Jonas Lundqvist: Att växa upp med popmusiken

Brooklyn bar, Stockholm. 29 februari 2012. Jonas Lundqvist och Kristofer Andersson. Dryck: Cava och alkoholfri öl.

Jag hade tänkt att vi skulle ha mer av ett samtal än en intervju, vi känner ju varandra. Åtminstone en smula. Senast vi sågs var väl den kvällen när vi sågs på Riche i Stockholm? Jag eldade upp en halsduk, minns jag. Hur är läget?
– Det är bra! Jag minns lampincidenten. Du virade den runt glödlampan, träskalle.

Jaja. Hur känns det annars med skivan?
– Det känns faktiskt…. bra. Jag lyssnade inte på den på över en månad, men här om dagen lade jag mig i sängen och lyssnade på den från början till slut. Och jag är rånöjd! Jag känner mig som en nordamerikan i mitten på 1800-talet som får sätta ned sin flagga på en oupptäckt plats, på en tidigare vit karta. Den känslan brukar jag få när det känns bra.

Kände du så med ditt förra album?
– Nej. Den var ju något jag gjorde mest för att få fortsätta göra musik. Jag hade så dåligt självförtroende efter Bad Cash Quartets uppbrott. Jag hade väldigt dålig tilltro till mig själv, så jag gjorde den mest för min egen skull.

Fast det gick väl ändå ganska bra?
– Jo, absolut. Det var inte så att jag inte jobbade hårt med den skivan, men det var grundkänslan som den kom ur.

När var det ni splittrade Bad cash?
– Tidigt 2006 eller sent 2005.

Jag minns första gången jag läste om er. Det var i Aftonbladets Puls-bilaga som nu är nedlagd. Det borde ha varit redan 1997.
– Vi släppte ju vår första singel 1996. Vi var bara femton år gamla när vi spelade in den. Vi bildades 1993, så vi existerade ju som band i tolv, tretton år.

Den perioden präglar ganska mycket din nya skiva. Du sjunger mycket om den tiden.
– Det är ju jävligt svårt att bortse från den tiden, när man växt upp med ett band. Det handlar ju ändå om mina bästa vänner. De flesta i det bandet har jag känt sedan jag var sex år gammal. Vi hade redan varit vänner länge innan vi startade Bad Cash.

– Så det är klart att det präglar albumet, men jag försöker verkligen att förhålla mig till det som en del av min uppväxt och inte något jag försöker romantisera. Jag försöker se på det med ganska kallt huvud. Du vet: “Så, var det med det”. Så har jag levt och det har inte varit något extraordinärt – men det har betytt väldigt mycket för mig.

Hur gammal är du nu igen? 31 år? 32 år?
– Jag är 31 år men fyller 32 år snart. Du är född 1981 va?

Herregud. Jag är född 1984. Jag hade en liten kris vid 25 om att jag inte skulle vara ung och lovande längre.
– Den där krisen kom för mig också vid 25 år. Men i din värld är det ju annorlunda. Du ska ju inte vara bra förrän om tio år.

Nej, jag är rädd för det.
– Men fortsätter du så här kommer du vara tung då. Jag gillade det du skrev om Whitney förresten. Jag tänkte liksom “Fuck em’ all!”

Tack. Jag var mest förbannad, tror jag, över hur människor som för två år sedan kallade henne för “en fet kossa” nu skulle formulera vilken fantastisk artist hon var.
– Det är också som en förlängning av hur tiden vi lever i ser ut är jag rädd. Det är alltid den där minsta gemensamma nämnaren allting bygger på.

Du får ursäkta. Jag försöker hitta min snusdosa här, om du undrar varför jag rotar i fickorna som en idiot. Sedan jag slutade dricka sprit har jag börjat snusa igen. Det var ett jävligt dumt beslut.
– Men jag har snus. Någonting måste man ha. Får jag fråga, hur känns det att sluta dricka sprit? Det känns bra va?

Ja, det gör det. Men jag ska inte heller säga att det är för evigt.
– Nej, man ska aldrig säga att saker är för evigt. Förlåt, det kanske var en pinsam fråga. Men som någon som har druckit mycket tycker jag att det är ganska intressant.

