Ingen sjunger blues som Ji

Etiketten r&b, eller »rhythm and blues« som är dess rätta namn, har alltid känts märkligt otidsenlig. Eller ja, kanske inte alltid så klart.

Det beskriver ganska väl det Big Joe Turner, Wynonie Harris och Big Mama Thornton sysslade med i slutet av 1940-talet. När gistna trägolv gungade i takt till bekännelser om synd, svek och sex.

Men i dag, vilken musik beskriver »rhythm and blues« egentligen?

Jag tror faktiskt man måste söka sig till Stockholm för det svaret. Till Ji Nilsson. Inte för att musiken hon skapar har särskilt många beröringspunkter med Big Joe Turner. Men ingen annan doppar dagens r&b i blått, i blues om ni så vill, med ryggraden fastetsad i uppbrutna elektroniska rytmer, som Ji Nilsson.

Kalla det »poetry in motion« eller kalla det »rhythm and blues«. Ji Nilsson valde själv att döpa sin debut-ep till Blue Is the Saddest Colour och det är ett minst lika passande namn. Det handlar fortfarande om synd, svek och sex men i ett uttryck som med ett kraftfullt emfas utspelar sig i ett här och nu.

Det är just därför som Ji Nilsson blev artisten på de flestas läppar under 2015. Lyrikens natur må vara evig men musiken riktar sig alltid till dem längst bak i tunnelbanevagnen. Till de hjärtkrossade, hopplösa, misslyckade och förtvivlat ensamma. Till oss alla som någon gång dansat fastän hjärtat brister.

I dina texter behandlar du ofta saknad och olycklig kärlek. Är det mer naturligt för dig som låtskrivare att utgå från det perspektivet?
– Jag har nog många sådana historier inom mig, även om de inte nödvändigtvis handlar om mina egna erfarenheter. Kanske har jag en melankolisk ådra i mig som fångar upp sorgsenhet. Det är skönt att det kan komma till användning rent kreativt i alla fall.

Kommer låtarna alltid till dig när du är i ett visst känslotillstånd?
– Nej, inte alls. Jag kan plocka fram den här melankoliska känslan lite när som. Det är inte så att jag behöver sitta själv och lipa för att jag ska skriva liksom (skratt). Samtidigt får jag utlopp för mycket av mina känslor genom musiken.

Har du alltid haft planer på en ep?
– Nej, inte alls faktiskt. Det var Best Fit Recordings som kontaktade mig i början av året och sa att de vill göra en längre grej tillsammans med mig. Jag visste inte alls hur det skulle bli att göra ett större projekt. Jag jobbar mycket själv och det funkar bra när jag gjort mina singlar.

– Men omställningen var inte så stor. Jag har i snitt släppt en singel var tredje månad, nu fick jag lära mig att trycka ihop mer material på mindre tid och att jobba snabbare.

Har du lyckats förverkliga allt du ville med Blue Is the Saddest Colour?
– Det är svårt att svara på eftersom jag inte hade någon klar bild av hur ep:n skulle se ut innan jag påbörjade den. Jag skapar musik konstant och har ett jättestort lager av låtar. Det handlade mer om att sortera och välja ut musik.

– Jag bestämde lite efterhand vad ep:n skulle innehålla, det var väldigt organiskt. Jag skrev »Nothing« i början av sommaren medan annat material blev klart precis innan skivan skulle pressas.

Ändå känns det som att du fått fram en röd tråd genom ep:n.
– Vad kul att du tycker så! Jag tror det blir så av den enkla anledningen att jag fortsatt göra allting själv.

Egentligen är det kanske Prince som jag tänker allra mest på när jag hör Ji Nilsson. Inte för hans en gång så futuristiska soul- och funkexperiment utan för det lille geniets finaste kärlekssagor: »Sometimes It Snows In April«, »When We’re Dancing Close And Slow«, »How Come U Don’t Call Me Anymore?« och »A Case of You« (ja, jag vet att det är en cover, tyst i klassen nu).

