag att jag ville ha låtarna i det här formatet, jag ville inte addera något. Jag ville göra det själv. Jag spelade in hemma när jag var ensam. Sen hjälpte min sambo mig, Fredrik Gicken Johansson (som också spelar i Paintbox, reds anm.). Han har mixat och producerat skivan. Det kändes viktigt på något sätt att det skulle ske inom ”hemsfären”. Jag ville att det skulle vara lite privat.

När man lyssnar på ”Ah” så känns det som att du har en målsättning att placera cellon, det klassiska, i en popkontext. Att det är låtar som lika gärna skulle kunna framföras av ett band med trummor, gitarr och bas. Håller du med om det?
– Jag tycker att vissa låtar absolut är så, men det har inte varit en aktiv tanke hos mig. Många av låtarna blir poplåtar eftersom jag gillar popmusik, som ”Dinosaur”. För mig är den en 80-talslåt i grunden, med en stor virvel, mycket pukor och synthar, lite som ”Jump”.

Med Van Halen?
– Ja. Det blev mycket så när jag gjorde låtarna och då ville jag behålla det, jag håller med om att låtarna lätt skulle kunna iklädas en annan skrud. Det är ganska enkla ackord och melodier, jag gillar det.

Dina instrument är cello och din röst och sen har du en loop-pedal – en ganska sparsmakad instrumentation. Hur går du tillväga när du skriver låtar?
– Det börjar med att jag sätter mig vid cellon och sätter igång ett delay, för jag älskar delay, och så får jag feeling. Sen börjar jag spela och hittar nåt tema som jag tycker låter fint och så spelar jag in.

Så delay är viktigt?
– Ja, det är min favoriteffekt. Vad hade U2 varit utan sitt delay, haha? Det blir ett stort ljud som jag inspireras av, att man kan arbeta med det rent rytmiskt.

När började du musicera?
– Jag kommer från en musikfamilj, mamma och pappa har alltid spelat olika instrument och min bror är trummis (som spelar med Robyn och i bandet The Concept, reds anm.). Jag började på kommunala musikskolan när jag var sex år och spelade cello. Sedan var jag med i en kör och stråkensemble och så blev man matad med musik hemma. Jag har vuxit upp med The Beatles, Beach Boys och Paul Simon.

– Under bilsemestrarna var det viktigt med blandbanden, det fattade man inte riktigt som litet barn, men för mina föräldrar var det noga. Sen slängde de med lite roliga barnband också, nu har jag glömt bort, Grodan Stropp fanns det? (Kalle Stropp, reds anm.) Och Gullan Bornemark och sånt. När vi klagade över att vi aldrig kom fram, bytte de bara till ett nytt band, haha.

Så popmusiken kom från föräldrarna men du höll fast vid cellon?
– Ja, mina föräldrar har båda en klassisk utbildning och har spelat andra genrer också, min mamma är i dag musiklärare. Den klassiska musiken har funnits starkt, de har spelat Wagner för oss till exempel. Men jag fastnade för popen.

När kom du i kontakt med Ane Brun och Frida Hyvönen som du båda spelat med?
– Jag började på Musikhögskolan i Stockholm och den första popartist jag spelade med var Maia Hirasawa, jag spelade på hennes debutskiva. Sen ville Ane ha en stråkkvintett till en turné hon skulle göra i Skandinavien. De som spelade fiol i den såg en konsert med mig som jag gjorde på Ackis (Musikhögskolan) med ett band som hette Iris, och då tyckte de att jag spelade bra och valde de mig.

– De fattade att jag skulle fatta annan musik än klassisk. Sedan dess har jag spelat med henne, det är snart sex år. Sedan utvecklas det, man känner någon som känner någon som hört mig och så vidare. Jag spelar ju även elbas och körar och det är en fördel, man blir lite multiinstrumentalist. Med Frida var det Jari Haapalainen som ringde och undrade om jag ville vara med på skivan ”Silence is wild”. Det var inte svårt att tacka ja.

Vad har du lärt dig av att spela med de artisterna, att vara kompmusiker i ett sådant sammanhang?
– Man lär sig när man ska ta plats och när man inte ska det. Man lär sig rent dynamiskt mellan dem på scenen, var det behövs extra pepp och energi och hur man riktar det rätt.

Hur känns det att nu vara solokvist?
– Första gångerna var jag nästan i extas eftersom jag var så lättad över att om det skulle gå åt helvete så hade jag bara mig själv att skylla, jag hade inte förstört för någon annan, haha. Jag kan göra precis vad som helst. Jag kommer inte vara det momentet som stjälper allting för det finns inget att stjälpa, det är bara en hjärna som ska koordineras. Det var en enorm frihet.

Videon till singeln ”Dinosaur” är ganska 80-talsartad. Ni är klädda i Fame-aktiga kläder och så är det en del dansinslag. Det funkar väldigt bra. Hur kom den idén upp?
– För mig har den låten alltid varit en 80-talslåt. Den är som en blandning av ”The one and only” (med Chesney Hawkes), som i och för sig är en 90-talslåt, och Whitneys ”I wanna dance with somebody”. Sedan älskar jag videon till ”Call on me” med Eric Prydz, den är så jävla rolig.

– Från början så ville jag få med Twin Peaks på det, men det blev… mest aerobicsgrejen.

Susanne Lanefelt?
– Exakt! Jag har tittat på henne och på en massa sjuka youtube-klipp för att hitta bra moves, haha. Det var kul att arbeta med Alana da Silva som filmade, en jätteduktig tjej från Göteborg.

Är 80-talet något som ligger dig varmt om hjärtat?
– Ja, tidiga Madonna älskar jag. Och jag älskar M83. Jag tycker de morfar ihop alla 80-talsgrejer som är bra så att det blir essensen av allting. Det jag fastnar för med 80-talet är syntharna, de här synthbasarna som är så snygga. Och pukorna och de enorma virveltrummorna.

– Men också sättet man sjöng på, att man sjöng lite dåligt men att det blev så perfekt ändå. Man märker att det var en era när allting skulle vara kul. Det är inte så allvarligt även om det säkert fanns de som tog det på fullt allvar, som Toto.

– Jag vet inte om det är så mycket humor i min musik, men det måste vara lustfyllt.

Du har sagt i en intervju att när du befinner dig i Aleskogen i Halmstad så brukar du få inspiration till musik.
– Ja, verkligen. Jag befann mig där mentalt under arbetet med skivan. Och omslagsbilden är tagen vid Västra stranden, som är min barndomsstrand, och i Aleskogen var jag mycket när jag var liten. De är sammanlänkade. Det är ett sånt kraftställe för mig. Man känner till allt där, varenda träd känns det som.

Du har med ditt band Paintbox uppträtt tillsammans med stråkensemblen Cappella Nova i Halmstad. Skulle du vilja göra något liknande med din egen musik?
– Vi har pratat om att göra ett samarbete med Cappella Nova med detta projekt, det hade varit grymt. Annars drömmer jag om en celloensemble. Tolv cellos i en halvcirkel och jag sitter i mitten. Jag kommer säkert att tröttna på att spela själv, om jag känner mig själv rätt. Men än så länge är det en sologrej.