Jag har också druckit ganska mycket. Men därmed inte sagt att jag skulle ha mest problem att hantera sprit i den här staden. Konkurrensen är stor. Men jag orkade inte med det längre. Fast jag spelade skivor till fem på morgonen nykter i helgen.
– Och det funkade?

Tja, jag drack tolv Red bull istället. Det hade nog varit hälsosammare att dricka tolv öl.
– Du, det där har nog slitit ganska mycket på dig och din lever. Fast du ser ganska samlad ut nu.

Du har bott i Stockholm några år nu. Har du vant dig nu?
– Ja. Mer eller mindre. Jag var faktiskt nere i Göteborg över jul och jag har inte varit borta därifrån så länge någonsin tidigare. Förutom en gång när jag var i New York. Men när jag var i Göteborg längtade jag plötsligt hem och jag kände att “hemma” faktiskt var i Stockholm. Jag blev mottagen med varma händer här i stan.

Du sa någon gång till mig att du inte riktigt kunde förstå Stockholmares humor. Eller snarare att Stockholmare inte kunde förstå din ganska göteborgska galghumor. Precis när du kom hit hade du försökt berätta för några Stockholmare om en dråplig episod om en misslyckad spelning som det kom fyra personer till. Du hade berättat den som en “skön grej” men ingen hade skrattat.
– Precis. Jag minns det. Men det var kanske inte bara dåligt att ingen skrattade utan jag fick lära mig att man inte alltid ska driva med sig själv och sina misslyckanden. Någon gång kanske man ska vara nöjd med någonting man har gjort och sluta vara klassens clown och försöka dra ned skratt på något dåligt som jag har gjort.

– Vi är ju experter på sådant i Göteborg, eller åtminstone i det gäng som jag kommer ifrån. Det går inte en dag utan att någon ska berätta om något megafail som någon har gjort och så ska vi andra skratta åt det.

Var det så att de inte kunde se det roliga i att du hade misslyckats?
– Jag tror det. De tyckte helt enkelt inte att det var så jävla roligt att det gick dåligt för mig. Själv tyckte jag att det var helt fantastiskt. Jag bara “det här är så jävla förnedrande, feel with me en smula va”. Och det är nog inte riktigt så man gör här. På gott och ont.

Vad har du gjort sedan du flyttade till Stockholm?
– Jag flyttade hit för att jag var kär, helt enkelt. Så fick jag ganska snabbt ett jobb som tennistränare. Men du vet, samtidigt började skivinspelningarna för den nya skivan så den första tiden pendlade jag väldigt mycket. Vi har hållit på med den här skivan från och till i två år. Det blev lite pauser i inspelningarna då och då. Både jag och Rasmus (Hägg, producent och tidigare ena halvan av insomnade Studio, reds anm.) är känslomänniskor. Vi behövde ta en time out då och då.

Bråkade ni?
– Jag vill inte kalla det bråk. Jag tycker mycket om Rasmus. Men man kan säga att vi båda gick väldigt mycket in i det. Jag visste redan innan att Rasmus var på det sättet, att han inte brydde sig om något annat än musik. Det var ju den egenskapen som jag ville ha, som gjorde att jag trodde att vi skulle kunna ta den här skivan långt. Det gjorde vi också, men någon borde kanske sagt till oss att “ey, det är ju bara popmusik” någon gång emellanåt.

Men det var inte så att ni stängde in er i studion och inte kom ut? Sådant brukar hålla i ungefär två timmar innan det blir tjafs.
– Jo, det var mycket så. Men jag skulle inte vilja ha någonting gjort på ett annat sätt. Jag tycker det blev väldigt bra och det var bra att vi gjorde så.

Kände du Rasmus sedan tidigare?
– Jadå. Mest som en person man stött på då och då. Jag har alltid vetat vem han är och jag har länge vetat att han är en extremt begåvad gitarrist.

Var du inne på den här västkustfunken som Studio pysslade med?
– När jag hörde deras musik första gången var det som när du sitter i en nyinköpt Mercedes som du har sparat ihop till i hela ditt liv. Du känner att “det här, det känns så sjukt bra”. Det är fint väder ute och allt är grymt. Du är så nöjd.

