Hoosam

Jag har skrivit om min kärlek till Sveriges bästa hiphopcrew, Highwon, förr. Men jag är särskilt nyfiken på Hoosam. Han har inte varit lika mycket i rampljuset som till exempel Fille och Ison, men det finns många lyssnare som alltid väntar lite extra på Hoosam-versen i de gemensamma Highwon-låtarna. Det gäller att spetsa öronen för att hänga med i hans speciella flow och de ofta halsbrytande associationerna kring vardag, politik och samhälle som hans texter är fyllda av.

Precis som Rakim eller Nas har Hoosam alltid känts som en rappare som gör det “for the listeners”.

Också i intervjusituationen är Hoosam vältalig, ärlig och har mycket att säga. Vart hämtar han inspirationen från och vad är det för historier han vill berätta? Hur ser han egentligen på hiphop och politik?

Hur kom du först i kontakt med hiphop?
– Det var tidigt. Det började i USA. Jag har mycket släktingar i San Francisco och Oaklandområdet. När jag var sju år åkte jag, min mamma och min bror dit och hälsade på min morbror och stannade i nästan ett halvår. Det var 1988 när De La Soul precis hade kommit ut med “Me, Myself And I”, säger Hoosam och börjar lyckligt sjunga på samplingen.

– När vi åkte tillbaka till Sverige flyttade vi till Rågsved och min brorsa blev riktigt bra kompis med Thomas Rusiak. Och Thomas var en riktig hiphopare redan då, i slutet av 80-talet. Eftersom han gjorde mixtapes till min brorsa, så fick jag höra alla klassiker. BDP med KRS, LL Cool J’s “I’m Bad” och så vidare. Jag var liten och freestylade på engelska fast jag inte kunde, haha…

Senare, när Hoosam kunde engelska lite bättre, hörde han “The Message” med Grandmaster Flash & The Furious Five, från 1982.

– Han snackade om grejer man lite smått kunde relatera till – att man levde lite sämre än annat folk, helt enkelt. När jag förstod vad han sa tänkte jag ”hiphop, det är nånting som kommer betyda nånting för mig i mitt liv!”

När kom du i kontakt med de andra i Highwon?
– Jag lärde känna Fille redan i gymnasiet. Vi gick i samma klass. Jag rappade med en kille som hette Jeromy och det var han som uppmuntrade mig att börja ta rap seriöst. Genom honom fick jag kontakt med Aleks. Vi tre var som en trio och vi började hänga på Fille till Skärholmens Studio där vi träffade Ison. De två var en duo och Sabo och Gurmo var duon Live & Loud. Det här var runt 1998-99. Det var precis när Petter, Blues och Ken och alla de slog igenom. Det var då vi började ta det seriöst. Fille och Ison hade börjat redan ’95. År 2000 bestämde vi oss för att göra “Highwon Style”. Vi bara la ihop våra krafter, Fille & Ison, Sabo och Gurmo och jag. Vi ville visa att ”det här är vårt crew, det här är Highwon!”

Man har hela tiden hört nya låtar med Ison & Fille, men ibland har det varit längre uppehåll då man inte hört något från dig. Varför är det så?
– Jag, Aleks, Sabo och Gurmo gjorde “Radio 127”. Sen gjorde vi “Highwon: De Misstänkta”. Det var menat att bli ett album, men det blev bara ett mixtape. Mellan 2004 och 2007 bodde jag i Malmö, så där hörde folk mig lite mer. Men när jag pluggade var jag inte så produktiv, för jag prioriterade mina studier. Som jag sa till Ametist (Azordegan): ”Livet hände”. Jag har prioriterat andra saker, men på senare tid har jag kommit igång igen.

Berätta vad du gör nu.
– Jag håller på och jobbar med en debutskiva. Det blir antingen ett album, en EP eller ett mixtape. Men det är irrelevant vad det blir, så länge det blir ett debutverk. Det är det jag vill göra, släppa mitt första soloverk!

Hoosam rappar både på svenska och engelska, vilket inte är så vanligt.

– De allra flesta har hört mig på svenska, men många har hört mig på engelska också. Jag tycker själv jag är bra på båda och det tycker tydligen många andra också. Jag vet inte om någon har lyckats göra det lika bra på båda språken förut, så det är det jag vill göra. Det gör inget om det blir grupperingar med folk som gillar bara den engelska eller svenska delen av skivan. It’s all good!

