Inuti the bobo bubble

För ungefär tre jordsnurr sedan såg det ut som att indie r&b, post-dubstep, arthouse (eller vad du än väljer att kalla det) skulle staka ut riktlinjerna för popmusiken med stort P under det kommande decenniet. I ärlighetens namn lyckades också artister som How To Dress Well, James Blake, Active Child och Jamie Woon nästan med den bedriften.

Sättet som de så effektivt mixade kontemporär amerikansk r&b med brittisk dubstep över lövtunna stämmor präglar fortfarande mycket av den popmusik som existerar just mellan topplistorna och marginalen. Och nej, ingen av de ovanstående artisterna har försvunnit eller fallit i glömska.

Saken är i stället att jag och många med mig kände oss rätt klara med den här formen av minimalistisk r&b för ett bra tag sedan. Eller det var i vilket fall vad jag trodde.

Den kanadensiska duon Evy Janes senaste singel »Closer« slog ner som något av en bomb hemma hos mig. Kanske av den enkla anledningen att jag inte vetat just vad det är jag har gått runt och saknat så länge. Evy Jane består av Evelyn Mason och Jeremiah Klein och är stöpta i samma post-dubstepform jag varit så ivrig att skaka av mig.

Merparten av karriären har de ägnat åt att verka men inte synas och kanske är det just därför varje nytt livstecken från dem gör mig så glad. Debuttolvan »Sayso/Ohso« släpptes för snart två år sedan och därefter har de gett ut ytterligare en ep samt den senaste singeln på lika många år. Under tiden har de förfinat sitt hantverk och låtit sina konturlösa melodier desintegrera till långsam brusig rave.

Men det är framförallt Evelyn Masons röst som jag fortsätter att vara så förhäxad av. Hur hon kan låta som en ouppnåelig isdrottning och en euforisk gospelkör i ett och samma andetag. Jag tror på fullt allvar att hon kan bli en av samtidens stora soulsångerskor om hon bara får chansen.

Vid sidan av musiken har duon varit nästan lika tystlåtna som deras utgivningstakt anstår dem och det är svårt att hitta några egentliga djuplodande intervjuer med Evy Jane. Det fanns helt enkelt inga andra alternativ än att ta saken i egna händer och mejla iväg ett par frågor till Evelyn Mason.

Kan du berätta lite om din bakgrund. Var kommer du ifrån?
– Jag växte upp på landsbygden bland bergen i en stad som heter Crescent Valley, BC. Det är en mycket magisk och underlig plats.

Hur länge har du sysslat med musik?
– Några av mina första minnen är att jag sjunger sånger för mig själv eller skapar egna låtar i mitt huvud. Jag var rätt isolerad från omvärlden när jag växte upp och det gjorde att jag fick roa mig själv på olika kreativa sätt.

Du har en smärtsamt vacker röst. Har du någon klassisk musikutbildning i botten?
– Jag sjöng i kör som barn och tog pianolektioner i en slags undervisning som utvecklats av en snubbe som heter Dr. Suzuki. Jag tror att de lektionerna hjälpte mig att känna mig naturlig när jag uttryckte mig genom musik. Jag tog sånglektioner från det att jag var 13 år fram till runt 18 år. Men jag har ingen riktig klassisk skolning, mer »holistisk« om det låter vettigt?

Vilka artister har påverkat dig som sångare?
– När jag var 7 år eller 8 år introducerade någon mig för Ella Fitzgerald. Jag lärde mig älska både Ella och Nina (Simone, reds anm.) och sedan när jag växte upp lyssnade jag på en hel del på Alicia Keys, Beyoncé, Lauryn Hill, Joni Mitchell och Sade. De är bara några av de vokalister jag ville efterlikna.

Hur kommer det sig att du valde att namnge bandet efter dig själv?
– Well, det är en invecklad historia egentligen. I själva verket var musiken något som jag i början försökte mig på som soloartist. Ungefär som Sade. Jag hade just avslutat en turné med en rappare, så formatet att få beats från en producent kändes naturligt för mig.