– Och så kommer det en nedcabbad sportbil och bara blåser förbi dig. Du ser inte ens vad det är för märke på bilen. Det är en egentillverkad modell som ingen tidigare har hört talas om. Och den bilen kör om dig snabbt som blixten. Så kändes det att höra Studio för första gången. Jag kunde knappt greppa det.

– Men mest var det för att Rasmus satte upp en gitarrsymfoni på Valands konstskola under tidigt 00-tal, med bland andra Simon Olsson från Silverbullit. Det var en massa gitarrister där. Jag brukar aldrig bry mig om att någon är bra på att hantera sitt instrument, men Rasmus hade redan då något särskilt. Det var så många melodier i hans spelande.

Man hör direkt om det är Rasmus som spelar gitarr.
– Ja. Han tror på allvar att hans gitarr är liksom… magisk. Det är inget hokus pokus. Det är en gammal Gibson som man inte har en chans att köpa i dag. Men han har kommit över den där på något sätt.

Det är lite som bluesgitarristen Robert Johnson som påstods ha sålt sin själ till djävulen för att bli en bättre gitarrist.
– Jag tror faktiskt att han hade varit en annan musiker utan den där gitarren. När jag började med den här skivan var jag i ett läge när jag var trött på allt och var tvungen att bryta mig fri. Jag behövde få mina egna tankar överkörda och då visste jag att Rasmus var rätt person för mig, att vi kunde flyga någonstans tillsammans.

En sak som jag tycker definierar skivan är känslan av att du nu är 30 år och att, trots att det är nu som saker och ting borde hända, du redan har haft dina stora år.
– Bukowski sa väl någon gång – en av få kloka saker han har sagt – att för tidig framgång är det värsta som kan hända en människa. Vi i Bad Cash hade det ju väldigt förspänt mellan 20 år och 25 år. Vi kom från en medelklassbakgrund och kunde leva på att göra musiken. Jag tror att jag försöker hitta en nyckel till varför saker har blivit som de har blivit och som kan öppna dörren till framtiden.

På första spåret “Sanktas” sjunger du att “Allting har sin tid och här går min förbi”.
– Det var så det var när plattan skrevs. Jag kan fortfarande relatera till det. Jag kände mig ensam.

Var det en ny känsla?
– Jag var på väg att bli vuxen och levde i stort sett samma liv som jag gjorde när jag var sexton. Detta eviga att tänka på en ny låt, en ny skiva, en ny turné. Jag var helt fast vid det. Det var i princip omöjligt att bry sig om någonting annat. Jag var trött på det. Så jag tänkte att jag måste skriva om det, om att gilla popmusik och om hur det är att växa upp med popmusiken och att åldras med den på ett värdigt sätt.

– Om jag blickar tillbaka så hoppas jag att det inte handlar om någon slemmig nostalgi, utan mer “så var det och jag behöver säga de här sakerna”. Jag vill säga det för att kunna se framåt mot nya saker.

;

Var det självklart att sjunga på svenska?
– Ja, det var det.

Hade du skrivit mycket på svenska innan?
– Nej, ingenting. Men som soloartist kände jag, eftersom jag umgås med låtarna varje dag, att de måste betyda något. Tyvärr är det så att jag är väldigt enkelspårig i mitt tänkande ibland. Jag försöker jobba på det, men när jag går in i någonting så gör jag det hela vägen och så var det med den här skivan. Så var det med den sista Bad Cash-skivan också. Jag vägde 47 kilo och sov i ett rum fullt med sopsäckar. Nu när jag är lite äldre får jag försöka mörka det där.

Men du sitter inte kvar där i dag?
– Jag gör inte det. Det har ordnat sig ganska bra till slut.

Men även om du inte har skrivit på svenska tidigare tänker jag att du har läst en hel del. Jag såg att du nämnde poeten Karl Vennberg på din twitter.
– Jag har nog hoppat in och ut ur läsandet. Att jag har läst Vennberg innebär till exempel inte att jag har läst allt med Hjalmar Söderberg. Jag har bara plockat saker här och där. Men varför jag fastnar för att läsa en del lyrik är nog för att jag är minimalist. Jag uppskattar en kort rad lika mycket, eller mer, än en hel roman.