– Det är många som pushar mig just nu. Mycket stöd kommer från Malmö också. Den jag jobbar mest med är Juanito från Advance Patrol. Så om du hör att jag är i Malmö, så är jag där och jobbar. Jag har ungefär fem låtar klara, men jag behöver lika många till.

– Jag har tänkt släppa några singlar. Jag spelade lite material hos Ametist. En som heter “My Mind Made Up” som jag släpper till sommaren om jag hinner. Sen har jag en gemensam låt med Aleks, som kommer att vara med på båda våra skivor.

Hoosam gästar också många andra, när han inte jobbar med sin kommande platta.

– Jag har verkligen kommit igång i år. Jag har jobbat en del med I-Smile från Slag Från Hjärtat, som är en mycket nära vän till mig. Sen finns det en ny kille från Södertälje som heter Ice. Han fick uppmärksamhet av Petter på Fittja Is Peace-festivalen. Honom vill jag verkligen ge en big up! Jag och I-Smile kommer att gästa på hans skiva också. Mycket av det här blir det videor till så jag får lite exposure.

Är det viktigt att göra videor för att märkas nu när så många lägger upp ljudfiler på nätet?
– Ja, precis, det är så det har blivit. Men det är bara bra, det är extra kul att ha något visuellt att titta på också.

När beräknar du att skivan är klar?
– Jag vet inte. Jag ska jobba hårt nu under sommaren och förhoppningsvis kan jag släppa den i höst. Det är lite optimistiskt, men jag har satt lite press på mig själv. Den måste komma det här året i alla fall. Jag måste börja göra mina sololåtar på svenska också. Jag har gästat mycket på svenska, men jag har inte gjort någon sololåt på svenska sedan “Dömd i förväg”. Men den funkar fortfarande att uppträda med!

Arbetstiteln på albumet är ”The Resurrection”.

– Det är för att jag vill att traditionell hiphop ska återuppstå!

Beats and rhymes?
– Ja, precis. Boom Bap. Jag har inget emot nyare skolor, men den hiphop vi har växt upp med behövs fortfarande. Den är som ett grundämne, den behövs för att resten ska funka och den kommer aldrig att försvinna. Men den Boom Bap som görs nu låter ju annorlunda, det kommer inte att låta gammalt.

– Sen har jag kontakt med den franska MCn Dextero från ett crew som heter Ghetto Fabulous Gang. Jag lärde känna honom när jag var med I-Smile i Paris. Jag visade honom “Från Hjärtat”-videon och hans reaktion var ”Svensk hiphop knäcker ju! Jag förstår inte ett ord, men det här är skitgrymt!” Jag sa, ”Så har vi alltid tänkt om er! Så all props is due to you!”

Fransk hiphop var någonting som Hoosam kom i kontakt med tidigt.

– Jag växte upp med MC Solaar och IAM parallellt med det amerikanska. Jag lärde mig franska bara för att förstå vad de sa i de franska hiphoplåtarna! Jag gästar på Dexteros kommande skiva och där kör jag både på franska och engelska.

Jag har en bild av dig som en av de mest politiskt och socialt medvetna rapparna i Sverige. Hur är din syn på det?
– Jag var så ännu mer förut, men jag är fortfarande medveten. Alla behöver inte vara socialt medvetna. Jag gillar Stockholmssyndromet också. De är roliga att lyssna på fast de har en helt annan stil. Men jag tycker alltid att den sociala medvetenheten ska finnas med, för hiphop är en rörelse! Det är faktiskt inte bara musik. Vi är reportrar från en annan sfär i samhället och vi skildrar det vi ser. En av de bästa reportrarna just nu är Carlito till exempel.

– Det ska finnas olika stilar, men om det medvetna försvinner kommer hiphop att bli helt urvattnat, för det måste vara en rörelse. Det är också som ett grundämne, precis som boom bap-grejen. Jag stöder alla som är socialt medvetna eller politiska. Då är du på mitt team!

Får du mycket respons för de medvetna texterna?
– Det beror på publiken, men man kan ofta se det i blickarna från publiken. Eller så får man bara props av folk man möter på gatan.

Vilka rappare inspirerar dig?
– Jag har fem favoritrappare: 2Pac, Biggie, Big L, Big Pun och Nas. Fyra av dem är döda och Nas är den enda som lever kvar. Jag är ett riktigt stort fan av Nas. Sen gillar jag Smif-n-Wessun och Mobb Deep väldigt mycket också. Många av mina gamla favoriter gör ju fortfarande musik…

Bland nyare rappare nämner han Saigon, Joell Ortiz och Termanology som inspirationer.