Kanske har det att göra med att de båda är sina egna enmansband eller att de växt upp i frostbitna städer. Jag vet faktiskt inte.

Eller kanske handlar det bara om »rhythm and blues«. Att båda artister är så lysande bluessångare utan att någon för den delen skulle komma på att kalla dem just det. Joakim Thåström hade fel, ingen sjunger blues som Ji Nilsson.

Jag är väldigt fascinerad av ditt låtskrivande för du har ett väldigt direkt tilltal, det finns inga onödiga formuleringar. Är det ett medvetet grepp från din sida?
– Jag har aldrig funderat på det själv, det har bara blivit så. Det faller sig nog naturligt helt enkelt. Jag började att skriva väldigt tidigt, små berättelser och dagboksanteckningar.

– Jag växte upp med mycket musik runtomkring mig eftersom min pappa arbetar som kompositör. Därför försökte jag mig också på att skriva en del i visformat men jag lyckades aldrig med det. Eftersom jag lyssnat mycket på pop har det formatet alltid passat mig bättre.

– Under min uppväxt lyssnade jag mycket på svensk pop och gammal folkmusik som går i moll typ och ofta handlar om saknad. Jag blev ganska tidigt berörd av de där sångerna och minns att jag grät till dem som mycket liten.

Kan du förklara hur det går till när du rent praktiskt gör musik?
– Jag har det inte ordnat så att jag sätter mig ner framför en dator eller ett skrivbord under vissa bestämda tider varje dag. Men jag har ändå låtskrivande i åtanke hela tiden, det är ett flöde som bara fortsätter. Får jag en låtidé så försöker jag skriva ner det som fort som möjligt. Sedan jobbar jag med att till exempel hitta ackorden till melodierna och så vidare.

Har du några specifika inspirationskällor när det kommer till andra producenter?
– Nej, egentligen inte. Jag började producera för att jag skulle slippa vänta på någon annan att skapa det sound jag ville ha. Dels berodde det på att jag var otålig, dels tyckte jag ganska snabbt att det var väldigt roligt.

– Jag lyssnar sällan på annan musik med målet att försöka låta som den, men för första gången i våras gjorde jag det när jag skulle producera »Till Dom Ensamma«. Jag hämtade inspiration från Ne-Yo:s »So Sick« av Ne-Yo som är en låt jag länge älskat. Det var nytt för mig att faktiskt använda någon annans musik som referens på ett sånt direkt sätt.

– Jag har aldrig tänkt att jag ska skapa ett typiskt sound till mig själv. Med det sagt är det kul när någon av mina lyssnare säger att de snabbt känner igen att det är en »Ji Nilsson-låt«.

Jag tycker att jag hittar små referenser i texterna till andra artister hela tiden, som Destiny’s Child och Spice Girls. Är det också medvetet?
– Absolut. Ibland kan det vara en låt som nästan är klar men jag känner att det fattas något. Då kan det dyka upp en textrad eller en refräng från typ Outkast eller Spice Girls som passar in perfekt, det blir som en »aha«-upplevelse. Alla influenser ligger som en liten bank i hjärnan som jag kan hämta ifrån.

Kan man säga att de funkar som små hyllningar?
– Ja, absolut. Jag vill ju att folk ska upptäcka den musik jag själv älskar.

Vad sker inom den närmaste tiden för Ji Nilsson?
– Jag kommer mest att fortsätta arbeta, både med min egen musik som producent och tillsammans med en del andra artister och vänner. Det är fullt fokus på musiken.

/

I slutet av november släpptes samlingen Ikaros Rep av skivbolaget Ikaros, en skiva med syfte att »utmana bilden av vem som är musikproducent idag«. Den består av en samling tolkningar av svenska låtar producerade av normbrytande producenter framförda av olika artister, däribland Julia Spada och Asha Ali. På skivan medverkar Ji Nilsson med en tolkning av Mauro Scoccos låt »Till dom ensamma«, den går att lyssna på den här.