En människa jag dejtar jobbar mycket med böcker och visade en av böckerna som hen jobbar med, mest för att jag skulle se vad de gör på jobbet antar jag. Min första kommentar var “tjock bok” och jag fick snabbt som attan tillbaka repliken “du hatar böcker eller?”.
– Jag kan verkligen relatera till det. Jag fattar. Jag läser en del böcker men det jag finner en jättestor känsla i är liksom “några bra meningar”. Den känslan hittar jag mycket i popmusiken.

– Jag gillar tanken av att man bara har en resväska och fyller den med ett par av sina favoritgrejer: Ett par byxor, en tröja, en bok med de bästa citaten. Inget överflödigt. Ingen bostadsrätt. Ingen fiskbensparkett. Inga försäkringar. Att nästan inte vara med.

Vilka är de här sakerna du skulle stoppa ned i resväskan då?
– Åh, men nu sitter jag ju här och vet att du kommer skriva de här sakerna….

Det är tillåtet att posera. Lite.
– Det är det? Då skulle jag kunna klara mig på mitt tennisracket, då skulle jag få cash. Jag skulle ta med mina Levi’s 501:or, den här tröjan som jag har på mig (en grå stickad sak), mina skor från Clarks, en gitarr, ett block. Sedan hade jag nog tagit med Karl Vennbergs samlade dikter faktiskt. Ibland är han så bra. Ibland är han i och för sig en jävligt jobbig snubbe också. Du märker, jag är ganska inkonsekvent.

Jag tror faktiskt att man får vara inkonsekvent.
– Vet du vad jag är så trött på? Det är människor som säger “jag har alltid tyckt så här och så kommer jag alltid att tycka”. Som att det finns ett egenvärde i att tycka samma sak hela tiden. Är du ett jävla träd i skogen eller? Jag älskar förändring, jag uppmuntrar förändring. Lär mig!

Måste man inte vara konsekvent ibland i alla fall?
– Det är klart det är bra i vissa lägen, som med vänskap till exempel. Men huvudet måste ju vara öppet för nya tankar.

Finns det några konstanter i ditt liv?
– Jag tror att det är svårt att göra sig av med intryck från barndomen. Guns ‘N’ Roses “Appetite for destruction” är en sådan pryl det är svårt att göra sig av med. 1987 var min storebrors vän trummis i Los Angeles och skickade hem det albumet på en vit kassett. Jag var sju år gammal. Ingen kan ta bort den känslan. Det är en av världens bästa skivor.

Vad var det mer för musik som du lyssnade på vid den tiden?
– Efter “Appetite for destruction” hade jag flyt. Den här killen, Ludde hette han, jobbade på Dolores recordings. Det skivbolag som signade Håkan Hellström och alla de där senare. Så genom det skivbolaget fick jag nästan all väsentlig musik redan som väldigt liten.

– Jag var kanske tolv, tretton år när jag började gå till deras butik. De sålde en del death metal också. Det kunde stå ett gäng personer som du och jag där i det andra hörnet kunde det stå en samling…. ja, vad de nu heter. Sådana som Ika (Johannesson, författare till boken ”Blod, eld, död – en svensk metalhistoria”, reds anm.) skriver om.

Du menar galgmördare och nazister, typ?
– Ja precis. Fast de såg ut som värsta töntarna. Man kunde säga “bu” till dem så blev de rädda.

Men det blev aldrig några subkulturella bråk?
– Nej, det blev det aldrig. Hur gammal tror du att jag är egentligen?

Menar du att det inte var teds mot mods och sådär?
– Nej, nu får du ge dig! Det var inte “synthare mot punkare”. Eller raggare mot några andra. Nu får du sluta.

Men jag är från Akalla. Vi hade bara hiphopare och inga andra. Jag vet väl inte hur det fungerade … där nere?
– Men hade ni inga andra subkulturer där?

De flesta var kickers. Vi hade en del bråk med andra förorter. “Vi” säger jag nu, men jag var förstås inte involverad utan tittade mest på. Akalla krigade ju en del mot Tensta och Rinkeby tror jag. Jag var också “lyst” som det hette i Bagarmossen på andra sidan staden för att jag hade hånglat med fel person.
– Men kunde du inte känna dig lite mäktig då?

