Honungsvägen: Tusen mil bort

Bara några dagar efter EU-valet mötte jag upp delar av gruppen jag lyssnat allra mest på under denna vår. Den grupp som allra mest lyckats klä ett akut och politiskt läge i både text och ljud, trots att det mesta handlar om det brustna i att förlora någon.

Honungsvägen står för en precis och koncis känsla av uppror. Ett uppror när den låter som mest nödvändig, som mest här och nu. Vissa grupper har förmågan att låta så. Honungsvägen gör det med punk i ryggen.

De tonsätter glappet mellan att vänta och välja, mellan mod och handlingskraft. Lyssnar man på förstasingeln »Kroppen Din och Hjärtat Mitt« behöver man inte dechiffrera texten för att förstå att något måste hända nu.

När Henrik Oja började dra i trådarna som skulle mynna ut i gruppen Honungsvägen tog han sitt geografiska ursprung och drog upp sin adress med rötterna. Honungsvägen, beläget i västra Umeå, är hans. Och Honungsvägen skapades för lite mer än ett år sedan med Henrik som ledare och melodisnickrare.

Honungsvägen har samlat ihop styrkor från grupper som Syket, Säkert och Väärt, från Isolation Years och INVSN. Men än mer intressant är hur Honungsvägen låter. För det här är ljudet av något så unikt självständigt, något som är bestämt anti, så slagkraftigt vackert i sitt uppror. Och samtidigt låter det som en varm hand i en ambulans med någon man älskar.

Det hinner gå någon vecka efter Europaparlamentsvalet och på Södra Teatern i Stockholm ska INVSN spela. Jag slår mig ned under en snabb repetitionsrast med sångerskan Christina Karlsson och Kajsa Bergsten som även utgör stommen i Honungsvägen

First off: hur känns det att ni förmodligen kommer att kallas för en »supergrupp« när er skiva släpps?
Christina: Haha, det är å ena sidan smickrande med allt sådant där men det går inte att ta på allvar. Jag går inte runt och tänker att vi är en supergrupp. Det har ju blivit kvällstidningsretorik att hålla på och slänga sig med begreppet »supergrupp«.

Kommer ni från musikaliska familjer?
Christina: Nej, det gör jag väl egentligen inte. Mamma är ganska musikalisk men det är bara jag som håller på. Jag minns att vi hade ett piano hemma och jag började spela på det när jag var typ 3–4 år gammal. Så till viss del formades ett musikaliskt intresse i hemmet trots allt. Sedan blev det musikskola och när jag var 12–13 år började jag spela i en massa band. Annars skulle jag säga att jag kommer från en ganska bred punkbakgrund. Jag har inte vuxit upp med punk men att lyssna på det betydde absolut mest för mig. Det var väldigt mycket svensk punk.

Kajsa: Det är verkligen samma här. Det är väldigt mycket punk här också. Mitt första band hette Ungjävlar, tror jag, och därefter har det bara fortsatt.

Hur skulle ni beskriva mixen i Honungsvägen?
Christina: Det är en grupp byggd på kompisar och bekanta som alla blev tillfrågade av Henrik (Oja). Han skrev låtar för två år sedan redan och han tänkte väl att det skulle bli en soloskiva med Säkert!. Men sedan insåg han att han inte längre ville vara den personen som står med en gitarr och brölar längst fram. Han hörde runt med sina kompisar och han ville framför allt ha en tjej som sjöng in låtarna.

Kajsa: Jag kom in sist på luftiga körer.

Kan ni berätta lite om hur ni samarbetar?
Christina: Det är oftast Henrik som kommer med färdiga melodier, som vi sedan bara justerar marginellt om det skulle behövas. Men det är han som kommer med ett första material, sedan är vi oftast flera textförfattare.

Precis nu, efter några veckor av sotsvarta främlingsfientliga moln över sig, känns det både symptomatiskt och sympatisk att prata om Umeå utifrån ett kulturperspektiv. Inte bara är staden Europas kulturhuvudstad 2014. Än mer viktigt är hur staden fortsätter att präglas av en känsla av spontan samhörighet.

Staden har sedan 1970-talet utgjort en slags sista utpost av kulturarbetare, ett slags koncentrat av en gör det själv-anda. Samma DIY-sträng som gjorde att Refused blev det mest omtalade hardcore-bandet norr om Stockholm på 90-talet. Samma sträng som gör att vi kopplar samman begreppet Umeå Hardcore med lika delar straight edge och veganism.

Umeå och punk hör samman på ett sömlöst sätt. Kanske för att det står för något mer än just punkmusiken i sig. I dag är band som Masshysteri, The Vectors och INVSN bara tre exempel på hardcore-riktade punkband med rötter i Umeå.

Kajsa: Det har ju blivit en musikstad. All musik och all kultur är väldigt lättillgängligt, vilket gör att det är väldigt många som håller på med musik däruppe.

Jag har fått intrycket av att det är en ganska kulturdoftande stad överlag, att Umeå uppmuntrar till konstnärlighet?
Christina: Det håller jag med om. I Umeå skulle man kunna styra upp en spelning på en dag. Det är också väldigt lätt att starta upp klubbar och sådana grejer. Sedan vet jag väldigt lite om den övriga konstvärlden i Umeå. Vi har ju ingenting med andra delar av konstscenen att göra.

Kajsa: Jag är helt övertygad om att det bara kan vara positivt att kultur är tillgängligt på sättet som det är i Umeå. Man har vänner och bekanta i Stockholm som gång på gång klagar på hur svårt det är att hitta replokal i den här staden. Och då blir det ju förstås mer trögflytande att vilja hålla på. Jag tror att lättillgängligheten är viktig.

Christina: Vi kan ringa till varandra och fråga om vi ska repa, och så ses vi liksom 20 minuter senare.

För bara några veckor sedan gjorde Honungsvägen entré i public service-miljö. I P3:s Musikguiden kunde man, utöver deras eget material, höra dem tolka Lana Del Rey på ett alldeles speciellt sätt. »Tusen Mil«, Christinas titel på »West Coast«, låter så skör och trasig. Så förbannat ledsen i sitt rop på hjälp.

Christina: Jag tycker så mycket om rytmen i den låten. Det låter som om Twin Peaks möter 50-talsestetik. Sticket är helt fantastiskt dessutom.

Och precis som med Lana Del Rey kan Christina Karlsson sjunga så att varje ord låter som det tveklöst sista – ett definitivt avsked från alla hjärtan man haft i handen.

Trots det har allt bara börjat.