– När Saigon kom ut tyckte jag han var skitgrym. Han var precis det jag hade väntat på! Smart och thugged out med attityd och flow… han hade allt! Sen har jag lite extra kärlek för folk som Planet Asia och Rasco eftersom jag har släkt i The Bay Area och har varit där en del. Men jag är ännu mer inspirerad av nya franska rappare, som Sefyu och Soprano.

Vad är det som gör att det franska är mer intressant?
– Jag tycker att amerikansk mainstream rap music suger. Jag fattar inte hur man kan lyssna på Soulja Boy eller Lil Wayne. Jag vill inte hata på nån, men om du tycker Lil Wayne är bra kan du inte mycket om hiphop, tyvärr. Då har jag ingen respekt för dig som hiphopkonnässör. Det görs fortfarande mycket bra hiphop i USA, men den är inte så känd. Skillnaden är att fransk hiphop är som amerikansk var förut. Fransk mainstream är fortfarande hardcore, militant, intelligent och mycket, mycket mer socialt medveten. Amerikansk mainstream är totalt socialt omedveten nuförtiden.

Du sa att rappare är reportrar. Vad är det du vill rapportera om?
– Jag vill hålla upp en spegel framför Sverige. Och inte bara framför Sverige, utan framför hela Europa. För det här är EU nu. Sverige är inte vad det var förut. Vi är där Frankrike var på 90-talet. En anledning till att jag hänvisar mycket till Frankrike är att det är som en spåkula. När jag var 15 år i mitten på 90-talet sa jag till folk att ”år 2010 kommer Sverige se ut som Frankrike gör nu”. I mitten av 90-talet kom Jean-Marie Le Pen och Front National och var liksom deras Sverigedemokrater och det var mycket kravaller och missnöje i de franska förorterna.

– Och det är det vi har idag i Sverige – missnöje! Egentligen inte bara i förorterna. Det är många som får ta skit. Det är det missnöjet jag vill rapportera om. Det är ett relevant missnöje. De som styr bryr sig inte om vad som pågår. De vill inte förbättra, utan tänker bara på sig själva. Jag vill rapportera om orsakerna till samhällets sjukdomar och inte bara symtomen. De rika blir rikare, de fattiga blir fattigare, klyftorna ökar. Det har sagts tusen gånger och börjar nästan låta klyschigt, men det är så det är. Så det är det vi vill säga. Inte bara säga, utan skrika ut!

– Vi har väldigt dålig representation och våra röster görs inte hörda. Därför skriker vi högre tills någon visar att de är seriösa med att förbättra det här landet eller den här kontinenten. Det är ingen som gör något, utan islamofobi och rasism bara ökar. Håller man på med musik har man ett ansvar. Och om man har nånting att säga och inte gör det är man i fel bransch…

Du är muslim själv?
– Jag är inte praktiserande muslim, men jag har en muslimsk tro. Jag tror på en skapare som har skapat hela världsalltet och som har använt profeterna på jorden för att få fram sitt budskap om hur folk ska leva i ett fredligt samhälle. Bland profeterna finns Abraham, Moses, Jesus och till slut profeten Muhammed. I och med att jag tänker så, så anser jag att min tro och filosofi är muslimsk.

Märks det i dina texter?
– Jag tenderar att inte vara så religiös i mina texter, eftersom jag inte är praktiserande eller religiös på det sättet. Men det kommer fram ibland, som i “Från Hjärtat”, där jag säger ”Bakgrund är orten/Min röst är från gatan/Mitt hjärta till folket/Och min Gud är bara skapar’n”. Folk verkar tro att jag säger ”som min Gud bara har skapat”, men det jag menar är att jag inte har något materiellt som jag avgudar, min Gud är inte pengar utan det är bara skaparen. Jag vill gärna rätta till det missförståndet.

Hur ser du på berömmelse? Vill du bli ett stort namn?
– Ja, men bara om jag har någonting positivt att säga. Jag förstår inte hur Lil Wayne lever med sig själv. Hur kan man vara så stor och så känd och snacka så mycket skit och så mycket tomt snack? Om jag gör ett avtryck på den här jorden ska det vara med ett positivt budskap!

Mer info om Hoosam, här.