Jo, kanske. Men jag är ju å andra sidan oerhört bra på att få stryk så jag vet inte hur mäktig jag kände mig egentligen.
– Jag med, jag med. Jag har fått så mycket stryk genom åren att du anar inte. Jag har aldrig slagit tillbaka.

Jag slog tillbaka en gång. Det gick åt helvete och jag fick ännu mera stryk. Sedan fick jag för mig att jag skulle börja med kampsport. Har du testat det någon gång?
– Aldrig.

Man blir ju inte bättre på att slåss i alla fall, kan jag ju säga.
– Är det så? Det trodde jag.

En del blir säkert det. Men det är lite för mycket det här scenariot: Någon slår en och man ska svara med ett “avancerat grepp”. Typ som den där Five-point-heart-exploding-heart-tekniken i “Kill Bill” om du har sett den? Det går sällan hem. Särskilt inte om man har druckit tolv öl innan.
– Jag hade betalat en miljon för att se dig försöka göra någon sådan avancerad fyllegrej. Jag ser framför mig hur du liksom börjar fundera innan: “Hur var det nu man gjorde igen?”. Och sedan typ snubbla på dig själv.

Ja, så nu får jag bara stryk utan att försöka göra motstånd igen.
– Ja, man hamnar i sådant. Jag hade nog en tid när jag förtjänade stryk.

Eh. Varför då?
– Jag vet inte. Jag kände mig väl… mer levande antar jag. Sen vill jag väl inte säga att det fanns “ädla” tillfällen då jag har fått stryk. Men det har väl hänt att man har gått in i fel personers redan pågående fajt.

Du menar sådana som Ika skriver om?
– Haha, precis. De töntarna. Tror du det skulle hända något om jag gick fram till någon av de där black metal-människorna och kallade dem töntar?

Jag tror faktiskt inte att det skulle göra det.
– Jag tror inte heller att det skulle hända ett skit. Jag orkar inte med den där greven i Norge och allt vad de heter. Ondska alltså. Jag är så trött på det. Får jag fråga dig, förresten: Gillar du min skiva?

Jag tycker att den är jättebra. Alltså verkligen, på ett ganska ovanligt sätt. Jag spår en ljus framtid för dig.
– Det är nog det finaste någon kan säga till mig. Tänk om det skulle hända något, tänk om jag skulle slå? Jag tror fan inte att någon skulle bli gladare än jag.

Hur gick det till när du skrev låtarna? Hade du skrivit dem innan du gick in i studion?
– Gud ja. Jag hade liksom stängt av allting annat. Jag tänkte att den skulle få ta tid, så jag satt bara hemma och skrev. Det är klart att jag gick ut ibland, men mest spelade jag tennis och skrev på låtarna. Där kommer minimalismen in igen. Jag försökte skala av allting så gott det gick.

– Jag blir så lätt distraherad annars. Ringer någon mig och säger att det händer något kul är jag där på fem minuter. Så jag försökte minimera alla sådana risker.

Det var väl Flaubert som sa det, “Be regular and orderly in your life, so that you may be violent and original in your work”.
– Det där är exakt så som jag jobbade, exakt så som jag försökte tänka när jag började med den här skivan. Det var liksom, fuck allting annat. Det ligger en pizzeria där, en bar där, en spårvagn där; jag bryr mig inte. Jag ville bara vara inne i den här bubblan.

Jag har skitsvårt att bara sitta hemma och göra det jag ska. Ikväll är det en releasefest igen där alla ska dricka tusen Grolsch-öl till någons ära. Min, förvisso ganska grunda, erfarenhet av Göteborg säger att den världen inte finns på samma sätt där.
– Den världen finns inte alls. Åtminstone inte för mig, jag försöker undvika sådana grejer. Men däremot finns det ju en drönarlivskultur som är väldigt starkt rotad där. Lite av en känsla av att det inte är en idé att försöka för det kommer ändå bara gå åt helvete.