– Långsamt blev Evy Jane mer av ett bandformat eftersom Jeremiah blev mer och mer involverad i projektet. Vi har bara fastnat kvar i det namnet. I dag tänker jag på Evy Jane mer som en viss specifik del av det jag gör och det är Jeremiah och jag som skapar den här delen tillsammans. Evy Jane är vårt gemensamma språk.

Kan du berätta lite om hur ni två samarbetar?
– Varje låt är en ny process. Ibland börjar jag med en ackordföljd, eller så startar Jeremiah med något av sina infall. Ibland har jag skrivit en liten del av låten i mitt huvud, eller så skriver jag direkt över ett av Jeremiahs beats. Så gick det till på »Sayso«.

– Ofta kör vi bara ett jam så att musiken växer fram organiskt, så var det med »Closer«. Eftersom jag gillar friheten i att improvisera (det kommer från när jag brukade sjunga jazz som ung) så går jag ofta tillbaka till det perspektivet när jag vill göra en enklare, mer rak sång.

På er senaste singel »Closer« (som är fantastisk) verkar ni ha satt er in i ett mer drömlikt sinnestillstånd.
– Jeremiah och jag är båda rätt drömmande, flummiga ungar. Jag bryr inte så mycket om andra grejer än musik. Jag lever verkligen i en bubbla. Min bästa vän Regular Fantasy kallar det för »the bobo bubble«. Jag är en drömmare rakt igenom och jag älskar att sova. Det finns ett avsnitt i boken jag läser nu – Quiet Days in Clichy – där författaren beskriver en »yppig« känsla av att dyka in i medvetslöshet. Det är en av mina favoritaktiviteter.

Tror du att det faktum att ni båda är från Kanada yttrar sig på något sätt i er musik?
– Definitivt. Några av mina vänner kallar Vancouver för den »kanadensiska Rivieran« för att man kan känna sig så isolerad här. Det finns också en mystik och en särskild chillkvalité här som jag inte ser i andra städer. Öar, berg, dimma. Jag kan nog inte riktigt förklara det. Kom och besök vetja! :-)

Ni har alltid beskrivits som en slags indie/r&b-grupp. Är det en etikett som ni tycker passar er eller har ni börjat tröttna på det?
– Jag tycker att etiketten är bra. R&b, triphop, pop. Vad som än är bra. Det enda jag inte riktigt gillar är »alternativ r&b«, det verkar vara en dum sak att kalla något för. Ordet »alternativ« är väldigt meningslöst för mig.

Med egna ord – hur skulle du säga att Evy Jane har utvecklats sedan starten 2011?
– De senaste två åren har handlat om att utveckla mina färdigheter som låtskrivare. Jag är väldigt kräsen och hård mot mig själv till den nivå att jag ibland försvagar mig själv. Jag har börjat lista ut hur jag ska överkomma det och skriva med mindre svårighet.

– Vi lägger mer energi på att skapa utrymme i musiken nu och göra arrangemang som inte följer linjära mönster. Vi har också börjat införliva mer av Jeremiahs gitarrspel, som du kan höra på »Closer«.

Finns det några planer på en fullängdare just nu? Och vad kan vi i så fall förvänta oss av den?
– Vårt debutalbum är ungefär till hälften klar. Jag är så exalterad! Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara vad det är ännu – det tar mig alltid ett par månader att förstå vad jag känner och gör.

Har du några planer för sommaren?
– Vi ska spela på festivalen NXNE i Toronto och sedan beger vi oss till Europa för att spela in i Berlin. Vi kanske kommer och spelar en runda i Sverige också.

– Jag planerar också att släppa ett kassettband på ett bolag i Vancouver som kallas 1080p nu i augusti. Det blir med mitt andra projekt tillsammans med Regular Fantasy. Vi kallar oss Bobo Eyes. Och det finns flera saker som jag inte riktigt får prata om men inte kan vänta med att dela med mig av…!