Varför släppte du inte den här skivan på skivbolaget Sincerely Yours, som du gjorde med din förra?
– Det var ingen schism eller något sådant. Det var mest så att Eric och Henning var isär (Eric Berglund och Henning Fürst, medlemmar i The Tough Alliance och grundare av Sincerely yours, reds anm) och jag tycker lika mycket om båda två. Så jag kände att det skulle bli ganska komplicerat. Sedan krävde kanske den här skivan mer ekonomiska muskler. Men jag älskar både Eric och Henning. Eric släppte ju också “Du, drömmar och jag” som ingår på skivan som singel, som ett slags farväl. Så vi har bara bra känslor för varandra.

– TTA var väldigt hardcore. Man kan nästan inte tro att det bandet har funnits. Det är väldigt, väldigt mycket som kommer idag som kommer direkt från det som de skapade. Samtidigt var det en otroligt, genomsvensk grej som de gjorde, som britter aldrig kommer att haja. Svensk musikkultur delar en hel del saker med England men det finns vissa saker vi aldrig kommer att förstå. Vi kommer aldrig förstå ett band som Stereophonics…

…eller Kasabian.
– Eller Kasabian, ja. Band som säljer ut Wembley på nolltid. Vi har bättre smak än engelsmännen och vi har haft det ganska länge nu.

– Sen kan britterna vara betydligt mer far out ibland. De kan liksom kasta lite skit på en vägg och se vad som fastnar. En musiker som Michael Kiwanuka hade till exempel varit omöjlig i Sverige i dag.

Han hade väl blivit kitsch ganska snabbt och ätits upp av morgonsofforna.
– Han hade varit med i det här programmet…. vad heter det? “Ha det bra ihop”?’’

Jag tror att det heter “Så mycket bättre”. Du, jag har en fråga här som är lite oklar ser jag. Men jag testar. Den lyder: “Varför börjar du inte bara jobba på bank?”.
– Alltså… jag kan inte. Jag kan ingenting. Du kan ju inte ta en fråga som jag har ställt till mig själv hela livet. Jag gick inte ens klart gymnasiet. Eller; jag gick ju ut, men jag hade inga betyg.

Okej, men om jag ställer den så här: Varför fortsätter man hålla på?
– Jag tror att nästan alla människor kan göra massor med olika grejer. Men om jag ska ge det mest patetiska svaret, det ärliga svaret, så är det så att jag mår väldigt bra när jag har skrivit klart en låt. Jag känner mig väldigt nöjd.

Tycker du att det är kul att hålla på och pilla med en låt, innan den blir färdig?
– Kul och kul. Måste allt vara kul hela tiden? Det handlar mer om att man ska göra klart det för att kunna rättfärdiga vad man tidigare har struntat i.Förstår du ungefär vad jag menar då?

Jag tror det. Jag kan ju inte relatera till att göra musik, men jag vet att många människor säger att de “älskar att skriva”. Jag hatar att skriva. Men jag älskar att vara klar och att vara publicerad.
– Jag tror att jag har ett väldigt tudelat förhållande till den delen av musiken också. Jag älskar att vara klar. Jag har prövat att ha “låtskrivarkontor” tidigare. Det har gått sådär. Om vi fantiserar om att någon hade anställt mig som låtskrivare hade jag nog fått sparken på en gång. “Du är en skam för låtskrivarsläktet” hade de sagt. Jag har inget trick.

Kan du aldrig luta dig tillbaka och känna att “jag har skrivit den här låten och den här låten” och landa i den känslan?
– Nej. Men däremot kan jag höra när jag är någonting på spåren. Från tusen mils avstånd kan jag höra det.

Du känner aldrig att “good enough” duger ibland då?
– Du menar utfyllnadsspår och så? Nej, det kan jag inte. För dig är det nog annorlunda. Du har deadlines att jobba med. Det har inte jag. Jag har i min sammanlagda karriär gjort kanske fyrtio låtar på tio, tolv år. Det är väldigt lite om du jämför med typ Bob Dylan. Jag har å andra sidan väldigt svårt att relatera till konstnärsmyten också.

Jag läste en text om författares arbetsmetoder. Bortsett från typ Truman Capote som kunde sänka en flaska vin på morgonen och skriva “In cold blood” på eftermiddagen var alla väldigt noggranna. De satte av tid, de jobbade hårt. De levde inte runt. De skrev om sina texter och sedan skrev de om igen. Det var ganska befriande att läsa.
– Jag lägger ned väldigt mycket tid på att rasera inpräntade bilder jag har fått med mig. Jag menar väldigt mycket tid. Det är för att jag aldrig ska känna att jag hamnar i ett fack eller i någon “myt” om någonting. Men jag anstränger mig också för det.

– Någon ringer och frågar “vad gör du?” och jag svarar att jag “jobbar”. Men jag gör inte det. Jag kanske ligger i min säng eller läser någonting. Men det är min tid och det är så jag jobbar. Jag vill inte hamna i världens tröttaste rock ‘n’ roll-fack.

Kunde du känna någon gång att du föll för idén om att vara med i ett rockband? “Det här är så jävla fett”, den grejen?
– Jag kunde nog göra det i slutet av Bad Cash existens en smula. Vi släppte ändå tre album och jag var bara 23 år. Hör du vad de spelar nu? Det här är så jävla grymt!

Jag har ingen aning om vad det är. Men sådan här country påminner mig om min pappa. Han brukade köra mig ut till sin jaktstuga om helgerna i sin Chevrolet. Han bar alltid hatt. Och under de här bilfärderna spelade han sina kasettband med country i bilen. Jag minns bara det och trafikljusen som rann förbi.
– Du berättar min historia när du säger det där. Känner du till sångaren och skådespelaren Harry Belafonte? Jag sitter i min pappas bil och han hade ett blandband med Harry Belafonte. Jag försöker väcka liv i den känslan i låten “Tänker på dig” på albumet.

Det finns en countrysångare som jag inte vet om du känner till, Dwight Yoakam. Han brukade bära en vit cowboyhatt på sina skivomslag. 1989 eller något sådant köpte pappa en kassett med honom. Nyligen hittade jag hans skivor på Spotify och jag insåg att jag fortfarande kunde varenda låt.
– Sådana känslor försvinner aldrig. Lukterna finns till och med kvar. Jag växte ju upp i en medelklassfamilj. Pappa var problembarnslärare och mamma var hemmamamma. Det var en resa till Sälen varje år.

Var i Göteborg växte du upp?
– I Örgryte. Det är väldigt fint, bara villor. Grannen hade en Porsche. Men pappa hade en sådan här gammal cykel med motor. Pappa fick sparken som trummis i unga år. Han var jazztrummis och sedan kom rock ‘n’ rollen och han klarade inte av att ändra spelsätt.

Lyssnade han mycket på jazz hemma?
– Nej han sålde alla sina skivor. Fast han köpte Rolling Stones “Beggars banquet” när den kom, den med en toalett på omslaget. Jag skulle också vilja komma in i jazzen, men man får vänta med sådant.

Frågan jag ställer mig är om det finns jazz som blir bättre än Coltranes ballad-album.
– Mycket musik kan ju vara “bra” men sedan är ju frågan om det är “filosofiskt bra” också. Är det lika bra som The Go-Betweens “People say”, deras andra singel? Det är den bästa låt jag vet. Den har allt. Den innehåller råmycket naivitet och oskuldsfullhet. De har så mycket att säga och de är ändå sjukt långt ifrån att vara macho – de vet inte om att det som de gör är bra.

– Det där går liksom inte att göra när man är trettio. Men den låten alltså….

Du skulle ha ganska svårt att spela in “Too bored to die” idag.
– Jag skulle aldrig kunna göra det. Jag måste gräva någon annanstans idag. Jag är för att gå vidare och att lämna slemmiga känslor därhän. Jag ser fram emot att skriva om massa saker som kommer att hända framöver.

Vad ska du göra nu?
– Jag tänkte faktiskt vara en jävla popstjärna det här året. Jag vill ut och spela. Jag tycker att det är politiskt att ge sig hän åt någonting. Jag tycker att en hel del saker som inte skyltar med politiken kan vara politiska. Jag minns att det första jag hörde med Marvin Gaye var “Let’s get it on”. Först därefter hörde jag hans “politiska skiva” “What’s going on”, men jag hade redan fattat de sakerna.

Finns det något politiskt i din musik?
– Om det är politiskt att slå sig fri. I övrigt tror jag att folk får tänka själva.

Kommer du att gå runt då?
– Nej, men det gör man ju aldrig.